Nu kommer en rapport om att Anderson Silva också skadat sig. I detta fall sägs det vara en armbågsskada som kan göra att "The Spider" blir borta från oktagonen ett tag.

Om Silva verkligen är skadad kan det betyda att Dan Henderson och Nate Marquardt inte har något annat val än att möta varandra. Det spekuleras också om att UFC kan tvingas skapa ett interimbälte åt vinnaren mellan Hendo och Nate "The Great", om skadan är allvarlig förstås.

Jag tycker, oavsett om Silva blir borta ett tag eller inte, att Henderson och Marquardt ska mötas. Av det enkla skälet att man då utser den absolut bästa utmanaren i mellanvikt. Dessutom skulle jag inte protestera om UFC faktiskt skapade ett interimbälte åt mellanviktarna medan Anderson Silva tar sig an tuffare motstånd i lätt tungvikt. Eller varför inte i tungvikt?

Tyvärr verkar det som att Mike "Quick" Swick skadat sig under ett träningspass med Josh Koscheck och inte kan delta i UFC 103. Swick landade på huvudet när han sparrade och kan därför inte möta Martin Kampmann. Han uppges dock inte vara allvarligt skadad. Ett väldigt tråkigt besked, för det hade annars varit en viktig match i UFCs weltervikt. Kanske så viktig att vinnaren hade fått möta GSP härnäst.

Paul "Semtex" Daley uppges vara den som kliver in istället för Mike Swick. Engelsmannen Daley (21-8-2) gör sin UFC-debut om uppgifterna stämmer.

I och med detta tråkiga besked firar UFC - En Blogg om Ultimate Fighting Championship och MMA 200 inlägg. Då någon tårta eller partyhattar inte riktigt är på sin plats, lägger jag istället in några vackra gamla boxningsposters.

Det verkar som att vi inte kommer att få se coacherna från TUF 10, Quinton Jackson och Rashad Evans, mötas i UFC 107. Anledningen sägs vara att "Rampage" inte får tillräckligt med tid att förbereda sig inför matchen. Jackson är som bekant upptagen med att spela Baracus i filmen A-team. Nyinspelningen av den gamla 80-tals serien har redan påbörjats i Vancouver, Canada.

Huvudmatchen i UFC 107 den 12 december kommer istället att bli en titelfight i lättvikt mellan BJ Penn och Diego Sanchez. UFC 107 förväntas även innehålla möten mellan Cheick Kongo och Frank Mir samt Thiago Alves mot Paulo Thiago.

Det hypade mötet mellan rivalerna och före detta mästarna Jackson och Evans skjuts alltså upp och förhoppningsvis får vi se den spännande uppgörelsen någon gång under 2010. Det är alltid tråkigt med matcher som skjuts på framtiden, samtidigt som det ska bli fantastiskt att se Diego "Nightmare" Sanchez spöa BJ och ta hans bälte.

Detta inlägg handlar faktiskt inte om UFC eller MMA. Det handlar om en film jag hunnit se under tiden då jag varit bortkopplad från cyberrymden. En fantastisk berättelse om Mike Tyson och hans karriär som rekommenderas varmt.

Tyson [2008] är ett intressant dokument om en av tidernas största boxare. Filmen följer Tyson från ungdomen och tiden med Cus D’Amato till det tragiska slutet med missbruk, våldtäktsdom och trötta försök att nå toppen igen. Filmen innehåller också mängder med matchbilder från "Iron Mikes" karriär. Man bjuds till exempel på suveräna scener från "The Bite Fight" där Mike tuggar på Evander Holyfields öra. Tumultet efter den matchen får Brock Lesnar att framstå som en svärmorsdröm.

Det är även fascinerande att se hur enormt mycket pengar som stod på spel inom boxningen på den tiden, samt hur gyttrigt det var med alla olika organisationer och bälten. Jag skulle kunna skriva om Mike Tyson hela natten, men uppmanar alla läsare att se filmen istället.

Avslutningsvis måste man självklart ställa den hypotetiska frågan: hur skulle Tyson (182 cm, ca 98 kilo) klara sig mot dagens bästa mma-fighters?

Jag har varit utan internet i nästan två dygn. Jobbigt, frustrerande och ett tydligt tecken på långt gånget nätberoende.

Tack och lov har det inte hänt något direkt revolutionerande i mma-världen. Matt Hughes uppges ha skrivit på ett nytt avtal med UFC som omfattar flera matcher. Hur många framgår inte. När den gamle mästaren ska upp i oktagonen nästa gång återstår att se. Hughes säger själv att UFC har nämnt en tänkbar motståndare som han aldrig mött tidigare. Jag skulle gärna se Hughes vs Koscheck så småningom.

Little Nogueira ska göra sin debut i UFC 105 i England. Även här finns ett antal motståndare som skulle vara intressanta, tex. Jon Jones eller Luiz Cane. Förhoppningsvis väljer UFC något relativt starkt namn och inte någon kanonmat.

Anderson Silva-cirkusen fortsätter och jag förstår att han gärna ser Henderson och Marquardt göra upp om platsen som förste utmanare. Även jag tycker att det vore logiskt då "The Spider" redan slagit båda två tidigare.

Annars ser UFC 103 ut att kunna bli en riktig höjdare. Alla fem matcher på huvudkortet är viktiga och rafflande. Däremot skulle jag inte gilla om Franklin vs Belfort går i catchweight. Det blir i så fall Franklins tredje raka match i den löjliga klassen catchweight.

Ibland behandlar man mma-fighters som skräpmat. Man konsumerar deras prestationer framför tv:n eller datorn och sedan glömmer man. Det är ett snabbt och njutbart nöje som alltid finns tillgängligt. Man tar dem för givet. Det kan faktiskt gå så långt att man skämtar, ironiserar och är nedlåtande över vissa fighters insatser.

Jag, en vanlig mma-intresserad snubbe som endast tränar den fantastiska konsten några timmar i veckan, kommer med åsikter, synpunkter och råd till världens tuffaste killar. Med några besserwisseraktiga rader i en blogg försöker jag beskriva deras bedrifter. För det är just världens hårdaste grabbar vi snackar om. Tusentals och åter tusentals timmar i gymet, i löparspåret och i träningslokalen har de ägnat för att få några minuter i rampljuset. I oktagonen. Blod, svett och tårar är deras vardag.

Vem av oss tittare ligger och funderar över hur förlorarna känner? Vem av oss tittare ägnar tid att reflektera över alla skador, ömmande skenben eller brutna händer? Vem tänker på hur en förlorare mår när han går och lägger sig? Vem tänker på de tävlandes familjer, som sitter och hoppas att deras man eller pappa inte blir alltför blåslagen?

Jag skäms ibland. För att jag glömmer bort alla som inte når toppen och vinner bältet. Trots att de tränat och slitit lika hårt som den som vinner. Jag prisar och hyllar vinnarna men försummar att se förlorarna som måste ta nya tag och börja om från början. Tusentals nya timmar. Jag får sällan veta vad som ligger bakom en förlust. De kanske bara haft en dålig dag, eller familjeproblem eller något så simpelt som en förkylning.

Alla som brutit näsan, fått en armbåge i ögat eller en spark i skrevet vet hur det känns. Men vi glömmer lätt att det är vardagsmat för de killar vi ser i oktagonen. Jag älskar MMA och måste ibland ta mig tid att tänka på de som aldrig vinner en titel. De som faktiskt gör sporten men aldrig får uppleva hur det känns att bli bäst. De som orkar komma tillbaka och ge oss tittare de fantastiska stunder vi har framför tv:n eller datorn. De är hjältar.

Vill Du läsa förra månadens inlägg så klicka i kalendern till höger eller HÄR.