Matchen mellan Randy Couture och James Toney blev väl egentligen vad alla hade förväntat sig. Det gick snabbt, det gick lätt och det gick precis som "Captain America" hade tänkt sig. Matchen blev en underhållande liten parentes i UFC-historien som definitivt luktar freak show och som för tankarna tillbaka till UFCs begynnelse. Randys seger förflyttar honom tyvärr ingenstans på någon ranking och vi lär inte få se fler boxare pröva sin lycka i oktagonen på ett tag. Är detta spiken i kistan för debatten om MMA vs. boxning? Nej, troligen inte. Jag fick hur som helst inga nya insikter av denna match. Jag fick bara en trevlig stund i tv-soffan. 

Nu är det inget snack längre. Frankie Edgar bevisade att mästarbältet i lättvikt är hans och ingen kan ifrågasätta det. "The Answer" har supersnabba fötter, superfina tekniker och superkondition. Det räckte hela vägen och jag är väldigt glad över det. Jag är som bekant inget stort fan av BJ Penn, men vad hände egentligen med den forne mästaren? Han såg trött, oinspirerad och eländig ut. Var fanns glöden? Det syntes nästan i Penns ögon redan innan matchen att detta skulle sluta illa. 

Obesegrade Gray "The Bully" Maynard tog sig an Kenny Florian i en match som skulle avgöra vem som får nästa chans på titeln i lättvikt. Maynard har en förkärlek för segrar på decision och så blev det även denna gång. Det var inte galans roligaste match och Maynard visade att han är en brötig men svårslagen brottarmaskin. Florian har legat i toppen av lättviktsdivisionen länge nu men har uppenbarligen svårt att nå hela vägen fram. Nu får vi en titelmatch mellan decision-entusiasterna Edgar och Maynard. Låt oss hoppas på ett avslut i den matchen. Det behövs för att få lite farlighet i lättviktstoppen. 

Nästa match är enkel att sammanfatta: Demian Maia borde ha avslutat matchen mot Mario Miranda. Utan tvekan. En submissionspecialist får inte slarva bort så fina lägen. Maia hade dessutom behövt en imponerande seger om han i framtiden vill få ytterligare en titelmatch. Nu vann visserligen Maia enkelt men det fanns ett par armlås som borde ha suttit. Mario Miranda är inte redo att möta toppkillarna i mellanviktsdivisionen. Punkt. 

Nate Diaz vs. Marcus Davis blev en rallarsvingsfest och en medryckande öppning av galan. Ett krig där en illa tilltygad Davis bevisade att han inte riktigt håller måttet. Som gatekeeper är han suverän men det räcker inte längre än så. Diaz såg oväntat stark ut och imponerade genom att sätta en strypning i tredje ronden. Det är alltid uppskattat när en fighter orkar och vill avsluta i sista ronden. Nu kan illern Diaz fäkta vidare i GSP-divisionen ett tag till. 

Jag är ordentligt peppad inför UFC 118. Nästan lite nervös faktiskt. Jag vet inte riktigt varför, men troligen är det rädslan för att Randy Couture ska förlora som gör mig aningen skärrad. Nu är det givetvis inte världens undergång om "The Natural" skulle förlora, men jag kan inte hjälpa att det skulle kännas oerhört snopet.  

Jag vet ärligt talat inte särskilt mycket om James Toney, eller om proffsboxning heller för den delen. Toney har ett brutalt record på 72-6-3 och dessutom flera mästarbälten. Man kan undra vad dessa meriter har för betydelse när han debuterar i oktagonen i natt? Hans bästa år är med all säkerhet förbi, det borde vi kunna enas om? Däremot är det livsfarligt att på förhand räkna ut en kille som Toney. Han är givetvis en duktig boxare och han kommer garanterat att ha siktet inställt på Randys hakspets... 

Har ni sett Independence Day? Det finns en scen där Will Smiths rollfigur spöar en alien och sedan säger "Welcome to earth". Amerikanskt så det förslår. Frågan är om vi efter nattens fight får se James Toney räcka ut tungan åt MMA-världen, eller om vi får höra Randy Couture säga "Welcome to MMA" på bred amerikanska när han mejat ner "Lights out"?  

Tyvärr går UFC 118 på Canal + och inte på TV4 Sport som tidigare. Det betyder att matchen måste införskaffas på något alternativt sätt. Förhoppningsvis kan detta ske under eftermiddagen imorgon och en rapport kommer givetvis imorgon kväll.

Då var invägningen avklarad. Randy vägde in på 220 lbs (i jeans) och James Toney vägde in på 237 lbs (och passade samtidigt på att visa bakdelen). Det blev ingen dramatisk staredown mellan de båda tungviktarna. Övriga fighters klarade för övrigt vikten.

Frankie Edgar mot B.J Penn är inte den mest spännande matchen på UFC 118. Jag känner ingen jätteentusiasm om jag ska vara ärlig. Mina farhågor är att mästaren Edgar kommer att dansa runt med extremt god kondition och att matchbilden kommer att bli ungefär densamma som i förra mötet. Jag känner inte heller någon direkt hunger från Underbarnets sida. Det säger sig självt att Penn måste gå på avslut. Edgar kommer tyvärr troligen att fightas taktiskt och kontra med god precision. Jag förutspår en seger för Frank Edgar på enhälligt beslut. 

Randy Couture mot James Toney är så mycket "MMA mot boxning" som det kan bli. Jag ser fram emot denna exceptionellt hypade fight. Mitt tidigare inlägg var givetvis på skoj. Till viss del i alla fall. James Toney har snackat mycket skit inför matchen och jag undrar verkligen hur han ska kunna värja sig mot Randys nedtagningar? Jag står alltså fast vid att Randy vinner på TKO eller submission i första ronden. För inte kan väl James Toney gå och knocka en av de mest rutinerade MMA-fighters som finns? Det vore helt sensationellt! Frågan är vad som händer med Randy härnäst om han vinner? Matchen går ju i tungvikt och Randy satsar numera i lätt tungvikt. Är det snart dags för titelfight? Förmodligen måste han gå minst en match till mot högt rankat motstånd för att nå dit. Jag skulle vilja se Randy mot vinnaren i matchen mellan Rampage och Machida. Sedan ska vi inte glömma bort Lillnoggen/Ryan Bader och Jon "Bones" Jones...

Demian Maia mot Mario Miranda är en helt öppen match. Jag har svårt att bedöma Miranda, men 12-1 är ett intressant record. Han ser hyfsad ut stående och har sina bästa egenskaper på marken. Jag tror på en liten skräll i denna match. Miranda vinner på TKO i andra ronden, och Maia måste ta en funderare på hur han ska nå toppen av mellanviktsdivisionen igen. 

Kenny Florian mot Gray Maynard handlar sannolikt om vem som ska stå först i kön när det gäller titelfight i lättvikt. Kenny är en smart fighter och kommer sällan oförberedd till en match. Det känns ändå som att Florian saknar det där lilla extra som kan göra honom till mästare. Maynard är inte någon underhållande kämpe heller. God kondition och solida MMA-kunskaper har Maynard, men jag är rädd att detta blir en strategisk fight där Florian slutligen vinner på enhälligt beslut. 

Nate Diaz mot Marcus Davis är en welterviktsmatch som inte berör toppen av divisionen. Ingen av dessa herrar kommer någonsin att sätta mästarbältet runt midjan. Diaz gillar att se tuff ut när han boxas och har goda markkunskaper, framförallt i jiu-jitsu. Davis boxas hyfsat med mycket vilja och hjärta. En match på mellannivå som kan sluta hur som helst. Utfyllnadsmatch i en annars ganska fin gala. 

Okej, så här kommer det att gå mellan Randy Couture och James Toney. Häng med nu. Randy och Toney dansar omkring några sekunder för syns skull. Toney slänger iväg en och annan trött jabb. Randy kan inte hjälpa att det är lite kul att boxas med en "riktig" boxare, och passar därför på att visa upp några sjyssta huvud- och fotrörelser. Sedan, efter knappt en minut, kommer clinchen. Nu vet Randy att det är början på slutet. Toney däremot, har ingen aning om vad som komma skall. Randy njuter, pressar Toney mot buren, bränner av lite dirty boxing och är noga med att inte bjuda på något utrymme. Vi är nu knappt två minuter in i matchen. Publiken skrålar eventuellt "Randy, Randy, Randy". Joe Rogan är troligen något mer exalterad än vanligt.

Det börjar nu bli dags att visa världen var skåpet ska stå. Matchklockan står på 2.30 Randy ökar trycket för några sekunder och slänger iväg en armbåge. Millisekunder senare sitter Toney på mattan, innan Joe Rogan ens hunnit skrika "he's going for the double leg". En förvånad min sprider sig över Toneys ansikte, men det hinner man knappt se på grund av den kaskad av slag som samtidigt regnar ned över samma ansikte. Randy etablerar position och går från halvguard till mount. (*) Slutet är nära. Kontrollerad ground and pound. Lights out. Herb Dean har sett nog. Matchen bryts vid 3.34 i första ronden. 

(*) Ett alternativt slut skulle kunna vara att Toney är mountad... I ren och skär desperation försöker Toney vända sig och blottar ryggen. Randy lirkar metodiskt in en arm under Toneys haka och fullbordar en rear naked choke. Lights out även i detta scenario, även om matchuret nu står på 3.49. 

Det har hänt mycket i MMA-världen sedan i maj. Alldeles för mycket för att ens försöka göra en sammanfattning. Jag väljer därför att plocka ut tre händelser som jag anser sticker ut från mängden. Den första är titelmatchen i mellanvikt mellan Anderson Silva och Chael Sonnen. Äntligen fick vi se Silva bli ordentligt pressad. Jag, och säkert många andra, knöt näven i soffan och hoppades innerligt att Sonnen skulle vinna. Det var som att någon hällde en hink kallt vatten över mig när Silva fångade Sonnen i en triangel, med bara någon minut kvar av matchen dessutom. Chael Sonnen gjorde en heroisk insats och bevisade att Anderson Silva definitivt kan besegras. Jag har tidigare sagt att Sonnen är en tråkig fighter, och det står jag fast vid. Men han förtjänar verkligen allt beröm som går att uppbåda. 

Jag älskar tungvikt. Det innebär per automatik att matchen mellan Brock Lesnar och Shane Carwin var en högtidsstund för mig. Och vilken match det sedan blev! Det är lika bra att erkänna; jag räknade ut Brock i mitten av första ronden. Dessutom hade jag vissa problem att veta vem jag skulle hålla på. Å ena sidan ville jag se Carwin piska upp den uppblåsta wrestlern från landet. Å andra sidan kunde jag inte förneka min fascination för store starke Brock. Nu bevisade Lesnar att han är en aning strykrädd, men samtidigt en helt enorm fighter. Jag tror att han kommer att lära sig mycket av matchen mot Carwin och att vi sannolikt lär få se honom i toppen av UFC:s tungviktsdivision under lång tid framöver. Det är ingen dum tid att vara ett fan av UFC och tungvikt just nu...

Förr eller senare skulle det hända. Den siste kejsaren kunde omöjligt fortsätta vinna i all evinnerlighet. Nu kom förlusten alla väntat på (?) mot brasilianaren och tillika jiu-jitsu-experten Fabricio Werdum. Det dröjde endast 1.09 in i första ronden innan Fedor fastnade i en triangel/armbar. Jag vet inte riktigt vad jag känner? Är detta slutet på Fedor Emelianenkos storhetstid? Troligen inte. Gör förlusten mot Werdum att det blir mindre troligt att vi får se Fedor i UFC? Förmodligen. Rykten om att Fedor ska skriva på för ytterligare ett antal matcher med Strikeforce har florerat. Det kan visserligen bli spännande att så småningom få se Fedor vs. Overeem, men det känns som att chanserna att få se Fedor i UFC blir allt mindre och mindre. Han blir knappast yngre eller bättre med åren heller, den gode Fyodor Vladimirovich Yemelyanenko. Men han är trots allt den kanske störste fightern någonsin!?