UFC 147 hade sina ljusa stunder, även om dom inte var särskilt många. Ni som följt The Ultimate Fighter: Brazil fick se upplösningen i mellanvikt och fjädervikt. I övrigt var det en kväll utan direkta ögonbrynshöjare. Kan det vara så att sommaren och semestern gör mig mindre sugen på MMA? De två senaste galorna har inte fått mig att tända till som jag brukar. 

Wanderlei Silva vs. Rich Franklin 
Den gamle hjälten Wandy är sig inte lik längre. Men det visste vi förstås redan. Man kan dock inte låta bli att hoppas på underverk. Nuförtiden blixtrar Wanderlei Silva till ibland, men det är outhärdligt lång mellan gångerna. I andra ronden hade Silva en sekvens som påminde om den progressiva konstart han uppfann för 10-15 år sedan. En enda sekvens. Det räcker inte, och det är verkligen inte tillräckligt för att göra fansen stormtokiga av förtjusning. 

"The Axe Murderer" svingar sina krokar med allt mindre finess för varje år som går. Silva har haft sin storhetstid och nu har andra tagit över. Det är naturens ofrånkomliga gång. Wanderlei Silva är en dinosaurie. En sån dinosaurie som man gillar men inte blir direkt vettskrämd av. 

Wanderlei Silva gjorde ingen usel match mot Rich Franklin. Absolut inte. Däremot undrar jag hur framtiden ser ut för brasilianaren? Jag har svårt att se någon logisk motståndare till Silvas nästa match. Förhoppningsvis blir det någon som kan bjuda på en show. Wanderlei Silva drar fortfarande publik, även om hans glöd falnar sakta men säkert.

Rich Franklin boxas hyggligt, han rör sig hyggligt och han har hygglig kondition. En hygglig prick helt enkelt. Tyvärr är det inte så revolutionerande att se Rich "Ace" Franklin år 2012. Han kammade förvisso hem en säker poängseger mot Wandy, men utan att imponera och utan att demonstrera någon förbluffande spetskompetens. Och för guds skull Franklin: sluta gå matcher i catchweight! 

Matchens mest bisarra ögonblick stod Rich Franklin för. Utan tvekan. Efter en pungspark från Silva utförde Franklin en absurd ritual när han försökte få kulorna på rätt plats. Jag har aldrig sett något likande. 

Om "Ace" gör ett försök att nå toppen i mellanvikt så finns det många potentiella hot på vägen. Franklin har knappast de resurser som krävs för att återigen bli en maktfaktor i 185-divisionen. Segern i lördags gör emellertid att han kan hålla sig flytande ett tag till. 

Fabricio Werdum vs. Mike Russow
Mike Russow förlorade givetvis mot "Vai Cavalo". Det kom inte som någon större chock. Russow är helt enkelt inte särskilt bra. Werdum klättrar däremot sakta men säkert mot toppen av tungviktsdivisionen. Den snabba segern mot Russow var väntad men ändå resolut. Att han själv ropar efter titelfight är bara löjligt, och alldeles för tidigt. Werdum behöver några matcher till och jag skulle älska ett möte mot Big Nog. Frågan är om det är ett troligt scenario? 

 
Gray Maynard vs. Clay Guida

Midsommaren är över och då passar det bra med lite dans i oktagonen istället. Precis som väntat blev det fem långa ronder mellan Maynard och Guida. Jag skippar det finstilta och säger att matchen var helt okej. Ja, ni hörde rätt, och det är inget midsommarskämt. Den var inte alls fullt så usel som många MMA-analytiker verkar tycka. Jag hade ganska trevligt till tonerna av Maynards frustande och Guidas steppande. 

Gray Maynard jagade sin motståndare i 25 minuter och "The Bully" gjorde stundtals rätt för sitt smeknamn. Maynard är en stark och skicklig boxare, och en självklar auktoritet i lättviktsdivisionen. I fjärde rondens slutminut visade han för ovanlighetens skull upp lite känslor. Maynard gick in med guarden nere och bad om att bli slagen på käften. Därefter bjöd han Guida på en double leg. Men Maynard sprawlade med urstarkt självförtroende och satte nästan en giljotin i samma veva. En av matchens bästa sekvenser. 

Vad ska man egentligen säga om Clay Guida? Den kufiske publikfavoriten är i blåsväder. Vissa tycker att han undvek Gray Maynard istället för att slåss, och jag kan givetvis hålla med om att sista ronden inte kommer att hamna i Guidas highlight-videos. Han fick också en varning för sitt flyende beteende. Annars körde "The Carpenter" med spastiska kontringsjabbar och hårig-primat-på-amfetamin-strategin. Guidas fotarbete och rörelsemönster är utan motstycke. På gott och ont. Guida gjorde absolut ingen Kalib Starnes, tack och lov, men i vissa perioder blir hans reträtter lite väl defensiva.

Clay Guida såg ut som en liten trendig djävul med sina gröna hårklämmor. Det räcker dock inte med en gullig håruppsättning för att nå titelfight i UFC. Clay Guida var en besvikelse på midsommarafton. 

Matchen vanns av Gray Maynard på split decision. Att en domare gav Guida segern har jag svårt att sympatisera med. 49-46, 49-45 eller 48-47 hade varit mer på sin plats. MMA handlar om att fightas, inte om att göra piruetter eller dansa grungeinspirerad moshpit-balett. 

Nu kan "The Bully" gärna få möta Anthony Pettis nästa gång. Det blir en lämplig värdemätare i 155-divisionens topp. För Guidas del handlar det om att vinna tillbaka publikens förtroende i nästa match. Han behöver plocka fram hängivenheten som vi såg i matchen mot Diego Sanchez. Varför inte ett obscent möte med Jim Miller?

Två UFC-galor på två dagar! Hur maxat kan det egentligen bli? Sanningen är tyvärr den att inget av evenemangen är särskilt upphetsande på papperet. UFC 147, som går den 23:e juni i Brasilien, har genomgått ett antal väsentliga förändringar och består till största delen av relativt okända hemmafighters. Många obekanta brasilianare kan givetvis borga för en dundrande MMA-fest, men visst hade det varit trevligt med en något relevantare huvudmatch? Nåväl, vi blandar sillen, snapsen och små grodorna med lite mixed martial arts till helgen. Det blir perfekt. 

Wanderlei Silva vs. Rich Franklin – Catchweight (190 pounds)
I galans huvudnummer har UFC parat ihop två gamla stötar och tillika legender som kämpar febrilt för att fortfarande hålla sig aktuella. De har lyckats sådär med den uppgiften, för ärligt talat är både Silva och Franklin en smula mossbelupna vid det här laget. Herrarna har mötts förut på UFC 99 och då vann Franklin på enhälligt domslut. Matchen utsågs den gången till "fight of the night". 

Det jag framförallt vänder mig mot är den befängda idén att göra detta till en catchweight-match. Det finns ingen vettig anledning till att använda den konstruerade viktgränsen 190 pounds. Jag är less på dessa nödlösningar. Antingen fightas man i mellanvikt eller i lätt tungvikt. Så pass radikal känner jag mig just nu. 

Wanderlei Silva är en av mina allra största hjältar. Han satte sin tydliga stämpel på sporten under de mytomspunna åren i Pride, och hans legendstatus går inte att ta miste på. Nuförtiden kämpar dock 35-åringen desperat för att hålla jämna steg med en ny generation kampsportare. 

De senaste åren har varit en lång och påfrestande uppförsbacke för Wanderlei Silva. I UFC har han åstadkommit mediokra 3-4, och då räknar jag förstås inte med UFC-galorna som utspelades för över ett decennium sedan. I Pride var "The Axe Murderer" kung. I UFC har han varit en avdankad idol som endast blixtrat till vid isolerade tillfällen. 

Men det finns hopp! På UFC 139 fick vi se en glimt av den gamle dödsbringande yxmördaren. Då plockade fram sitt välkända varumärke, knän och besinningslös aggressivitet, när han sänkte Cung Le i andra ronden. Om det var en tillfällig lyckträff eller en bestående trend återstår att se. 

Det som ledsamt nog talar emot Wanderlei Silva är att han slutade utvecklas som fighter för ganska många år sedan. Hans stil var banbrytande i början och mitten av 2000-talet. Numera går det lite för långsamt för att man ska häpna. Men vi älskar Wanderlei Silva för hans sluggermentalitet och för hans magnifika insatser i ringar och burar under drygt 15-års tid. Personligen får alltid gåshud när han äntrar oktagonen till tonerna av Darudes "Sandstorm". 

Rich Franklin har blivit en vålnad i ingenmansland. Den forne mellanviktsmästaren har hoppat mellan divisioner och dragits med skador. Nu är det 16 månader sedan han slogs, och då fick han stryk av Forrest Griffin. Franklin är hyfsat underhållande att titta på, men inte på något sätt nyskapande. Jag ser ingen framtid för 37-årige "Ace", varken i mellanvikt eller i lätt tungvikt. 

Franklin pensionerade visserligen Chuck Liddell för ganska exakt två år sedan, men den meriten kan han inte leva på hur länge som helst. Jag tror att Rick Franklin är tämligen nära att lägga handskarna på hyllan för gott. Han var mästare en gång i tiden, i en mellanviktsdivision utan Anderson Silva. Det är länge sedan. En annan epok. Man känner historiens vingslag när Silva och Franklin ska mötas. Det är både charmant och vemodigt på samma gång. 

Mitt tips är att Wanderlei Silvas nostalgitripp håller i sig. Yxmördaren utkräver hämnd och knockar Rich Franklin i andra ronden. Det blir en fin avslutning på midsommarhelgen. 

Fabricio Werdum vs. Mike Russow – Tungvikt 
Här har vi en förhållandevis viktig match där två diametralt motsatta stilar möts. Fabricio Werdum imponerade mot Roy Nelson senast. Brasilianaren visade upp en förbättrad muay thai som stundtals såg riktigt vass ut. Vi vet dessutom att Werdum besitter BJJ-kunskaper i världsklass. Och Werdum kommer alltid att bära med sig skrällen mot Fedor Emelianenko, som en liten självförtroende-boost. 

Mike Russow är en av oktagonens stora gåtor. Han ser harmlös och otymplig ut, men med fyra raka segrar i UFC är det svårt att negligera den mustige amerikanen. Med tjurskallighet, college-wrestling, knockout-power och förvånansvärt god kondition har Russow smugit upp och blivit en nyckfull joker i 265-pounds. Hans askungesaga måste emellertid ta slut snart. Troligen på lördag. 

Mitt tips är att Fabricio Werdum kan hålla ställningarna stående och något groundgame tror jag inte att vi får se. Werdum vinner på domslut i en avvaktande och föga exalterande fight.

Hej kära MMA-vänner! Jag har varit frånvarande ett tag på grund av semester och andra lättjefulla göromål. Jag behöver inte gå in på detaljer, men EM i fotboll, pommes pinnes, maltdrycker, uteserveringar och annat trams har ockuperat min tillvaro de senaste veckorna. Nu ska jag kamma till mig och granska UFC on FX: Maynard vs. Guida

Gray Maynard vs. Clay Guida – Lättvikt 
Det här är utan tvekan den match som förtjänar störst uppmärksamhet på den relativt anonyma FX-galan som hålls 22:a juni i Atlantic City, New Jersey. Jag är inte eld och lågor över fightcardet som helhet, men huvudmatchen är som en smaskig sommardessert i stil med jordgubbar och mjölk. Och socker. 

Lättviktsdivisionen i UFC är obarmhärtig. Konkurrensen är stenhård. Gray Maynard har en högt uppsatt position i 155 pounds. Alla minns dubbelmötet mot Frankie Edgar, där Maynard fick oavgjort i första matchen, för att sedan bli knockad i andra mötet. Nu måste "The Bully" ta hem en seger mot Clay Guida för att fortfarande finnas med i snacket om titelfight. 

Gray Maynard har imponerande 10-1-1 (1) i statistiken. En seger mot Guida innebär inte per automatik att han får en titelmatch mot vinnaren av Henderson vs. Edgar, men det lägger honom i en gynnsam position inför framtiden. 

"The Bully" är en suverän brottare som kan hantera boxningen på ett avundsvärt sätt. Möjligtvis brister han en aning på BJJ-fronten, men det är svårt att vara fullständigt komplett i världens tuffaste sport. Jag tror att Gray Maynard är både revanschsugen och lämpligt arg i dagsläget.

Clay Guida är en makaber kombination av grottroll, allkonstnär och publikfriare. Om Guida själv får välja är det brottning som står på agendan. Men mot Maynard kan det bli problematiskt. Jag förmodar att "The Carpenter" gör som vanlig och uppvisar en spektakulär och sevärd show där alla gränser suddas ut. Hur kan man inte gilla Clay Guida? 

Det här kan bli en av sommarens bästa MMA-matcher. Glöm för Guds skull inte bort det i all midsommaryra!

Mycket talar för att Gray Maynard är tillräckligt smart och tillräckligt kompetent för att hålla Clay Guida på behörigt avstånd. Matchen består av fem ronder, och jag tror inte att någon av kombattanterna kommer att avsluta. Mitt tips är att Gray Maynard vinner på enhälligt beslut.

Hur tror Ni att Maynard vs. Guida kommer att sluta?  

Jake Ellenberger vs. Martin Kampmann
Den här matchen var mycket bra och den kommer att få stor betydelse för den framtida händelse-utvecklingen i welterviktsdivisionen. Se den med en gång om du har möjlighet. 

Första ronden började med att Ellenberger slog Kampmann till marken. När Ellenberger inte kunde avsluta med ground and pound följde en lång positionsstrid, där Ellenberger försökte etablera topposition medan Kampmann letade lås från underläge. Auktoritärt och offensivt av "The Juggernaut", samtidigt som man måste berömma "Hitman" för hans skickliga defensiv. 

I andra ronden fortsatte Ellenberger att pressa på med slagkombinationer. När Kampmanns näsa och ögonbryn började spruta blod kändes den amerikanska segern nära. Ellenberger drog dock ner på tempot och verkade bevaka sin säkra ställning i matchen. Då träffade Kampmann med en kort höger ovanför örat på sin motståndare, och Ellenberger tog några berusade och komiska danssteg. Kampmann följde upp med thaiklinch och avslutade matchen med ett knä i Ellenbergers ansikte. Min första reaktion var att domaren stoppade tidigt, men på reprisen syns att Ellenberger var ordentligt sårad. 

Ännu en gång har jag undervärderat den danske MMA-fightern. Det måste jag sluta med. Han var visserligen illa ute i några sekvenser, men hans kämpaglöd och förmåga att vända ett underläge är enastående. Nu är det rimligt att matcha Martin Kampmann mot Johny Hendricks eller Rory McDonald nästa gång. För Jake Ellenberger är denna förlust ett medelstort steg tillbaka, men jag tycker fortfarande att han tillhör den absoluta toppen i 170 pounds. En fight mot Josh Koscheck är ingen dum idé.