Pensionär of the night
Ålderdomshemmet nästa för Quinton Jackson? Den gode Rampage har haft sina stunder i rampljuset! Än idag kan han blixtra till med powerboxning och Pridedoftande golvdunkningar, men karriären håller på att lida mot sitt slut och i lördags förlorade han klart mot kompetente Ryan Bader. Några fler titelfighter lär det inte bli. Däremot finns alltid ett nostalgiskimmer kring mannen med kättingen och varglätet.

Misär of the night
Jake Shields kom till UFC, rejält hypad och obesegrad de senaste sex åren. I oktagonen tog karriären emellertid en ny vändning och Shields fick smisk av både GSP och Ellenberger. I helgen fick han slita hund för att betvinga mediokre japanen ”Sexyama”, och Shields var sannerligen ingen fröjd att titta på. Hur Cesar Gracies ökentorra jiu-jitsu-fenomen kunde besegra Dan Henderson i Strikeforce är obegripligt? Finns det några Jake Shields-fans därute, och hur ser dom i så fall ut?

Head kick of the night 
Höger- eller vänstersläggor och submissions i all ära. I min bok är en spektakulär knockoutspark bland det mest prestigefyllda som finns. Anthony Pettis smalben på Joe Lauzons haka var läckert MMA-artisteri.

Barbar of the night
Ett pris som självklart går till Tim Boetsch. I två ronder var han riktigt illa ute mot Yushin Okami, men i tredje lyckades han på något mirakulöst sätt vända på steken. Boetsch smeknamn är klockrent! Amerikanen är ociviliserad, primitiv och vildsint i buren. En härlig kontrast mot alla utstuderade taktiker som härskar i oktagonen. Heja medeltid, heja oborstade sluggers!

Mysterium of the night
Mark Hunt har vänt sex raka förluster till tre raka vinster. Tre raka i UFC! Hur är det möjligt? Jag var inget stort Hunt-fan under K-1-eran, och är det således inte nu heller. Men en knockout är alltid en knockout, och mot reslige strikerspecialisten Cheick Kongo får det anses som en bedrift. Nu har väl Mark Hunt nått vägs ände? Eller har samoanen fler överraskningar att bjuda på?

Besvikelse of the night
Jag anser att Cheick Guillaume Ouedraogo slarvade bort en MMA-karriär i lördags. Oavgjort mot Travis Browne och förlust mot Mark Hunt går inte att försvara om man vill spela i A-laget. Men sanningen är väl den att Kongo inte är bättre än så. Det kanske är dags att jag inser det.

Fight of the night
Tuffa grabbar, hårda jabbar och inga tabbar. Edgar och Henderson är killarna som käkar taggtråd till frukost, för att använda ett slitet uttryck. Men det passar faktiskt in i det här sammanhanget. Hur många kan gå fem MMA-ronder med blod forsande ur näsan, och hur många kan gå fem ronder utan att se ansträngd ut? Det var kanske inte århundradets match, men Frankie och Benson är hårda killar i en hård sport som förtjänar stående ovationer. 

UFC 144 är över och det är med blandade känslor jag tittar tillbaka på händelserna i Japan. Oväntade segrar och slätstrukna insatser är kontentan av helgens MMA-drama. Däremellan fanns det givetvis vissa element som var fullkomligt fenomenala. Låt oss analysera och ventilera.

Frank Edgar vs. Ben Henderson
Vi fick se fem ronder lättvikt på världsnivå. Antingen är man tokigt begeistrad över denna parad av kämpaglöd. Eller också är man okänsligt blasé. Jag lyckades tyvärr aldrig få pulsen att överstiga 75. Troligen beror det på Frank Edgars effektiva men i längden långtråkiga fightingstil. Det finns en touch av förutsägbarhet i "The Answers" uppträdanden. Edgar är kraftfull för sin litenhet, osannolikt stryktålig och ibland lite för perfekt. Han har allt som en MMA-utövare kan önska, men nu mötte han en starkare och något festligare fighter. Det tar emot att säga, men jag är glad att Edgar förlorade titeln. Det lär knappast bli något problem att hitta motståndare åt den före detta mästaren.

Ben Henderson har jättestora lår är jättestark i alla närkamper. Till det kan man addera extravagant teknik och en kroppshydda som många welterviktare bara kan drömma om. Nu äger han lättviktsbältet och "Smooth" såg närmast oberörd ut efter matchen. Det var jämnt, hårt och stundtals mäktigt. Jag tror att Henderson kan utvecklas ytterligare och när han får lite mer spelrum kommer vi att få se den nya mästaren blomstra. Nu är han kung i en extremt konkurrenskraftig division. 

Quinton Jackson vs. Ryan Bader 
Rampages återkomst till Japan blev varken succéartad eller sevärd. Den gamle Pride-legenden såg fräsch ut i ungefär 30 sekunder. Därefter fick han finna sig i att sitta bland fansen på läktaren. Förlåt, Rampis bjöd på en vansinnig slam i andra ronden, och nostalgimätaren sköt förstås i höjden. I övrigt var det den snabbare, vitalare och smartare Ryan Bader som gjorde en taktisk höjdarmatch. Någon trötthet syntes inte hos "Darth", som ångade på med rörlighet, nedtagningar och skadeverkan på golvet. Synd bara att Bader inte behärskar jiu-jitsu. Jag är emellertid mycket imponerad över TUF 8-vinnarens fysik och han lär matchas hårt även i fortsättningen. Bader vistas i en intressant sektor i lätt tungvikt, där även Alexander Gustafsson, Thiago Silva, Little Nog, Stephan Bonnar och Phil Davis huserar. För Rampage ser det mörkt ut. Jag tippade pensionering, men eventuellt får vi se ytterligare en nostalgitripp för Quinton Jackson. Gissningsvis mot Forrest Griffin eller Rich Franklin.

Cheick Kongo vs. Mark Hunt
Vilken kalldusch! Där åkte både jag och stora delar av MMA-etablissemanget på en rejäl blåsning. Jag hade totalt räknat bort Mark Hunt, och nu blir det 15 minuter i skamvrån för min del. "The Super Samoan" stod rakryggad och förlitade sig på sin K-1-bakgrund, men han neutraliserade även Kongo i klinchen och stoppade ett nedtagningsförsök. Mark Hunt är en bastant köttbit med osynliga knogjärn i handskarna. Någon skymt av tungviktsbältet kommer 37-åringen från Nya Zeeland aldrig att få, men han förtjänar en ihållande applåd för sin oväntade knockout-seger. För Cheick Kongo var detta en katastrof. Den grekiske guden har kämpat och försökt närma sig toppen i tungvikt under många år. Men det här var nog spiken i kistan när det gäller drömmar om guld. Kongo har en begynnande glashaka och han lyckas aldrig göra något riktigt stort av sin begåvning. Entrévakt nästa för den ståtlige fransmannen.

Jake Shields vs. Yoshihiro Akiyama
En klibbig match i weltervikt som kommer att glömmas bort lika fort som det tar att säga grapplinggyttja. En skittråkig duell mellan två icke-boxare som inte uträttade något av värde. Akiyama har skickligt takedown defense och bjöd på några flashiga judomanövrar. Jake Shields kan fortfarande inte boxas överhuvudtaget, men har ett single leg-driv och några uns vinnarskalle. Menlös poängseger för Shields, som borde få möta Diego Sanchez nästa gång. Det vore något.

Yushin Okami vs. Tim Boetsch
Efter två ronder löd min analys så här: Okami är en hederlig grovjobbare med förbättrad standup, vass jabb och oklanderligt markarbete. Tim Boetsch är obekväm på fötterna och en slagpåse med medeltidsvibbar. I början av tredje ronden fick jag dock mitt livs överraskning. Jag svalde banne mig en jätteostkrok i vrångstrupen när "The Barbarian" exploderade i en sällan skådad våldssekvens. Det var inte snyggt men osalig kraftfullt. Raw power unlimited! Nu har Boetsch tre raka i mellanvikt och bara den allsmäktige vet vad som händer härnäst. Hans bröllopsresa i 185 måste ta slut snart om du frågar mig.

Anthony Pettis vs. Joe Lauzon
Att "Showtime" har högteknologiska och gravitationstrotsande sparkar visste vi. Nu fick Joe Lauzon uppleva den bistra och olustiga eftersmaken av härdat skenben. Pettis spark satt precis där den skulle och matchen var över efter drygt en minut. Det som ska poängteras är att Pettis har skolboksenlig rotation i höfterna och han avslöjar inte sparkens destination förrän den når motståndaren. En vacker kombination av ingredienser hämtade ur Tae Kwon Do och Muay Thai. Anthony Pettis stod för galans knockout och dundrar nu upp i lättviktstoppen. Många vill se en returmatch mot Ben Henderson, och det är givetvis ingen dum idé. Men det finns ett mullrande djup i UFC:s lättvikt, utmanarlistan är lång och 155-vargarna står redan på rad och saliverar. Joe Lauzon får klättra ner en bit på stegen och ta nya tag med sina submissionfärdigheter.

Granskningen inför UFC 144 är postad och klar. Endast timmar återstår till huvudkortets start och världen håller andan. Eller äter grillchips och dricker Vira Blåtira åtminstone. Japan är redo för lite actionmanga – är du?  

Quinton Jackson missade vikten med fem pounds eller 2.3 kilo. Därför kommer matchen mot Ryan Bader att gå i catchweight (211 pounds) och Rampage får böta 20 % av lönen. Debaclet skylls på en skada som ska ha uppkommit under förberedelserna. Huruvida skadan kommer att påverka Rampages prestation i buren är oklart, men det brukar sällan vara ett gott tecken att en fighter missar vikten med så pass mycket som fem pounds. Jag hävdar bestämt, och kanske med en dåres envishet, att Ryan Bader kommer att vinna. Med större hunger, yngre kropp och några sluga double legs. Jag litar på min magkänsla.  

Vi fick se ett gäng ordentligt deffade killar under invägningarna. Yoshihiro Akiyama har bantat ner sig till weltervikt; ännu en anledning till att jag tvivlar på japanens chanser mot arbetshästen Jake Shields. Mest utmärglad var ändå Ben Henderson. Jag gissar att ”Bendo” väger åtminstone tio kilo mer vid matchstart. Han kommer att behöva all kondition som går att uppbringa mot mästaren Edgar. Var så säkra. Slutligen har vi Mark Hunt, som tydligen unnat sig både plusmeny och extra lökringar de senaste veckorna. 

Galans lilla godbit är Pettis mot Lauzon. Svårtippat så in i bomben och dessutom viktigt för tätplaceringarna i lättvikt. Oddsen och de flesta experter säger Pettis. Jag säger Lauzon. Men det är med darr på läppen och kunde jag helgardera skulle jag göra det. 

Nu lite sömn. Sedan en överdådig söndagsbuffé med massor av MMA-snask.

Tre nya matcher av relativt stort intresse har offentliggjorts den senaste tiden. Jason "Mayhem" Miller möter C.B Dollaway på UFC 146. Gycklaren och Bully Beatdown-programledaren Miller klappade igenom totalt i UFC-återkomsten mot Michael Bisping. "Mayhem" såg minst sagt risigt ut i TUF 14-finalen och nu hänger oktagonkontraktet löst. Dollaway från TUF 7 har två raka förluster och även han måste vinna. Det är alltid en smula fascinerande med kniven mot strupen-matcher.

Dan Hardy slåss för överlevnad mot Duane Ludwig på UFC 146. För knappt två år sedan fightades "The Outlaw" om titeln i weltervikt mot GSP. Därefter gick det spikrakt åt helskotta. I dagsläget har Hardy fyra raka förluster och han bör nog tacka Gud, Dana White eller något annat högre väsen; det är nämligen inte många som får behålla UFC-kontraktet trots fyra motgångar i följd. Mot Duane "Bang" Ludwig kan det bli ett färgsprakande knytnävsfyrverkeri. The bottom line är dock att Dan Hardy måste vinna.

Gabriel Gonzaga går loss mot Shane Del Rosario på UFC 146. Jag uppskattar både tungvikt och att "Napao" är tillbaka i buren. Gonzaga är mest känd för sin huvudspark mot Cro Cop på UFC 70 och för titelfighten mot Randy Couture på UFC 74. Nu möter han ett av de mest spännande nyförvärven från Strikeforce. Del Rosario har 11-0 i karriären och han har dessutom avslutat alla matcher utom en i första ronden. Det här ska bli mycket intressant. 

Den 26:e februari 2006 var senaste gången Quinton "Rampage" Jackson slogs i Japan. Galan var Pride 31 och den ylande amerikanen var omåttligt populär bland de östasiatiska MMA-fansen. Rampage var en av hörnstenarna i Prides framgångsrika historia, och han gick klassiska matcher mot bland annat Wanderlei Silva, Ricardo Arona, Chuck Liddell och Mauricio "Shogun" Rua. Nu till helgen är det dags för Rampage att återvända till Japan. 

På UFC 144 står Ryan Bader för motståndet och matchen blir mer och mer spännande ju mer man tänker på den. Två snarlika stilar möts i en drabbning som handlar om att åter bli en maktfaktor i lätt tungvikt. Rampage har mest att förlora, men ingen av dem har egentligen råd att åka hem från Saitama Super Arena med en förlust i bagaget. Det luktar ödesmatch och någon kommer att bli knockad. Jag är rädd att det blir Quinton Rampage Jackson. 

Den 26:e februari ska oktagonen resa över Stilla havet och besöka soluppgångens land. UFC besöker Japan för femte gången. De tidigare galorna var UFC 15.5, UFC 23, UFC 25 och UFC 29. Vi bjuds på ett huvudkort med hela sju matcher där de flesta är av relativt högt samhällsintresse. En titelfight i lättvikt, ett gäng japaner såklart, en absurt lättippad tungviksfight och givetvis Quinton Rampage Jackson. Jag ska personligen spana ut över arenan och försöka få en skymt av Prides ande, som eventuellt svävar runt i förbittrad limbo. 

Frank Edgar vs. Ben Henderson – Titelfight i lättvikt 

Frank "The Answer" är en okrönt konung. Det finns ingen som levererar så märkvärdigt i buren och som samtidigt är så anonym och vardaglig privat. Frankie är mästare i en dreglande mardröm till division. Åtminstone ett tiotal 155-poundare slåss om tätplaceringarna i toppen. Därför är jag så överväldigad av champen. Gemene man vet att Edgar rör sig som The Flash, boxas som Sugar Ray Leonard och brottas bättre än de flesta collegehunkar. Animerat fotarbete, snillrika planer och marathonlöparkondition har gjort Edgar till en av UFC:s allra mäktigaste. 

Ben, min vän, Henderson har 3-0 i UFC och 15-2 totalt. "Smooth" är nästintill en perfekt gladiator, och efter att ha knäckt både Jim Miller och Clay Guida är det ingen tvekan om att han förtjänar en titelfight. "Bendo" vann bältet i WEC och han kan mycket väl vinna lättviktstiteln i UFC också. Benson Henderson är en stor lättviktare och han har ett tekniskt kunnande som gör många avundsjuka. Hans dilemma i denna fight blir att hänga med i det fasansfulla tempo som Edgar kan dra igång. Lill-Hendo måste hitta ett sätt att neutralisera Edgars pricksäkra in- och utboxning. Mycket talar för en makalös femrondare. Mitt tips är att Frank Edgar vinner på domslut och grabbarna tilldelas priset för kvällens bästa fight.

Quinton Jackson vs. Ryan Bader – Lätt tungvikt
Halleluja, det här är en prima matchning! Rampage är en av UFC:s allra största stjärnor, han har miljontals fans världen runt och hans betydelse för sporten går inte att ta miste på. Quinton kan skryta med 32-9 totalt och 7-3 i UFC. En Pridelegend är alltid en Pridelegend och det ska bli roligt att se hur han emottas i Japan. Rampage finns med i alla MMA-krönikor och alla historiska MMA-berättelser. Yes sir, Quinton Jackson är en legend, punkt slut. Jag ska inte orera om hans förflutna i all evighet; nu står han med ena foten i Hollywoods filmindustri och han blir inte bättre och bättre med åren. Däremot är Rampage en envis jävel som inte kastar in handduken i första taget. Stelbent manualboxning, fet kätting runt halsen, patenterat vargylande och en överdos testosteron ingår i hans avtal. Senast gick han titelfight mot Jon Jones och förlorade på submission i fjärde ronden. Det betyder att Rampage är både kapabel och respektingivande.

Ryan Bader var länge en av UFC:s största påläggskalvar. Han vann TUF 8 och galopperade genom 205-divisionen med fysbrottning och högerslägga. Sedan tog det tvärstopp mot mästaren "Bones" och därefter följde en snöplig och oförklarlig förlust mot Tito Ortiz på en giljotin. Jag anser att Ryan Bader har mycket mer att ge. Mesige Jason Brilz blev en munsbit på UFC 139 och nu är "Darth Vader" ute efter en riktigt fin skalp. Här snackar vi inte intrikata lås eller eleganta bjudningar med dyra viner. Rampage mot Bader kommer att bli en avvaktande sluggfest som slutar med att någon tuppar av. Kanske får vi se en eller annan double leg från Baders sida. Mitt tips är att Ryan Bader vinner på teknisk knockout i första ronden. Därefter annonserar Rampage Jackson sin pensionsavgång i förlustintervjun med Joe Rogan. 

Mark Hunt vs. Cheick Kongo – Tungvikt
Samoanen Hunt är K-1-legend och Pride-veteran. Därför är han självskriven i Saitama Super Arena. I UFC har han två raka segrar, men innan dess sex raka förluster. 37-årige Mark Hunt är en kvarleva från forntiden och han har inte direkt briljerat i UFC. Givetvis besitter han fortfarande någorlunda strikingkunskaper, men något progressivt markgame är det inte tal om. Mitt råd till Mark Hunt är att ladda upp med några rör extra starka Treo, för det kommer att bli en besvärlig och smärtsam kväll.

Cheick Kongo har tio segrar, fyra förluster och en oavgjord i UFC. Senast visade han rutin mot min favorit Matt Mitrione. Vi känner väl till Kongos styrkor och svagheter vid det här laget, och om han får välja står en ren kickboxningsmatch på menyn. Jag skulle dock inte bli särskilt förvånad om Cheick Guillaume Ouedraogo tar ner Hunt och bankar ut honom som en wienerschnitzel, för Mark Hunt uppskattar inte att gå särskilt djupt in i grapplingträsket, lita på mig. Kongo gör bra ifrån sig mot alla utom de absolut främsta i divisionen, och mot Hunt kommer det att bli en trygg promenadseger. Problemet för Kongo är inte Mark Hunt. Problemet är hur han ska tackla framtiden och alla starka brottare som härskar i UFC. Mitt tips inför UFC 144 är solklart: Cheick Kongo vinner på TKO i andra ronden. Att fransmannen skulle förlora finns inte på kartan.

Yoshihiro Akiyama vs. Jake Shields – Weltervikt
Judokan och tråkmånsen Akiyama har tre raka förluster i UFC och han finns bara med på kortet för att det äger rum i just Japan. Karriären hänger exceptionellt löst, för fyra raka nederlag kan nästan ingen överleva. Bara Dan Hardy... Visst kan Akiyama stöka och böka, men det finns varken utvecklingspotential eller innovativt tänkande hos den sexige asiaten.

Jake Shields kom till UFC med dunder och brak i oktober 2010. Han var mellanviktsmästare i Strikeforce, han hade 15 raka segrar i bagaget och han hade alldeles nyligen besegrat Dan Henderson. I Dana Whites imperium gick det emellertid inte så bra. Mot Martin Kampmann vann han tack vare danskens oförmåga att utnyttja situationerna, och mot GSP och Ellenberger fick han storstryk. Nu har Shields två raka motgångar och snart blir det sparken i baken om han inte levererar. Den skittråkige positionsbrottaren från Cesar Gracies camp har lönsamma submissions, men värdelös stand-up. Mitt tips är dock att Jake Shields är smartare än Akiyama och vinner på decison på grund av bättre gameplan och bättre geggbrottning. Men tro mig, jag skulle gärna se att Shields får tillbringa några år i Bellator eller någon annan farmarliga.

Yushin Okami vs. Tim Boetsch – Mellanvikt
Japanen Okami är stark, erfaren, duktig på marken och har ett välvårdat record. Men Okami är inte det minsta spännande och senast fick han dyngpisk av Anderson Silva. Likväl är "Thunder" en toppfighter som grindar på som ett väloljat maskineri. Långtråkigt, funktionellt och färglöst. Tim Boetsch är smygbra. En sån där äckligt stark grovjobbare som aldrig slutar irritera en och som harvar på med single legs och medelklassboxning. Mitt tips är att Joe Silva gjort ett bra jobb och att Yushin Okami vinner maincardets mest charmlösa transpirations-batalj på ett snortight decison.

Anthony Pettis vs. Joe Lauzon – Lättvikt
Ännu en suverän match i den division som kräver machete och handgranater för avancemang. Pettis är mest känd för sin oefterhärmliga science fiction-spark mot Ben Henderson i WEC 53. Matrix 4 nästa för Pettis? Anthony "Showtime" Pettis är ettrig som en blodtörstig mygga, fruktansvärt duktig på fötterna och ordentligt BJJ-insatt.

Joe Lauzon har aldrig varit så här nära ett internationellt genombrott. Han har 8-3 i UFC och karriären kan liknas vid nyckelpigan på Gröna Lund: upp, ner, småtrevligt, kittlande men inte alls i paritet med de allra jävligaste åkturerna. Nu är Lauzon redo för de stora attraktionerna. Fientliga submissions är hans främsta vapen. "J-Lau" är en avancerad stryp- och låsexpert i världsklass. Senast kvävde han Melvin Guillard till sömns med en obarmhärtig RNC. Det här är frustrerande svårtippat. Antingen vinner Pettis på decison eller så vinner Lauzon på sub. Mitt tips är Lauzon på armbar i rond två. 

INNELISTAN

1. UFC 144 den 26:e februari i Japan. Ett gediget huvudkort med hela sju matcher. En titelfight i lättvikt, en Rampage, en Kongo, en Shields och mycket mer. Hela maincardet ser småspännande och riktigt trevligt ut. Att skriva ”Granskning inför UFC 144” kommer att bli ett hästjobb.  

2. Jake Ellenberger och Diego Sanchez. Herrarna duellerade nyligen och båda två visade att de hör hemma i welterviktstoppen. Ellenberger är mästarmaterial och Sanchez är en av de skönaste karaktärerna i UFC. 

3. Nick Diaz. Jag har ett love/hate-förhållande till den här killen. Mycket av det han gör är omoget, dumt och irrationellt. Diaz må ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som kräver marijuana-medicinering. Men cannabisplanta är inte en godkänd substans att ha i blodet och det vet Diaz. Hans plats på innelistan motiveras av att han går sin egen väg och det han gör känns äkta. Diaz spelar inte apa för att få uppmärksamhet. Han bara är sån. En rebell som behövs i dagens välartade MMA-värld.

4. UFC Sweden. Eller UFC on Fuel: Nogueira vs. Gustafsson som galan egentligen heter. De senaste veckorna har det varit ganska tyst om UFC:s första evenemang i Sverige. Men sanningen är att oktagonen kommer till lilla Sverige i april och det är stort. 

5. 265-pounds. Tungvikten i UFC blomstrar. Sällan i oktagonens historia har det funnits så här mycket material att jobba med. Och de två finalisterna från Strikeforces turnering har inte kommit än. Just nu är det ett nöje att vara tungviktsälskare.  

UTELISTAN

1. Nick Diaz. Han får självklart en plats på Utelistan också. Motiveringen lyder: en joint för mycket och ett förhastat löfte om pensionering. Jointen må vara utskriven av läkare och pensioneringen kommer troligen att annulleras, men storebror Diaz behöver uppenbarligen professionell hjälp. En livscoach efterlyses.

2. Brock Lesnar. Nu är sagan slut. Över en natt blev han tungviktsmästare och MMA-världens omslagspojke nummer ett. Men lika fort försvann han från kampsportsscenen. Jag har inte hört ett ljud från den store vildmarksjägaren sedan han fick revbenen krossade av Alistair Overeem. Vad händer med Brock Lesnar nu?

3. För många galor. Nu kanske jag slänger ut en kontroversiell åsikt, men det har blivit för mycket UFC på sistone. Är det möjligt undrar man? Ja, när det blir för många galor, för många viktklasser, för många okända fighters och för urvattnade matchkort tappar jag en del engagemang. Inflation är ordet. Vi har ordinarie numrerade galor, Fox, Fuel, FX och The Ultimate Fighter. För mycket av det goda är aldrig bra. Givetvis finns det fördelar med ett enormt utbud av MMA, men det känns inte lika exklusivt som det var förut.