Det var länge sedan jag skrek okontrollerat under en UFC-gala. I lördags kunde jag dock inte hålla mig. Jag ska strax berätta varför. Efter en tids turbulens på MMA-fronten känns det skönt att Ultimate Fighting Championship levererar igen. Vi tar och synar Kanada-eventet.

Jon Jones vs. Vitor Belfort
Ett tecken på storhet är när man försvarar sin titel för fjärde gången, trots skyhögt favoritskap. Jonny "Bones" Jones är fortfarande långt ifrån att vara en personlig favorit, men han slåss förbaskat bra. Dessutom börjar han förstå hur man ska uppträda när man är mästare. Vem vet, en vacker dag kanske Jones och jag kan dra jämnt?

Det man kommer att minnas bäst från UFC 152 är självklart Vitor Belforts armbar. Den som nästan kullkastade hela samhällsstrukturen. Personligen brölade jag och flaxade som en flamingo på Ritalin: "sätt den då, sätt den då!". Det var inte långt borta, och man såg tydligt på reprisen hur Jones grinade illa för att komma loss.
 
Vitor Belfort gjorde inte bort sig på något sätt i lördags. Han kom närmare än någon hittills gjort och förtjänar en dos beröm. Att Belfort skulle hoppa i guard och leta submissions var något oväntat, men kör man fast på en front får man försöka på en annan. Jag trodde emellertid att "The Phenom" skulle attackera bättre stående. Man måste sätta press på Jones. Rigorös press. Då framstår han nästan som mänsklig.

När "Bones" får hålla i taktpinnen är han en briljant orkesterledare. Då kör han en bank- och mangelsymfoni som heter duga. En del av Jones styrka är naturligtvis räckvidden. En annan är de oortodoxa sparkarna och förmågan att nöta ner motståndaren. Sidosparken som träffade Belforts solarplexus var som tagen ur instruktionsboken för Jeet Kune Do. Slutligen var det trevligt att se Jones avsluta med en americana. Ett lås som ibland lärs ut på den allra första nybörjarträningen och ett lås som även funkar bra i titelmatcher. 

Jones nästa match då? Det är oklart. Jag hoppas på Dan Henderson, men jag kan leva med en returmatch mot Lyoto Machida. Bäst av allt vore förstås om UFC frälser världen med en supermatch mellan Jon Jones och Anderson Silva. Detta kommer givetvis inte att hända, och det är lite synd. Jag tycker att UFC är skyldiga att bjuda oss på den fighten, även om det är ett affärsmässigt självmord. 

Joseph Benavidez vs. Demetrious Johnson 
Dana White var arg efter galan. Slutbossen menade att man är en idiot om man inte gillade titelmatchen i flugvikt. Man är en idiot som inte gillar fighting överhuvudtaget, enligt White. Alltså är jag en idiot som inte gillar fighting. Intressant resonemang. 

Jag tycker att Dana White ska lugna ner sig en smula. Alla kan inte tycka likadant, och tur är väl det. Jag är inte särskilt intresserad av flugvikt. Det står jag för. Men det är inte konstigare än att jag älskar Criminal Minds, men är helt likgiltig inför CSI. Smaken är som den berömda baken. Jag har absolut inget emot 125-poundarna. Flugvikt råkar bara inte vara min kopp te. Inte än i alla fall. 

Lösningen är enkel: ge flugviktarna lite tid. De måste få möjlighet att etablera sig. Divisionen är ny i UFC och intresset kommer att öka succesivt. Ta ett djupt andetag Dana.

Personligen skulle jag aldrig bua under en match. Det är respektlöst och i det här fallet helt omotiverat. Speciellt då matchen höll högt tempo, rasande fina tekniker och gigantiska fightinghjärtan. Grattis till det nya bältet Demetrious "Mighty Mouse" Johnson! 

Michael Bisping vs. Brian Stann
Kvällens intressantaste match på papperet blev ganska lyckad när det kom till kritan. England mötte USA i vad som förväntades bli ett färgsprakande slagsmål. Och knytnävskamp blev det, men intelligente Michael Bisping visade att han är mycket mer än en poängplockande avståndsboxare. Bisping är allround, klinchar starkt och kommer till match med en genomtänkt gameplan. "The Count" har också lyckats bli en kille jag faktiskt håller på. Det insåg jag när matchen väl var igång. Det tog bara drygt sex år. 

Michael Bisping vill ha en titelfight snart. Det basunerar han gärna ut. Han tycker sig ha förtjänat det, och han tror sig kunna hota Anderson Silva. Men det står en Chris Weidman, en Tim Boetsch och en Alan Belcher emellan. Jag tycker att Bisping är underskattad, och jag är helt säker på att han är enormt jobbig att möta. Hans kvalitéer når tyvärr inte riktigt fram genom tv-rutan. Bisping skulle behöva en mullrande knockoutseger. Krasst men sant. 

Brian Stann är endimensionell och förlitar sig på hårdkokt machoboxning. Hans bästa slag kom i slutet av första ronden, och hade det slaget träffat hakan istället för ögat på Bisping så vette katten vad som hänt? Nu kan jag bara konstatera att "The All American" måste undvika att bli nedtagen. Sonnen gjorde det när han ville, och Bisping lyckades ett par gånger. Stann kommer dock inte att bli avpolletterad på grund av denna förlust. Stann säljer fortfarande lösnummer.

Matt Hamill vs. Roger Hollett
Ett rungande nej är svaret. Frågan är, som ni givetvis förstår, om Matt Hamill blivit bättre sedan sist? Nu vann visserligen "The Hammer" komfortabelt, men det betyder ingenting. Det här var bara grisigt, otympligt och ointressant. Roger Hollett, som gjorde UFC-premiär på huvudkortet inför hemmapublik, känns som ett kolossalt framtidslöfte. Visst?

Okej killar, tjejer och MMA-freaks; nu på lördag är det dags för en UFC-gala. Det var länge sedan sist. Närmare bestämt 42 dagar. Ni känner alla till debaclet kring den inställda galan UFC 151. Nu vänder vi blad och förflyttar oss till Toronto i Kanada för att kolla på två titelmatcher, en kritisk fight i mellanvikt och en gammal 205-poundare som gör comeback. Häng med för guds skull. Det här kan bli rätt bra. 

Jon Jones vs. Vitor Belfort – Titelfight i lätt tungvikt
Jag har spytt galla över denna matchning i ett tidigare inlägg. Och jag står fast vid att det är en nödlösning att sätta Vitor Belfort mot mästaren Jon Jones. Dan Henderson hade varit roligare att se, men han är skadad. Chael Sonnen hade varit roligare att se, men Jon Jones ville inte ta den matchen. Vitor Belfort halkade in på ett bananskal, och det är ytterst tveksamt om han förtjänar denna möjlighet. 

Jones vs. Belfort kan naturligtvis bli intressant ändå. Jonny "Bones" Jones är ett väsen med fantastiska kunskaper, som kämpar för att vinna MMA-publikens förtroende. Det går sådär. Jones är makalös i buren, men han är en kille som man har svårt att ta till sitt hjärta. Jag tror helt enkelt att han är lite för perfekt, lite för kaxig och lite för modern för att bli en idol hos dagens MMA-fans. Med feta sponsorkontrakt, flashiga Nike-produkter, ett perfekt record på 17-0 (skit i diskningen mot Matt Hamill) och en mästerlig arsenal av MMA-skills kan Jones luta sig tillbaka och ignorera alla tvivlare. Jon Jones är kung och till synes oslagbar i oktagonen. Dessutom är han här för att stanna ett bra tag. 

Vitor Belfort har allt att vinna och inget att förlora. Såvida han inte blir totalt förödmjukad förstås. Mitt råd till "The Phenom" är att använda fotarbete, blixtsnabba slagserier som är avsedda att göra reell skada och totalt bortse ifrån alla förutbestämda åsikter från MMA-tyckare. Ingen är oslagbar. Inte ens Jon Jones. På UFC 140 visade Lyoto Machida att det går att sätta press på Jones med rörlighet och slag. Vitor måste vara taktisk, men han måste också satsa på ett distinkt avslut. Belfort har knockat ett antal celebriteter i sin karriär; Jon Jones skulle bli den vita valen. 

Mitt tips är att det här tar slut i andra ronden. Vitor Belfort tillhör förhistoriska museets urtidsdjur-avdelning, medan Jon Jones otvivelaktigt är en del av framtiden. "Bones" kommer att krossa "The Phenom" via TKO. Ungefär som det såg ut i Shogun-matchen. Och ingen blir egentligen tillfredställd.

Joseph Benavidez vs. Demetrious Johnson – För titeln i flugvikt 
UFC har kört en turnering i flugvikt för att utse en mästare i 125 pounds (57 kilo). "Joe B-Wan Kenobi" och "Mighty Mouse" är i final. För alla som uppskattar den nya viktklassen är det här jättekul. Jag är sådär medelmåttigt intresserad. De båda har relativt snygg statistik, snabbhet, skolad brottning, bra submissionförsvar, avancerad boxning och fin kondition. Det här kan mycket väl bli kvällens fight. Mitt tips är att det blir svinjämnt. Jag sätter några korvören på att Joseph Benavidez vinner på decision.

Michael Bisping vs. Brian Stann – Mellanvikt 
Här har vi kvällens mest medryckande fight. Mellanvikt är störtkul nuförtiden och jag uppskattar verkligen denna matchning. För både Bisping och Stann handlar det om att återetablera sig som ett hett namn, samt att ställa sig i kö till titelfightssnacket. Gemensamt för både Bisping och Stann är att de har vunnit fyra av sina fem senaste matcher. Dessutom har de också gått på pumpen mot Chael Sonnen relativt nyligen. De här förutsättningarna borgar för ett intensivt prestigemöte på lördag.

Michael Bisping har sakta men säkert vuxit in i rollen som pålitlig arbetshäst. Idag tycker jag mig se en mognare och mer målmedveten Bisping än den unga skitsnackande spoling vi såg för 4-5 år sedan. Även fansen, som var skeptiska i början, har börjat acceptera greven från Manchester, England. Vad Bisping behöver just nu är en rejäl skalp och ett pondusdrypande avslut som ingen kan ifrågasätta. Om "The Count" någonsin ska få sin titelmatch så bör han imponera brallorna av hela UFC-etablissemanget i Air Canada Centre.

I mina ögon var det två killar som verkligen stack ut under UFC-galan i Globen: den ena var självklart Alexander Gustafsson, och den andra var Brian Stann. Att se "The All-American" på nära håll var en upplevelse. Stann är en kraftfull slugger som bygger sitt game på att vara tuff och manlig. En sådan stil kan lätt bli parodisk, men Stann lyckas förvånansvärt bra med den balansgången. Att Stann hamnade på läktaren i matchen mot Chael Sonnen bevisar bara att han måste jobba på sin brottning, sin defensiv och sina gameplans.

Det börjar kännas som en klyscha att skriva följande ord, men det här är verkligen svårtippat och kan gå åt vilket håll som helst. Jag ser två tänkbara scenarion framför mig: det första är att Stann vinner på en tidig knockout. Det andra är att Bisping vinner på poäng. Styrka och KO-kapacitet går till amerikanen medan teknik och strategi går till engelsmannen. Mitt tips är att Michael Bisping vinner på domslut. 

Matt Hamill vs. Roger Hollett – Lätt tungvikt
Man kan undra vad som lockat Matt "The Hammer" Hamill tillbaka till oktagonen? Han pensionerades ju med besked av "The Mauler" för drygt ett år sedan. Hamill kom fram under den tredje säsongen av The Ultimate Fighter, och då profilerades han som en utpräglad brottare. Under årens lopp har vi inte sett så mycket av Hamills brottarkunskaper, utan det är snarare en vilt svingade vildhjärna som uppträtt i buren. Om Hamills återkomst innebär att han lärt sig boxas och utnyttja sin brottning återstår att se. Jag tvivlar starkt. Kanadensaren Roger Hollet är en köttig brawler som gör UFC-debut. Lämpligt nog har han förärats med smeknamnet "The Hulk". Det finns en baktanke med den här matchningen. Någon kommer att falla likt en fura. Mitt tips är att Hamill vinner på TKO i första ronden.

Det finns ingen anledning att ljuga eller komma med bortförklaringar. Jag har varit lat och oinspirerad. Så enkelt är det. Men nu är det dags att skriva igen, och jag tänkte börja med en liten krönika om den senaste månaden. En mycket märklig månad i MMA-historien, minst sagt. 

Den stora "skandalen"

I slutet av augusti blåste en hel UFC-gala åt fanders. UFC 151: Jones vs. Henderson sögs upp i en kaosartad tromb, och ut spottades en mängd osorterat bråte. Förvirringen var ett faktum. Det hela började med ett trasigt ligament i Dan Hendersons knä. Lyoto Machida avböjde sedermera att möta Jon Jones, och Jon Jones tackade nej till en match mot Chael Sonnen. Då valde Dana White & Co att ställa in hela skiten. För första gången någonsin! 

Inom MMA-världen gick man skallgång för att hitta den eller de ansvariga, samtidigt som det annonserades att Jon Jones skulle möta Vitor Belfort på UFC 152 istället. En tveksam nödlösning om ni frågar mig. Belfort är förvisso en farlig fighter, men han har gått i mellanvikt och catchweight de senaste åren. Det var länge sedan "The Phenom" slogs mot den moderna världstoppen i 205 pounds. Jones kommer att vinna, Belfort kommer att förlora och ingen kommer att bli varken klokare eller nöjdare. 

Om man nödvändigtvis måste leta efter syndabockar i denna soppa, så är det UFC som bär skulden till att 151:an ställdes in. Hela galan var byggd på en enda match, Jones vs. Henderson, och det övriga matchkortet var alldeles för vekt för att kunna skapa tillräcklig dragningskraft på egen hand.

Många skyller på Jon Jones och coachen Greg Jackson för det som inträffade. Jag förstår givetvis de som tänker så. Man kan tycka att Jon Jones borde ta sig an vem som än ställs framför honom. Han är ju champ för guds skull. Ska en mästare verkligen kunna tacka nej till en utmanare hur som helst? Det var fegt av Jon Jones, helt klart. Men naturligtvis var det ett strategiskt beslut, där Greg Jackson haft ett par fingrar med i spelet. MMA anno 2012 handlar mycket om taktik, timing, planering och pengar, och inte så mycket om verkliga kraftmätningar och stake. I slutändan förstår jag emellertid Jones och Greg Jacksons beslut. Till viss del i alla fall.

En sinnessjuk matchning

Anderson Silva ska möta, och lyssna noga nu, Stephan Bonnar. På UFC 153 är det tänkt att denna makabra fight i lätt tungvikt ska äga rum. Den första och enda frågan som dyker upp i mitt huvud är VARFÖR? Det finns ingen rimlig anledning till en sådan skev matchning. Har UFC förlorat förståndet? Stephan Bonnar är visserligen en välmeriterad och berömd fighter, men han är också rejält avdankad och fullkomligt passé. "The American Psycho" kommer att bli mördad.

Anledningen till att UFC skapade denna monstrositet är såklart att UFC 153 höll på att falla sönder och samman likt UFC 151. Titelfighten i fjädervikt mellan José Aldo och Frankie Edgar slopades på grund av skada. Dessutom tvingades Quinton "Rampage" Jackson dra sig ur matchen mot Glover Teixeira. För att rädda situationen kallade UFC in Spindeln och Psykot. Förmodligen årets mismatch. Jag har inte smält det här på långa vägar. Det känns så ovärdigt.

Tre slutsatser

1. När man tränar MMA riskerar man att skada sig. Förr eller senare. Oftast väldigt lindrigt, men ibland lite allvarligare. Den senaste tiden har UFC tyvärr drabbats av många återbud på grund av skada. Då luckras matchkorten upp och försvagas allt som oftast. Sånt är livet i MMA-branschen. UFC består av elitidrottsmän som utsätter sin kropp för extrema påfrestningar. Vi kommer därför att få leva med skador och avhopp. UFC har alltid varit duktiga på att hitta ersättare till skadade fighters. Den senaste månaden har lösningarna dock inte varit optimala. Långt ifrån för att vara ärlig. 

2. Man får kritisera UFC. Det kanske låter som en underlig slutsats, men ibland tycker jag att media trippar på tårna för Dana White & Co. UFC är inget litet barn längre. Organisationen har vuxit upp och blivit ett globalt imperium med big business på agendan. UFC är en stor underhållningsindustri och affärsrörelse som man måste få granska och anmärka på. Så av med bomullsvantarna.

3. UFC är inte lika spännande som förr. Missförstå mig inte, jag älskar fortfarande sporten och det som händer i UFC:s oktagon. Men jag laddar inte två veckor innan en gala längre. Jag hoppar inte upp och ned av förtjusning under sändningarna lika ofta som förr. Kanske har det varit för många galor och för många svaga matchkort det senaste halvåret? Kanske beror det på alla omkastningar och skador? Eventuellt är jag bara gammal och bortskämd? UFC har hur som helst drabbats av inflation och just nu pusslar man för att fansen ska behålla intresset. Även om UFC fortsätter att expandera som företag, så upplever vi just nu en stagnationsfas på entusiasmfronten. Hos mig i alla fall. Börjar det måhända bli dags att skapa den där supermatchen mellan GSP och Anderson Silva, och inte bara snacka om den?