Chris Leben vs. Derek Brunson
Nykomlingen Brunson gjorde en medioker oktagondebut. Han lyckades dock lägga ner Chris Leben tillräckligt många gånger för att domarna skulle ge honom segern. Brunson är en utpräglad brottare som har mycket kvar att utveckla, framförallt på boxnings- och tempofronten. En seger är visserligen alltid en seger, även om jag frustrationsgäspade mig igenom denna fight. Chris Leben förlorade mot en UFC-debutant. Sådant går inte för sig om man vill upprätthålla någon slags stjärnstatus. Leben gillar inte att brottas, det vet vi. Problemet är att han inte uträttar någonting vettigt när han väl får chansen att boxas. Håglösa krokar, trötta slagserier och total avsaknad av jävlaranamma; det var Chris Lebens kväll i Las Vegas. Jag har fått nog av "The Crippler". 

Yushin Okami vs. Alan Belcher
Japanen Okami gjorde exakt det jag var rädd för. Han plockade fram en smart men dödstrist gameplan och sedan kontrollerade han matchen med lay and pray. Om jag inte vore så förbannat politiskt korrekt hade jag kallat Okami något ganska spydigt. Nu konstaterar jag bara att Okami har den brottning som krävs för att såsa sig fram genom mellanviktdivisionen och vara anonym, ointressant och oförtjänt framgångsrik. Där rök Alan Belchers chanser att få en titelfight inom överskådlig framtid. Nu blev Belchers kvalitéer nedstängda av en pragmatisk brottare, och då räcker "The Talent" inte ända fram. Jag är besviken. 

Tim Boetsch vs. Costa Philippou 
Grekcyprioten Philippou fortsätter att vinna, och han fortsätter även att vara förbluffande slätstruken. Jag får ingen puls överhuvudtaget när jag kollar på Philippou. Trots det har han fem raka segrar i UFC och jag borde rimligtvis ta honom på större allvar. Tim Boetsch är ingen lysande stjärna på natthimlen heller. Vanligtvis brukar han streta och stångas med oväntad framgång. I lördags blev Boetsch ofrivilligt headbuttad och eyepokad. Därmed reducerades "The Barbarian" till att bli en ymnigt blödande kille som krälade i guard och hjälplöst släpade sig fram längs golvet. En kufisk match som inte gjorde mig ett dugg klokare. 

Jim Miller vs. Joe Lauzon
Kvällens i särklass bästa match på huvudkortet. Precis som väntat. Lättviktarna gjorde ingen besviken när de drabbade samman i ett extremt blodigt och sevärt slagsmål. Som enda duo lyckades Miller och Lauzon hålla tempot uppe matchen igenom. Bara det är värt en liten stjärna i kanten. Miller hade bättre tryck i slag, sparkar, armbågar och knän i en match med oväntat få grapplinginslag för att vara dessa herrar. Joe Lauzon kämpade emellertid tillbaka, något som försvårades av att hans panna och ögonvrår förvandlades till röda syndafloder. Lauzon får ofrivilligt ta plats på topp-tio-listan över blodigast fightingface. Men vilken hjälte han är. En fantastisk match som i sista stund får anses tillhöra en av de bättre under 2012. 

Junior Dos Santos vs. Cain Velasquez
Just nu struntar jag i alla krav på saklighet och objektivitet. YES! Nu är Cain Velasquez åter den rättmätige tungviktskungen. Jag skrek mig både hes och yr under matchens två första ronder. Cain gjorde allting rätt när han satte konstant press på Junior och växlade mellan nedtagningsförsök, skitig klinch, skarp boxning och ground and pound. Dos Santos fick inte ett enda tillfälle att styra matchen som han brukar. 

Cain körde slut på JDS redan i första ronden. I andra ronden var det spel mot ett mål. Jag satt bara och gapade över Cains överlägsenhet och Dos Santos sönderslagna ansikte. Mest förbryllad var jag ändå över att JDS tröttnade så snabbt och så brutalt. Brasilianaren orkade inte ens hålla guarden uppe, trots att slagen haglade över honom. Jag noterade också att Cain nästan alltid föredrar grov gnp före att sätta in krokarna och ta rygg. Det här var emellertid ett stycke tidlös MMA-historia som inte lär upprepas i första taget. 

Vem hade trott att matchen skulle gå fem ronder? Knappast någon. I rond tre, fyra och fem mattades tempot av något, och till och med den omänsklige Cain Velasquez var tvungen att slå av på takten. Cain fortsatte dock att styra och ställa, och det gick inte att ta miste på vem som åkt på mest stryk. Cains ansikte var mer eller mindre oskadat, medan Junior Dos Santos inte kommer att kunna ställa upp i några fler skönhetstävlingar på ett bra tag. 

Det är så här en revansch ska se ut. Fem ronder av total överlägsenhet och neslig spanking. Nu hoppas jag att Cain Velasquez får möta Alistair Overeem. Jag ser inget annat och inget bättre alternativ. För Dos Santos blir det först och främst ispåse i några veckor. Därefter kan jag tycka att Daniel Cormier vore en intressant motståndare för den avsatte mästaren. 

Efter mycket gnäll, hyllningar och allmän frispråkighet har det nu blivit dags att fira in det nya året med vänner, god mat, skumpa och eventuellt några fyrverkerier. Jag ska definitivt utbringa en skål för den nya mästaren i tungvikt - Cain Velasquez. GOTT NYTT ÅR till alla läsare! Vi ses 2013.

Årets sista UFC-gala går som vanligt i Las Vegas. Nu ska det göras bokslut och brännas av kulörta fyrverkerier. Det brokiga huvudkortet förgylls av titelmatchen i tungvikt. Vem ska bli "the baddest man on the planet"? Jag hoppas att ni är taggade. Det är jag.

Chris Leben vs. Derek Brunson – Mellanvikt 
Veteranen "The Crippler" känns som en dinosaurie i de här sammanhangen. Chris Leben köttar och vevar helt i enlighet med det varumärke han byggt upp. Det var kul att se för några år sedan, men 2012 framstår han som snudd på antik. Derek Brunson, med ett förflutet i Strikeforce, gör UFC-debut. Med sig till oktagonen tar han tunga händer, pålitlig brottarbas och vild energi. Det här går knappast tiden ut. Mitt tips är att Chris Leben vinner på knockout i första ronden. 

Yushin Okami vs. Alan Belcher – Mellanvikt 
Spännande drabbning i 185 pounds mellan en skafferiljummen Okami och en masugnshet Belcher. För mellanviktsdivisionens skull hoppas jag innerligt att Alan Belcher vinner. Då närmar han sig en titelfight. Han har dessutom revansch att utkräva efter förlusten mot Okami på UFC 62. Det må vara länge sedan, men jag vet att MMA-fighters har elefantminne.

Okami är en duktig southpaw med breda grapplingkunskaper och genomtänkt strategi. Japanens karriärmässiga höjdpunkt kom när han fick en titelmatch mot Anderson Silva på UFC 134. I övrigt smyger han runt och gör klart godkänt ifrån sig. Ibland har han dock en tendens att stupa på målsnöret. För mångbegåvade Alan Belcher är det hög tid att få det stora genombrottet. Belcher har fyra raka vinster för tillfället och han var storartad senast mot Rousimar Palhares. Riktigt oresonlig faktiskt. Vid en vinst på lördag gör han Bisping, Belfort och Weidman sällskap i jakten på Anderson Silva. Mitt tips är att Alan Belcher vinner på TKO i andra ronden.

Tim Boetsch vs. Costa Philippou – Mellanvikt 
En skaplig matchning mellan två herrar som gillar att låta nävarna tala. Räkna med en boxningsmatch i måttligt tempo. Jag har aldrig ansett att Tim Boetsch har potential att bli mer än bufflig utfyllnad i UFC:s mellanvikt. Till min förvåning har Boetsch fyra raka vinster i dagsläget, bland annat över Yushin Okami och Hector Lombard. Har jag måhända felbedömt "The Barbarian"? Philippou måste vara en av UFC:s anonymaste fighters, särskilt med tanke på att han har fyra raka segrar i 185 pounds. Nu har grekcyprioten guldläge att sno åt sig lite angenämt rampljus. Mitt tips är att Tim Boetsch i slutändan sölar hem flest domarpoäng. 

Joe Lauzon vs. Jim Miller – Lättvikt 
Det är inte lätt att slå sig fram i lättviktstoppen. Både Lauzon och Miller har likväl etablerat sig som pålitliga slitvargar kring topp-tio-strecket. Jag förväntar mig inget annat av den här matchen än ett sjuhelvetes inferno. En uppenbar Fight och the Night-kandidat och en duell som åtminstone jag tror kan bli episk. Här har vi alltså två oförutsägbara killar som är kända för uppskruvat tempo, stadig boxning och framförallt högklassiga submissions. Svårtippat enlig mig, trots att oddsbolagen håller Jim Miller som tämligen klar favorit. Den här matchen har jag haft på önskelistan ett bra tag. Tack tomten! Mitt tips är Jim Miller på domslut. 

Junior Dos Santos vs. Cain Velasquez – Titelfight i tungvikt 
Inget är mäktigare än tungvikt. Så är det bara. Nu ska världens bästa slagskämpe utses och jag vibrerar av förväntan. Förutsättningarna är ganska enkla: Dos Santos vann det första mötet för drygt ett år sedan på en tidig knockout. Endast 64 sekunder varade den matchen. Jag tyckte att det kändes snöpligt, minst sagt. Nu är Cain Velasquez ute efter vedergällning. Låt oss för guds skull hoppas att lördagens titelfight tar något längre tid. Gärna tre-fyra ronder. 

"Cigano" är en slutboss i sann Super Mario-anda och en enastående striker. Kombinationen av boxningsteknik och knockoutkraft har givit JDS mästarbältet och ett UFC-record på 9-0. Alla vet att brasilianaren är oprövad på marken. Jag kan inte minnas att jag någonsin sett honom i horisontalläge? Det spelar ingen roll eftersom ingen verkar ha förmågan att ta ner honom. Om Dos Santos förblir stående på lördag så behåller han troligen bältet.

Jag blev inte blixtförälskad i Cain Velasquez när han kom till UFC. Det dröjde faktiskt ett tag. Men i och med Kongo-matchen var jag såld, och fascinationen har vuxit exponentiellt sedan dess. Det finns ingen som slår Cain Velasquez animaliska förfaringssätt. Han besitter någon slags primitiv urkraft som hämtad ur Gamla Testamentet. Därutöver ska jag givetvis nämna att Cain har explosivitet, uthållighet, brottar-arvsmassa och förbluffande teknisk muay thai.

Cain Velasquez bör försöka göra matchen till ett utdraget krig där nedtagningar blandas med smutsigt klincharbete. Cain kommer förmodligen att respektera Dos Santos händer på ett helt annat sätt denna gång, och även om de har lika lång räckvidd så kommer JDS i längden att vinna om det blir strukturerad boxning. Om Cain däremot kan förstöra sin motståndares rytm och använda udda vinklar, korta krokar, dirty boxing och ground and pound, ja då vet vi att "Brown Pride" är hårresande.

Det här är tungvikt och då kan vad som helst hända. Jag tror dock att Cain Velasquez har haft ett litet fotografi på JDS i sin träningslokal, precis som Rocky hade en bild på Ivan Drago. Nu är Cain inte bara arg och revanschlysten, utan en tyst och ond hämnare med en släng av medeltid. Mitt tips är att Cain Velasquez vinner på TKO i fjärde ronden.

Och förresten; TXS önskar er alla en GOD JUL!

UFC 157
Jag gillar den här postern. Inte jättemycket, men så där lite lagom. Härmed introduceras alltså damerna i UFC. Jag ska omedelbart erkänna att jag inte är eld och lågor. Faktum är att jag är relativt dåligt bevandrad när det gäller MMA för kvinnor. Självklart har jag sett Rousey, Kaufman, Tate, Coenen, Santos, Carano och några till i Strikeforce. Det betyder inte att jag har full koll. Men jag ska titta på Rousey vs. Carmouche, och jag ska vara ärlig efteråt. För mig handlar den här galan i första hand om Henderson vs. Machida. Jag hoppas att Hendo planterar vätebomben i nyllet på Machida.

UFC 158
Nu snackar vi affisch. Det är så här det ska se ut. UFC 158-postern kan naturligtvis inte konkurrera med Prides storartade konstverk, men det är helt klart ett kliv framåt. Färgerna är behagliga och utformningen är briljant. En av de bästa UFC-affischerna någonsin. GSP kommer att täppa till truten på lipsillen Diaz. Å det grövsta. 

Muskulatur-MMA. Det är kontentan av helgens två UFC-galor. Vi fick se några riktigt pampiga knockouter och överlag var det ovanligt många avslut. Tyvärr föll matchen mellan Melvin Guillard och Jamie Varner bort på grund av sjukdom.

Roy Nelson vs. Matt Mitrione
Det här är Roy Nelson i ett nötskal. Inga konstigheter och inga extravaganta teknikaliteter. Bara rak och rå jag-ska-spöa-skiten-ur-dig-mentalitet. Han är verkligen stenhård den där "Big Country". Nelson gjorde ett förvånansvärt bra arbete när det gäller att hitta sitt optimala fighting-avstånd, trots att han är betydligt kortare och mindre atletisk än Mitrione. I och med denna snabba knockoutseger cementerade Nelson sin ställning som tungviktsjoker. Han går liksom att slänga in i de flesta sammanhang, och han har utan tvekan ett stort underhållningsvärde. Någon mästare blir han däremot aldrig. För Matt Mitrione var helgens förlust ännu ett exempel på att han inte är redo för det tyngre gardet i 265 pounds. Det är bara att beklaga. Jag fortsätter envist att heja på Meathead. Såklart. 

Pat Barry vs. Shane Del Rosario 
Pat Barry är en förhållandevis liten tungviktare. Man undrar om han inte borde göra ett försök att slåss i lätt tungvikt? Det Barry saknar i kroppshydda kompenserar han dock med spänst och energisk kickboxning. Första ronden bestod till stor del av klinch samt nedtagnings- och submissionförsök av Del Rosario. I början av andra ronden kom så blixtattacken som avgjorde matchen. Pat Barry dundrade in en knockout som får betraktas som klockren. Det här är Barry i sitt esse. Gammaldags smisk utan krusiduller. Nu kan Barry andas ut och fortsätta sin anspråkslösa tillvaro i tungviktsdivisionens halvmörker. Shane Del Rosario har, i likhet med Matt Mitrione, en viss talang. Han har emellertid svårt att få utdelning för sina färdigheter i oktagonen. Att matcha Del Rosario mot just Mitrione känns som en rimlig uppföljning, då båda har två raka förluster i UFC. 

Ross Pearson vs. George Sotiropoulos 
Varken Pearson eller Sotiropoulous har någon större dragningskraft. Därför har jag inte tillbringat särskilt mycket tid med The Ultimate Fighter: The Smashes. Ross Pearson har dessutom varit nere i fjädervikt och gått ett par matcher utan att göra någon succé. I enlighet med detta resonemang hade jag svårt att tända till när engelsmannen och australiensaren drabbade samman. Ross Pearson förde matchen med sin boxning, och han fick också in hyfsade träffar på BJJ-baserade Sotiropoulos. När Pearson till slut fick blodvittring i tredje ronden gick allting kvickt. Soti dansade runt på komiska Kalle Anka-ben och fick strax därefter syna sömmarna i canvasen. En trevlig upplösning på en ganska medioker match. 

Hector Lombard vs. Rousimar Palhares 
Nu börjar det likna något. Jag tyckte att Hector Lombard var snudd på bedrövlig i sin UFC-debut mot Tim Boetsch. Kanske drabbades han av oktagonnervositet då? I helgen fick vi dock se den Hector Lombard vi känner igen från bland annat Bellator. Det var en uppkäftig muskeldemonstration med åtföljande bombmattor som "Shango" visade upp mot Rousimar "Paul Harris" Palhares. Jag hoppas verkligen att Lombard vaknat till liv nu. Då är han riktigt sevärd, och måhända kan han ställa till med oreda i mellanviktstoppen.

Till helgen går två UFC-galor av stapeln. Det är finalen av The Ultimate Fighter: Team Carwin vs. Team Nelson samt UFC on FX: Sotiropoulos vs. Pearson. Dessa båda galor har verkligen hamnat i skymundan av andra och större evenemang. Och ärligt talat, jag har fortfarande Alexander Gustafssons bravad på näthinnan. Men låt oss för all del snabbgranska helgens intressantaste matcher. Det går på en grisblink.

The Ultimate Fighter: Team Carwin vs. Team Nelson Finale

Roy Nelson vs. Matt Mitrione – Tungvikt 
Det kan omöjligt bli tråkigt när två iögonfallande tungviktsprofiler möts. Medelrelevant och upplagt för kalabalik. Jag hade längtat efter Shane Carwins återkomst, men nu är han skadad och "Meathead" ersätter. Roy Nelson har erfarenheten, knockoutkraften och brottningen på sin sida. Matt Mitrione har fotarbetet, spänsten och oförutsägbarheten på sin. Jag räknar med att Nelson kommer att jaga och Mitrione kommer att kontra. Resultatet är svårt att förutsäga. Mitt tips är att Roy Nelson vinner på decision. Men heja Meathead! Alltid. 

Melvin Guillard vs. Jamie Varner – Lättvikt 
En actionladdad och trevlig matchning där vi nog kan räkna med någon form av tidigt avslut. Guillard bygger sitt game på bitska attacker och snabba nävmackor medan Varner är mer allround i sammanhanget. Båda två är i starkt behov av att definiera sin roll i UFC:s starka lättviktsdivision. Mitt tips är Guillard på knockout i första ronden.

Pat Barry vs. Shane Del Rosario – Tungvikt 
Kickboxaren Pat Barry har blivit något av en gatekeeper i tungviktsdivisionens nedre del. Nu bör han vinna för att överhuvudtaget hålla sig flytande. Del Rosario imponerade i Strikeforce men i UFC-debuten gick luften ur honom. Jag hoppas att Del Rosario kliver fram och experimenterar med sitt vapenlager. Mitt tips är Del Rosario på giljotin i tredje ronden. 

UFC on FX: Sotiropoulos vs. Pearson

George Sotiropoulos vs. Ross Pearson – Lättvikt 
Coacherna i The Ultimate Fighter: The Smashes ska mötas. Australiensaren Sotiropoulos var het för drygt två år sedan. Då hade han respektabla 7-0 i UFC. Nu är han i trångmål med två raka förluster i bagaget. Ross Pearson är britten och TUF 9-vinnaren som aldrig riktigt fick luft under vingarna. Han är ofta sevärd och alltid tjurskalligt kämpaglad, men det stora genombrottet väntar vi fortfarande på. Mitt tips är att Sotiropoulos vinner på en armbar i andra ronden. 

Hector Lombard vs. Rousimar Palhares – Mellanvikt 
Lombards UFC-debut mot Tim Boetsch var en riktigt stor besvikelse. För sin egen skull hoppas jag att han kammat till sig inför denna match. Upphaussade Lombard har inte råd med ännu ett magplask. Submissionmonstret Palhares kommer också från en förlust, mot Alan Belcher. Det här är en kritisk match strax utanför mellanviktens topp-tio. Mitt tips är, hör och häpna, att Rousimar Palhares vinner på ett lås. Det är så billigt och förutsägbart att ens nämna det, men jag utesluter inte att vi faktiskt får se heel-hooken from hell.

Pust. Det här var svettigt. Nu ska en väldigt bra och väldigt viktig MMA-gala summeras. UFC on FOX: Henderson vs. Diaz var strålande, och jag har fortfarande höga doser adrenalin i kroppen. Vi ska analysera hur en ny generation fighters står sig mot gamla klassiska MMA-monument. Dessutom ska vi väl säga några ord om Alexander Gustafsson också. 

Mike Swick vs. Matt Brown 
Varken Swick eller Brown sparade på krutet när huvudkortets första match drog igång. Vi fick se två knockoutbenägna killar som emellanåt hamnade i härligt tilltrasslade situationer på mattan. Jag skrattade gott när Swick och Brown sammanflätades i en märklig BJJ-hög. De såg nästan ut att smälta ihop till en vanställd siamesisk tvilling. Den förväntade knocken kom mycket riktigt i andra ronden efter en stilig vänster-höger-kombination av Matt Brown. En rolig match och en snygg avslutning som ger "The Immortal" fyra raka segrar i weltervikten. Jag tror dock inte att han kommer att avancera särskilt mycket längre i en stentuff 170-division. 

B.J Penn vs. Rory MacDonald 
Smeknamnet "The Prodigy" bör härmed tas över av 23-årige MacDonald. Från första sekunden tog kanadensaren kommandot, och sedan fick vi se tre ronder av hänsynslöst smisk. MacDonald valde att hålla matchen stående; ett beslut som i efterhand visade sig vara klokt. Det var stundtals spel mot ett mål och jag trodde definitivt att domaren skulle bryta matchen i andra ronden. Det är bara att lyfta på hatten för MacDonalds allsidighet och för hans boxning i synnerhet. Man vågar knappt tänka på hur bra killen kan bli om tre-fyra år. Rory MacDonald går under oktagonnamnet "Ares" - krigets, ursinnets och det besinningslösa våldets gud. Det känns kanske lite väl pompöst, men det är tamejfan inte helt obefogat. Inte efter denna makalösa kross av B.J Penn. 

Rory MacDonald känns kontroversiell med sin klädsel och sina strama uttalanden. Efter matchen buade också publiken. Det ska bli spännande att följa den unge talanges utveckling. I segerintervjun efterfrågade han en returmatch mot Carlos Condit, och det bör han givetvis få. Gärna ganska snart. 

Den här matchen var ett symboliskt tronskifte. Det nya rensade ut det gamla utan att tveka eller skämmas. Jag har aldrig gillat B.J Penn, men jag kan lova att varje slag och varje spark den gamle legenden tog emot även kändes i min kropp. Penns blick var förvirrad och uppgiven redan i slutet av första ronden. Och i andra ronden tyckte jag bara synd om den forne mästaren från Hawaii. Det är nog dags att sluta fightas nu B.J. 

Maurício Rua vs. Alexander Gustafsson 
Mina damer och herrar, Alex vann i Seattle. Det var den största och viktigaste svenska MMA-bedriften någonsin. Nu är Alexander Gustafsson ett stort namn inom Mixed Martial Arts. Ett riktigt stort namn. 

Det var absolut ingen promenadseger, trots domarsiffrorna 30-27, 30-27, 30-26. Alex boxades bra som vanligt, men han tog också många poäng på nedtagningar, knän och ett par klockrena sparkar. Den långa uppercuten, fotarbetet, den defensiva brottningen, taktiken och inställningen, ja allt känns världsklass. Nu fick vi också bevis för att Alex kan ta en och annan smäll på käkbenet. Visst kan Alex förbättra sin offensiva brottning, men det ska vi inte gnälla på nu. Nu ska vi njuta av en stor svensk kampsportstriumf. En ung begåvad kille från Arboga har nyligen spöat en brasiliansk legend. Jo man tackar. 

Shogun fightades precis som Shogun brukar fightas. Blixtattacker, bensparkar och naturlig hårdhet. Brasilianaren var nära med både benlås och överhandshöger, men svensken lyckades alltid komma undan med hälsan i behåll. Jag tycker inte att Shogun gjorde någon dålig match. Tvärtom. Konditionen höll dessutom nästan hela vägen för Shogun. Legenden från Pride mötte helt sonika en bättre motståndare. Det känns skönt att säga dom orden. 

Nu får vi se vad som händer härnäst. Ingenting är säkert i UFC. Alex vill inte vänta på Jones vs. Sonnen som möts i slutet av april, och det gör han rätt i. Möjligheten finns att Alex får möta Lyoto Machida, om Dan Hendersons knä inte hinner läka. Det är en groteskt tilltalande matchning. Men vi har även Rashad Evans mot Little Nog i början av februari. Vad som helst kan alltså hända, och jag känner mig lugn och trygg med det. Just nu svävar jag på små rosenröda moln, och jag tackar Alexander Gustafsson för en förtrollande uppvisning i Seattle. 

Benson Henderson vs. Nate Diaz
Vilken fantastisk match. Ben Henderson var precis den otämjda urkraft vi är vana att se. Han stängde effektivt ner Diaz långarmade boxning och han gjorde för övrigt allt annat rätt också. Den här typen av strider får gärna gå till decision, bara för att varje sekund är så rysligt sevärd. Galna scrambles, fina submissionförsök, vrålhögt tempo och sanslösa vinnarskallar i all ära, men jag älskade verkligen Hendersons jabbar mot Diaz knä. Det blir något att öva på i tränings-lokalen. Sedan ska vi inte tala om sekvensen där Henderson sitter i spagat och Diaz passar på att ge honom fingret. Där har vi matchen i ett nötskal och självklart underhållning på hög nivå. 

Nate Diaz ger aldrig upp. Såklart. Han är ju en bad boy. Därför är han så rolig att titta på. Även om Stocktongrabben inte hade särskilt mycket att säga till om, förutom ett flertal submissionförsök, så bråkade han hela vägen in i kaklet. Det ska han ha credit för. 

Nu har Benson Henderson vunnit alla sina sex matcher i UFC. I lördags försvarade han titeln för andra gången. Bendo är en allkonstnär med drag av evighetsmaskin. Mot Diaz utnyttjade han hela sitt register för att vinna bältet. I utsatta lägen kan Bendo alltid dra fördel av sin storlek, sin klinch och sin brottning. Nu vill jag se Benson Henderson mot Anthony Pettis (om Pettis slår Donald Cerrone i januari). Pettis är ju den som senast övermannade Henderson.

Nu är det nära. På lördag går Alexander Gustafsson sin viktigaste match i karriären. I Seattle mot kampsportslegenden Shogun Rua. Det blir en nagelbitare som heter duga. Dessutom innehåller galan en titelfight i lättvikt samt B.J Penns återkomst. Goose bumps. 

Mike Swick vs. Matt Brown – Weltervikt 
Upplagt för blodvite när två ojämna men aggressiva UFC-trotjänare möts. Både Swicks och Browns karriärer har haft studsbollsliknande kurvor. Det här är inte superrelevant, men det kan definitivt bli dramatiskt. Båda två trivs bäst stående, men den som troligen tar matchen till marken är Mike Swick. Mitt tips är att "Quick" Swick vinner på submission i andra ronden. 

B.J Penn vs. Rory MacDonald – Weltervikt 
Jag dyrkar den här matchningen. Gammal räv möter ungt löfte och prestigemätaren riskerar att slå i botten. För legenden B.J blir det här en comeback efter drygt ett år som pensionär. Kan Penn verkligen konkurrera med den nya tidens toppfighters? Ett som är säkert är att man aldrig ska underskatta Penns genialitet som MMA-utövare. Hawaiianens karriär är kantad av titlar och klassiska oktagonuppgörelser. Jag har aldrig varit något B.J Penn-fan. Tvärtom. Men jag respekterar honom storligen för hans formidabla teknik. På lördag får vi se om hans naturbegåvning håller mot welterviktsdivisionens kanske mest hypade fighter. 

Kanadensaren MacDonald har 4-1 i UFC, han tränar med GSP, och vi känner alla till Penns duster med Georges St-Pierre. Men MacDonald är också en av de mest spännande ynglingarna i UFC. Han spås en lysande framtid och vid 23 års ålder har han framtiden för sig. Rory har egentligen allt. Han har dock inte Penns rutin och självklara förnimmelse för sporten. Rory MacDonald kommer garanterat att utnyttja sitt stora räckviddsövertag i boxningen, och jag är tämligen säker på att Rory vill brotta till sig en topposition på mattan. Mitt tips är att han gör ungefär som GSP gjorde mot Penn på UFC 94. B.J Penn är känd för att vara svår att slå ut, men jag tror att MacDonald vinner i tredje ronden med hjälp av armbågar och ground and pound. 

Maurício Rua vs. Alexander Gustafsson – Lätt tungvikt
Nu jävlar är det dags. Sveriges klarast lysande stjärna på MMA-himlen ska möta institutionen och legendaren Shogun Rua. Shogun bankade Rampage gul och blå med soccer kicks i Pride 2005 och Shogun kvaddade Ricardo Arona i Pride 2005. Shogun var själva definitionen av offensiv och stridslysten MMA under några års tid. Nu ska han möta en svensk från Arboga i Sverige. Man måste nästan nypa sig själv i armen för att försäkra sig om att man inte drömmer. 

Tillsammans med Wanderlei Silva var Shogun Rua min absoluta favorit i Pride. I Japan gjorde Shogun saker som man aldrig sett förut i en MMA-ring. Han var oöverträffad när det gäller killer instinct. När Shogun sedermera kom till UFC 2007 var magin till viss del bortblåst. Men bara till viss del, för Shogun knockade Chuck Liddell, han knockade Machida och vann titeln i lätt tungvikt och han gick en av världshistoriens bästa MMA-matcher mot Dan Henderson. 

Jag kommer inte att underskatta Shogun Rua på lördag. Då vore jag en idiot. Förutom mästerlig muay thai har Shogun även solid brottning och BJJ. Det får man inte glömma bort. Jag tror dock att två andra faktorer kommer att avgöra Shoguns öde. Hunger och kondition. Dessutom utvecklas Alex hela tiden. Det gör faktiskt inte Shogun Rua. 

Alexander Gustafsson känns så självklar i rollen som MMA-stjärna. Trots sin ringa ålder har han en sällsynt trygghet i sitt game. Därutöver har Alex ett förtroendeingivande lugn och en sund inställning till sporten. Jag är helt enkelt imponerad av den långe MMA-talangen från Svea rike. 

I UFC har vi sett Alexander Gustafsson knocka tre motståndare och strypa ut två. Senast i Globen visade han upp en delvis ny sida. Mot Thiago Silva fick vi se hur Alex jobbade metodiskt och smart. En taktisk fullträff. För att vinna i Seattle tror jag att Alex ska jobba med att systematiskt bryta ner Shogun Rua. Alex ska utnyttja räckvidden, boxa på avstånd, jobba med fotarbetet och undvika att bli träffad av låga sparkar. Om Shogun skulle krokna mot slutet av matchen ska Alex givetvis sätta in dödsstöten. Det vore något det. 

Jag är mest orolig för att Alex ska slarva och bli överrumplad av en slagattack från Shogun. I övrigt har jag fullt förtroende för Alex klinch och nedtagningsförsvar. Mitt tips är att Shogun tar kommandot inledningsvis. Men Alex kommer succesivt att vinna mark och någonstans i tredje ronden inser brassen att svensken är för stark och för skicklig. Det är inte fel att tippa Gustafsson på decision. Men jag tror och hoppas att Alex släpper loss sin förintelseförmåga. I tredje ronden. Mot burnätet. Med knän och dödligt träffsäkra knytnävar. "The Mauler" på TKO alltså. Underbart. 

Benson Henderson vs. Nate Diaz – Titelfight i lättvikt 
Galans huvudmatch innehåller en Diaz-broder, och då går ingen säker. Varken före, under eller efter matchen. Nate Diaz har en brokig UFC-historik, men vi vet att hans skarpsinniga boxning och hans submissions kan sätta griller i huvudet på vem som helst. För närvarande har Diaz tre raka vinster i UFC. Jag tror att hans största chans är att boxas sjövilt och sedan försöka överraska med någon form av lås. 

Regerande mästaren Ben Henderson är ett fysmonster som vunnit sina fem senaste matcher på decision. Med förnämlig mångsidighet, fotarbete och ett instinktivt brottardriv kommer Benson att kunna styra denna kamp. Förr eller senare söker han sig troligen till ett överläge på marken. Det finns en viss risk att Henderson ligger och bevakar situationen, och fokuserar mer på att undvika Diaz lås och strypningar än att försöka avsluta. 

Jag trodde aldrig att jag skulle yttra följande ord, men jag hoppas nästan att Nate Diaz vinner i Seattle. Det skulle skaka om hela lättviktsdivisionen på ett hälsosamt sätt. Det skulle vara sensationellt och omtumlande. Mitt tips är emellertid att Benson Henderson vinner på enhälligt domslut.

MMA-året 2012 är långt ifrån över. Vi har hela fyra UFC-galor kvar innan nyårsklockorna klämtar. Några av dessa galor är som ni vet helt fantastiska, och en viss Alexander Gustafsson ska slåss mot legenden Shogun om mindre än en vecka. Men jag ska redan nu smygtitta på vad 2013 har att erbjuda. Jag har valt ut åtta matcher som retar smaklökarna lite extra.

Alistair Overeem vs. Antonio Silva – UFC 156
Köttkolossen från Nederländerna är tillbaka efter en lång dopingavstängning. Jag är oändligt less på hela dopingcirkusen som omgärdat Alistair Overeem. Är han någonsin ren, och kan han fightas utan otillåtna preparat? Vi får se. I UFC har "The Reem" hittills bara avverkat Brock Lesnar. Jag räknar dock med att han gör slarvsylta av Bigfoot. Jag är tokpeppad på att se Overeem igen. Är ni?

Antonio "Bigfoot" Silva får inte direkt några "lätta" matcher i UFC. Jag tycker nästan synd om den store brasilianaren. En del av mitt hjärta klappar alltid för Bigfoot, men jag ser inget scenario där han kan spöa Alistair Overeem.

Antonio Rodrigo Nogueira vs. Fabricio Werdum – TUF 2 Brazil Finale 
UFC har fiskat fram två brasilianare som är beredda att mötas. Och en bra matchning är det också. Big Nog vägrar att lägga handskarna på hyllan, och nuförtiden blixtrar han faktiskt till relativt ofta. Det gamla ordspråket gäller alltså fortfarande: den som räknar ut Big Nog på förhand begår ett stort misstag. Trots att Nogueira har anammat en viss robotstyle på senare år, så har han mer fighting i sig än de flesta.

Fabricio Werdum har slipat till sin muay thai och på submissionfronten är han heltäckande. Jag undrar om någon av dem törs eller vill göra det här till en grapplingmatch. Frågan är då vem som har bäst standup? Vad säger ni? Intressant och svårtippad brassedrabbning.

Michael Bisping vs. Vitor Belfort – UFC on FX 7
Michael Bisping är som en reklam-jingel. Irriterande och påfrestande i början, men till slut går man likt förbannat där och nynnar på den. Numera gör jag ingen hemlighet av att jag är ett Bisping-fan. Killen är en krigare och en UFC-veteran som vuxit med tiden. Jag har tidigare sagt att Bisping aldrig kommer att äga ett UFC-bälte, men nu är det banne mig ganska nära ett interimbälte i alla fall. 

Både Bisping och Belfort är kända för att vara boxningsstarka. Vitor Belfort har ju till och med fått tilläggsnamnet "fastest hands in MMA". Senast tog Belfort klivet upp i lätt tungvikt för att utmana Jon Jones, och Belfort gjorde definitivt inte bort sig. Vitor Belfort har bättre KO-potential, men Bisping är en strategisk och metodisk rackare. Jag hoppas att någon av dem satsar på lite groundgame som omväxling. Kudos till UFC för denna matchning!

Dan Henderson vs. Lyoto Machida – UFC 157 
Det är inte bara Alexander Gustafsson som har en titelmatch i lätt tungvikt inom räckhåll. Både Hendo och Machida är i högsta grad med i diskussionen. Detta möte är en stilmässig fullträff. Gamle Hendos brottning och vätebombsinspirerade högerslägga mot Lyoto Machidas karateinfluerade dansnummer. Mäktigt, mäktigt, mäktigt.

Quinton Jackson vs. Glover Teixeira – UFC on FOX 6 
Legendarisk slugger mot upphaussad slugger. Rampage har snackat vitt och brett om att han vill lämna UFC, och jag är tämligen säker på att det här blir hans sista framträdande i oktagonen. Rampage har två raka förluster och han ser tröttare och tröttare ut för varje match som går. Intensiteten i blicken är borta och trovärdigheten likaså. Om Teixeira blandar upp sin djuriska aggressivitet med lite eftertanke så kommer han att pensionera Quinton Jackson.

José Aldo vs. Frank Edgar – UFC 156 
Frankie Edgar prövar lyckan i fjädervikt. Det har vi väntat på, och det lär inte bli några som helst problem för "The Answer" att klara vikten. Bakgrunden till viktklassbytet är förstås de två raka förlusterna mot Benson Henderson. Nu ställs Edgar mot världens i särklass bästa fjäderviktare. José Aldo är en trollkarl och Frankie Edgar är en aldrig sinande energikälla. Den här matchen har alla förutsättningar att bli en av årets bästa.

Jon Jones vs. Chael Sonnen – TUF 17 Finale 
En av de absolut största snackisarna under MMA-året 2012. Hur kunde Chael Sonnen få en titelfight i lätt tungvikt mot Jon Jones? Chael Sonnen: MMA-fighter, PR-guru, snicksnackare. Inte alltid i den ordningen. Det finns naturligtvis ingenting som är rättvist i denna historia. Chael Sonnen har inte gått en match i lätt tungvikt på flera år, och fighters som Dan Henderson och Alexander Gustafsson borde självfallet ha förtur. Men Sonnen kanske kan lyfta tittarsiffrorna för The Ultimate Fighter och dollar är som bekant en central beståndsdel i dagens MMA-värld. Låt vansinnesteatern börja.

Anderson Silva vs. Georges St-Pierre – ?
Teoretisk drömmatch som eventuellt kan bli verklighet under 2013. Supermötet har varit på tapeten under flera år, men nu är vi närmare än någonsin. Frågan som alltid hängt i luften är i vilken viktklass de ska mötas? Ur rättvisesynpunkt skulle jag gissa att det blir i catchweight på cirka 178 pounds. Men det återstår att se. Det går för övrigt rykten om att GSP kräver 50 miljoner dollar för att möta Anderson Silva. 50 000 000! Om matchen blir av kommer Silva att vinna på TKO. Om inte GSP brottar hem det på lay and pray förstås. Det kommer att bli perverst spännande. Men jag fortsätter hävda att Silva vs. Jones är en mycket mer lockande superfight.