En legend tackar för sig

Pride- och tillika UFC-legenden Quinton Jackson gjorde med största sannolikhet sin sista match i oktagonen i lördags. Troligen gjorde han också sitt sista framträdande i betydelsefulla MMA-sammanhang. Visst finns möjligheten att Rampage skriver på för någon mindre organisation, men just nu känns det som att det kvittar.

Bellator tar garanterat emot Rampage med öppna armar, och Muhammed "King Mo" Lawal skulle kunna utgöra en tänkbar motståndare. So what? Rampage lämnar UFC med tre raka förluster och en något bitter eftersmak i ryggen. Den gode ex-champen är inte särskilt het på kampsportsmarknaden enligt mig.

Jag har aldrig varit något stort fan av Rampage Jackson. Jag älskar hans klassiska matcher i Pride och jag beundrar hans MMA-karriär på det stora hela. Men av någon anledning tog jag aldrig honom till mitt hjärta. Eventuellt kan det bero på att jag alltid gillade hans motståndare lite mer, t.ex Wanderlei Silva, Chuck Liddell och Shogun.

Quinton Jackson såg ganska bra ut i lördags. Han tog sig ur besvärliga underlägen och han boxades tekniskt och aggressivt. Nu snackar jag naturligtvis om matchens första hälft. När Rampage väl gick in i väggen så gjorde han det bokstavligt talat. Glover Teixeira kunde i princip blåsa omkull Rampage i tredje ronden. Så illa var det.

Hur bra är Glover Teixeira?      

Brasilianaren Glover Teixeira har fått mycket uppmärksamhet för sin framfusiga stil i oktagonen. I och med lördagens triumf har han 3-0 i UFC. Jag tycker dock att han borde ha avslutat den dödströtte Rampage i andra eller tredje ronden. Teixeira hade flera dominanta positioner på golvet som han inte utnyttjade till fullo. I mina ögon är det rent nonsens att nämna Teixeira i titelfightssammanhang redan nu. Låt honom möta Ryan Bader eller Phil Davis först och främst. Eller möjligtvis vinnaren mellan Rashad Evans och Little Nog. Glover Teixeira bör vinna två-tre matcher till i den täta 205-divisionen innan en bältesmatch överhuvudtaget kommer på tal.         

En suverän show

Anthony Pettis gör verkligen skäl för smeknamnet "Showtime". Det är fantastiskt att se en kille som bjuder på så många tekniska finesser. Mest imponerande är att de faktiskt fungerar effektivt. Sparken mot Donald Cerrones lever satt precis där den skulle. Elegant. Nu ligger Pettis bra till för att få möta vinnaren mellan Benson Henderson och Gilbert Melendez. Och vi minns ju alla att Pettis spöade Bendo i WEC. Jag säger 'ja tack' till killar som trotsar gravitationen. Jag påstår också att Anthony Pettis suddat ut gränserna mellan den verkliga världen och The Matrix. 

En grund flugviktsdivision
UFC har 13 fighters i sin flugviktsdivision för närvarande. Det är magert. Två av dem gjorde upp om titeln i Chicago. Regerande mästaren Demetrious "Mighty Mouse" Johnson besegrade John "The Magician" Dodson med knapp marginal. Jag tittar med visst intresse, och konstaterar att divisionen med 125-poundare behöver få tid på sig att utvecklas. 

Titelfight i flugvikt, ödesmatch i lätta tungvikten och tillspetsad lättviktsaction. Där har ni lördagens UFC on FOX: Johnson vs. Dodson. Kom ihåg att det här kan vara sista gången vi får se Quinton "Rampage" Jackson i relevanta MMA-sammanhang. Bara det är en anledning att boka tv-soffan i helgen.

Quinton Jackson vs. Glover Teixeira – Lätt tungvikt 
Rampage var en av de uppburna män som definierade Pride Fighting Championships. Även om han aldrig blev mästare i Japan, så byggde han skickligt upp en mytisk aura där borta i soluppgångens land. Tillsammans med Wanderlei Silva, Shogun, Fedor, Big Nog, Hendo, Cro Cop och några till blev Rampage ett världsberömt varumärke för sporten Mixed Martial Arts. Med järnkättingen runt halsen, vargylandet och ett antal odödliga matcher har den uttrycksfulle amerikanen säkrat sin plats i historieböckerna. 

När Rampage kom till UFC i början av 2007 var förväntningarna höga. Luften dallrade lite lätt, som när ett riktigt oväder är på gång. Jag minns det som igår. Man gick omkring och undrade om slam-kungen verkligen skulle kunna prestera på den nya tidens kampsportsarena? Svaret kom relativt omgående.

Inom loppet av sju månader hade Rampage undanröjt alla tvivel. Via segrar mot Marvin Eastman, Chuck Liddell och Dan Henderson var Rampage nu UFC-mästare. Dessutom hade han förenat Pride-titeln i mellanvikt med UFC-titeln i lätt tungvikt. Quinton Jackson stod längst fram på jättefartyget och kunde skrika "I’m the king of the world" utan att skämmas.

Sedan kom en dokusåpaslyngel vid namn Forrest Griffin och förstörde allt.

Rampage fick förvisso revansch på ärkefienden Wanderlei Silva på UFC 92. Och han tog en fin skalp mot Lyoto Machida på UFC 123. Men under åren 2010-2011 gick Rampage från att vara på riktigt, till att bli en parodi på sig själv. Han slutade helt enkelt att kännas äkta och ärlig. De senaste åren har Rampage förvandlats från att vara en brutal jävel till att bli en gnällspik som suger de sista dollarna ur sitt varumärke. 

Det är så oerhört rätt av UFC att sätta Rampage mot Glover Teixeira. Jag älskar den här typen av konfrontativa matchningar. Brasilianaren Teixeira har 2-0 i UFC och 19-2 totalt. Överallt utmålas han som "the next big thing". Jag säger inte emot. Teixeira har den där råbarkade killermentaliteten som krävs för att gå långt. Man ska dock komma ihåg att John Hackleman-adepten aldrig mött så här starkt motstånd.

Jag skulle inte bli särskilt förvånad om Rampage knockar Teixeira i första ronden. Frågan är om grinollen med skådespelarambitioner har viljan som krävs för att vinna på lördag? Jag tror inte det. Mitt tips är att Glover Teixeira avslutar i tredje ronden. På submission.

Anthony Pettis vs. Donald Cerrone – Lättvikt 
Det finns många trevliga matcher att göra i UFC:s lättvikt. Pettis mot Cerrone är inget mindre än ett genidrag. Båda är topp tio, båda är prisade WEC-kämpar och båda är på jakt efter en titelfight. Jag utgår från att det här blir galans "Fight of the Night". Mitt tips är att Anthony "Showtime" Pettis vinner på decision.

Thiago Tavares vs. Khabib Nurmagomedov
Det ryska fenomenet Nurmagomedov stegade upp på invägningspodiet iklädd en anskrämlig pälsmössa samt en t-shirt som förkunnade att "if sambo was easy it would be called jiu jitsu". Kaxigt och härligt i största allmänhet. I matchen mot Thiago Tavares behövde Nurmagomedov dock inte använda sig av några sambokunskaper. Det var istället uppstudsig, teknisk och rasande snabb boxning som fällde avgörandet redan i första ronden. Avslutet med furiösa armbågar kommer troligen att sända illavarslande chockvågor till resten av lättviktsdivisionen. "The Eagle", som ryssen kallas, har nu fascinerande 19-0 i karriären och 3-0 i UFC. Jag ser gärna att UFC matchar Nurmagomedov mot någon strax utanför topp tio. Varför inte vinnaren mellan Matt Wiman och T.J Grant eller en boxarkunnig grappler som Jim Miller? Håll ögonen på den här killen. Han kan gå långt. 

Gabriel Gonzaga vs. Ben Rothwell
I matchen mellan köttstyckena Gonzaga och Rothwell fick vi se en ganska förväntad matchbild. "Big Ben" letade knockouter med kioskvältarstatus medan "Napao" gjorde klokt i att använda brottning och BJJ. I andra ronden hittade Gonzaga en stående giljotin, som han raskt förvandlade till en liggande genom att hoppa i guard. Även om läget inte såg helt hopplöst ut så tvingades Rothwell klappa. Det här var som sagt inte Nobelprisvinnande MMA. Men det var lagom underhållande och näringsrikt. Jag kan tänka mig Gonzaga mot Pat Barry eller Cheick Kongo nästa gång. 

Daniel Sarafian vs. C.B Dollaway
Med rörelsemönster som en gräshoppa på speed, kombinerat med surrealistisk snabbhet i händerna, började Sarafian matchen bäst. Den kassaskåpskompakte brasilianaren imponerade i en och en halv rond. Därefter kom tröttheten. Inte helt oväntat med tanke på att Sarafian rör sig som en bantamviktare. Dollaway tog mark ju längre matchen led, men jag tycker inte riktigt att spetskompetensen strålar om den gamle TUF 7-finalisten. Efter en omväxlande och underhållande tredje rond fick domarna till slut fälla avgörandet. De gav sin välsignelse till Dollaway. Jag håller inte med. 

Vitor Belfort vs. Michael Bisping
Den prestigefyllda huvudmatchen kom aldrig riktigt igång. Första ronden bestod av relativt intetsägande positionsletande och klassisk "känna-på-varandra"-filosofi. I förväntad kickboxaranda såklart. Att Belfort eller Bisping skulle välja grappling som förstahandsvapen var ungefär lika sannolikt som att kungen skulle klara ett offentligt tal utan språkliga grodor. 

Jag fick uppfattningen att Michael Bisping var nervös. Den annars så gameplan-orienterade britten kändes osäker och försiktig. "The Count" har visserligen inte gjort sig känd som en ursinnig slugger, men jag har sett honom betydligt resolutare än så här. 

Om Bisping kändes tafflig, så hade Belfort den där kobrablicken redan från start. "The Phenom" har knockat fint folk i oktagonen sedan 1997, och 16 år senare är han fortfarande vass som en alvklinga. Man måste bara buga och ge honom den credit han förtjänar. Belfort utvecklas kanske inte i överljudsfart nuförtiden, men han äger fortfarande oväntad och frapperande knockoutförmåga. Och givetvis en ädel och unik patina som kommer efter ett helt liv i MMA-branschen. 

En bit in i andra ronden levererade Belfort en huvudspark som gjorde att Bisping föll som Berlinmuren. Därmed försvann också Bispings drömmar om en titelmatch. Kanske för gott? Jag har svårt att se hur TUF 3-vinnaren ska orka harva sig igenom tre-fyra mellanviktsutmanare ännu en gång. Och att byta viktklass är knappast aktuellt? 

För Vitor Belfort var det här en stor seger, och den cementerade honom som en allätande mellanviktsslaktare med potential att kliva upp i lätt tungvikt när och om det passar. Jag har emellertid ingen större lust att se Belfort mot varken Anderson Silva eller Jon Jones igen. Låt den rutinerade brasilianaren ta sig an Strikeforcemästaren Luke Rockhold istället. Det kan bli hur intressant som helst.

Får man bli lite knäsvag och längtansfull så här på småtimmarna? Tack! Jag har tränat ordentligt, klarat mig skapligt i MMA-lokalen, ätit hyfsat och sovit helt okej. Jag mår med andra ord bra. Då kommer dundernyheten att Frank Mir ska möta Daniel Cormier på UFC on FOX 7 den 20:e april. Suveränt! 

Visst, Mir och Cormier hade en match inplanerad i höstas på en Strikeforce-gala, men Mir drog då på sig en skada. Nu får vi hoppas att matchen blir av. Det är ingen hemlighet att jag är ett jättestort fan av Frank Mir. Det vet alla ni som följt mina skrifter. Jag tänker inte ens vara snudd på objektiv i det här fallet. Hoppas att ni ursäktar mig. 

Mir vs. Cormier är lite som Dvärgarna vs. Draken Smaug i "The Hobbit". Ingen utomstående jävel ska komma och råna den outtröttlige Frank Mir på sin välförtjänta guldskatt. Det går jag bara inte med på. I den bästa av världar vinner Frank Mir på rear naked choke i tredje ronden. I den sämsta av världar sprutar Daniel Cormier en napalmliknande knytnävssalva över Mir och vinner på TKO i första ronden. Den olympiske brottaren Cormier är absolut inte ofarlig. Jag tycker dock inte att han har den mångsidighet som Mir förfogar över. 

Nä, Frank Mir kommer att ta det här. Det är prestigefyllt och angeläget. Mir kanske aldrig kommer att bli tungviktsmästare igen, men jag tror att han styper ut Cormier till slut. Halleluja.

Thiago Tavares vs. Khabib Nurmagomedov – Lättvikt 
Brasiliansk submissionspecialist mot ryskt utropstecken. Tavares har alltid rört sig strax utanför min intressezon. Inte för att han är tråkig, men för att han verkar ha svårt att ta det där sista, viktiga steget från att vara lovande till att faktiskt rocka fett. Usch, skrev jag verkligen 'rocka fett' i en publicerad text? Fy skäms TXS. Nurmagomedov har 2-0 i UFC, men framförallt 18-0 totalt. Sådana killar får alltid lite extra uppmärksamhet. Nurmagomedov har, likt många ryssar, en sambobakgrund. Därutöver slår och stryper han med framgång. Mitt tips är inte hugget i sten. Jag tror dock att Nurmagomedov vinner på TKO i andra ronden. 

Gabriel Gonzaga vs. Ben Rothwell – Tungvikt 
Jodå, kom igen nu. Erkänn att det här faktiskt är en ganska medryckande matchning. Jag vet, det är lite "The Expendables" över det hela. Bastanta killar med några år på nacken som är ute efter att mosa varandra. Köttarmangel en bra bit ifrån tungviktstoppen. Likväl gillar jag den här typen av matcher som är okomplicerade och snudd på klichéartade.

Gabriel Gonzaga hade sina femton minuter i rampljuset när han huvudsparkade Cro Cop lealös på UFC 70. Därefter förlorade "Napão" mot Randy Couture i en riktigt hyfsad titelmatch. Nuförtiden står Gonzaga i skuggan av en ny generation tungviktare, och för att inte bli hopplöst akterseglad bör han utmärka sig ordentligt i São Paulo. Segerreceptet på lördag består av gorillaboxning, nedtagningsförsök och submissions.

Ben Rothwell har varit med länge. Den store Ben visar upp mycket vilja i buren, men det är ingen paradigmskiftande MMA-fighter vi talar om. Likafullt knockade han den lovande ungtuppen Brendan Schaub i första ronden på UFC 145. Det är alltså bredaxlad machoboxning som gäller för klocktornet Rothwell. Jag förutsätter att lördagens fight kommer att kunna liknas vid den norrländska delikatessen skrovmål inbakat i en calzone. En grotesk och kaloririk snabbmatshybrid med andra ord. Mitt tips är att Gabriel Gonzaga vinner på arm triangle choke i andra ronden. 

Daniel Sarafian vs. C.B Dollaway – Mellanvikt 
Här har vi två före detta TUF-deltagare som något överraskande fått äran att visa upp sig i galans co-main event. Sarafian gör UFC-debut, och brasilianaren har såväl knockoutkraft som avgörande submissions. C.B Dollaway börjar bli ordentligt rutinerad, men han levde aldrig riktigt upp till hypen. I São Paulo kommer han med största sannolikhet att jaga nedtagningar och ett avslut på marken. Mitt tips är att Sarafian måste hålla sig på fötterna. Då vinner han på decision. 

Vitor Belfort vs. Michael Bisping – Mellanvikt 
Det här är spännande. Dels för att både Belfort och Bisping rör sig i den absoluta toppen av mellanviktsdivisionen. Men också för att jag har blivit ett regelrätt Michael Bisping-fan. Jo, ni hörde rätt. Hör och häpna. Sakta men säkert har den brittiske skitsnackaren krupit in under skinnet på mig, och numera respekterar jag honom storligen. Det tog några år vill jag lova.

"The Count" har fina 13-4 i UFC. Det är inte bara en utomordentlig statistik; Bisping börjar dessutom vara en av de mest rutinerade i oktagonen. Någonsin. När jag tittar igenom hans record är det endast förlusten mot Wanderlei Silva som stör mig. Där gjorde Bisping ingen kanonmatch. Men det är historia nu, och på lördag handlar det om att bevisa att han är redo för en titelmatch. 

Vitor Belfort visade så kallad stake när han med kort varsel tog sig an Jon Jones i lätt tungvikt på UFC 152. Ingen trodde att mellanviktaren "The Phenom" skulle ha skuggan av en chans mot kungen i 205 pounds, men Belfort gjorde klart godkänt ifrån sig. Det exceptionella med Vitor Belfort är att han har varit aktuell på MMA-cirkusen i över 15 år. I min värld kallas det respekt.

Problemet för Belfort är att han förlorade på ett något generande sätt mot Anderson Silva på UFC 126. Självklart minns ni Silvas Karate Kid-spark som fällde Belfort i första ronden. Den spark som numera rullar i alla highlight-program. Jag undrar om någon är särskilt sugen på att se Silva vs. Belfort igen? "The Fastest Hands in MMA" har redan haft sin chans så att säga.

Belfort vs. Bisping kommer med största sannolikhet att handla om boxning och om strategi. Den som mot förmodan går för, och lyckas med, nedtagningar har en klar fördel. Jag påstår att Belfort har bättre knockoutförmåga, medan Bisping är smartare och mer tålmodig. Inte helt enkelt att förutsäga alltså. Mitt tips är att Michael Bisping vinner på decision. Därefter får han sin efterlängtade titelmatch mot "The Spider". Det är han fan i mig värd.

Så var den här. Postern för UFC 159. UFC väljer som vanligt att gå försiktigt fram och struntar i allt vad fantasifullhet och skaparglädje heter. Affischen är enkel men ändå hyfsat slagkraftig. Jag ger den godkänt. Inte mer. I dagsläget är endast en match klar för UFC 159, och det är huvudmatchen mellan mästaren Jon Jones och utmanaren Chael Sonnen. Vem är er favorit? 

Nu stänger Strikeforce butiken och blir en del av UFC. Det återstår endast att se vilka Strikeforce-fighters som får ta klivet över till oktagonen. Den allra sista galan i Strikeforces regi präglades av några fina submissions, ett par ynkliga domarinsatser och enkla segrar för huvudkortets klaraste favoriter.

En medelmåttig titelfight
Titelmatchen i weltervikt mellan Nate Marquardt och Tarec Saffedine var i ärlighetens namn inget vidare. Efter ett par avvaktande ronder blev det uppenbart att Saffedines bensparkar gav utdelning. Marquardts vänstra ben blev rödare och rödare och följaktligen stelare och stelare. Även om jag hyllar den underskattade tekniken lowkicks så blev jag inte hänförd av Saffedines kunskaper överlag. I UFC bör han få möta Martin Kampmann, alternativt vinnaren mellan Josh Koscheck vs. Robbie Lawler. För Nate Marquardt var lördagen en katastrof. Även om han lyckas landa ett UFC-kontrakt i slutändan så finns det inget som tyder på att "The Great" utvecklas i rätt riktning.

Kvällens ojämnaste matchning
Att Daniel Cormier skulle förlora mot oortodoxe Dion Staring fanns inte på kartan. Staring överlevde visserligen första ronden, men det var bara en tidsfråga innan Cormier skulle gå loss med sina buffelarmar. Nu har Cormier 11-0 totalt och en match i UFC mot Frank Mir är på sin plats. Det är en riktigt utmanande matchning. I mina ögon har Daniel Cormier fortfarande en hel del att bevisa. Jag är långt ifrån övertygad om att han kommer att klara den tuffa konkurrensen i UFC:s tungvikt. I lätt tungvikt tror jag att han har ännu sämre chanser.

Barnett levererar 
Trots stora sjukdomsproblem under uppladdningen hade Josh Barnett inga som helst problem att strypa ut Nandor "The Hun" Guelmino. Jag säger inte att kontroversielle "The Warmaster" blir bättre och bättre med åren. Men han är fortfarande rakbladsvass på marken, och jag vill oerhört gärna se honom ta sig an UFC:s tungviktsdivision. Igen, drygt tio år efter att han blev UFC-mästare genom att besegra Randy Couture på UFC 36! Varför inte börja med Roy Nelson eller vinnaren mellan Ben Rothwell vs. Gabriel Gonzaga?

Galans dark horse
Hur bra är egentligen Gegard Mousasi? Ödmjuke "The Dreamcatcher" har den groteska MMA-statistiken 33-3 (2), och allt som oftast ser det ganska okonstlat ut när han slåss. Att Mousasi skulle vinna över ensidige Mike Kyle tog jag för givet. Men hur kommer det att gå i UFC? Snart får vi förhoppningsvis svaret. Mousasi går att matcha mot nästan vem som helst i UFC:s 205-division. Jag skulle inte dö av förvåning om vi faktiskt får se Alexander Gustafsson mot Gegard Mousasi till våren. 

Ett styrkebesked
Ronaldo "Jacaré" Souza mot Ed Herman var en intressant matchning. Något överraskande gick Jacaré in och dominerade på alla plan. Starkt och distinkt. Nu blir "Krokodilen" ett välkommet tillskott till UFC:s mellanvikt. Låt honom möta Cung Le.

Den 12:e januari 2013 går en epok i graven. Det har blivit dags för den absolut sista Strikeforce-galan någonsin. Därefter läggs organisationen ner. För gott. Det känns givetvis en smula sentimentalt. Men ärligt talat; vi visste alla att den här dagen skulle komma. 

Det var i mars 2011 som vi nåddes av beskedet att UFC:s moderbolag, Zuffa, hade köpt Strikeforce. Det kom lite som en chock. Verksamheten i Strikeforce skulle dock fortsätta oförändrat, hette det då. Hmm, jag var nog inte ensam om att ana ugglor i mossen. När vissa Strikeforce-fighters skrev kontrakt med UFC och när tungviktsdivisionen lades ner var saken i princip klar. Jag tror att vi alla någonstans innerst inne anade att Strikeforces dagar var räknade. 

Hur ska man då försöka sammafatta Strikeforce under åren 2006-2013? Det är svårt, för att inte säga omöjligt. Det finns många fina minnen och oräkneligt antal fantastiska matcher. Här är några höjdpunkter som spontant dyker upp i mitt huvud.

▪ Frank Shamrock besegrade Cesar Gracie efter endast 20 sekunder på den allra första Strikeforcegalan. Som väntat. Det betraktades dock som en stormatch och prestigenivån var skyhög. 

▪ Nick Diaz hypade match mot Frank Shamrock. Nick Diaz roll i "The Nashville post-fight brawl" mot Jason Miller. Nick Diaz mot Paul Daley i en oförglömlig fight. Nick Diaz var en viktig ingrediens i Strikeforce helt enkelt. 

▪ Början på slutet i sagan om Fedor Emelianenko. När Fabricio Werdum fångade "Den siste kejsaren" i en triangel chockades MMA-världen. Tungviktskartan fick ritas om, och när Fedor sedermera förlorade mot både Bigfoot och Dan Henderson så var den legendariske ryssens karriär så gott som slut. 

▪ Damerna tog steget in i rampljuset. Fighters som Miesha Tate, Christiane Santos, Gina Carano, Ronda Rousey mfl. krönte framgångar i Strikeforce. På UFC 157 gör damerna entré i oktagonen då Ronda Rousey möter Liz Carmouche. 

▪ Tungviktsturneringen. Det var ett gigantiskt och pretentiöst projekt, som till en början såg ut att kunna bli episkt. Tyvärr föll hela skiten, som blå is ur en flygplanstoalett, när spektaklet drog ut på tiden, Fedor förlorade i första omgången och Alistair Overeem drog sig ur turneringen. Ett minnesvärt försök som slutade i antiklimax. 

Nu har jag inte ens nämnt t.ex Gilbert Melendez, Dan Henderson, Ronaldo Souza, Luke Rockhold eller King Mo. Listan kan alltså göras hur lång som helst. Strikeforce var en utmanare och ett alternativ till UFC. Det finns en klar fördel med konkurrens och mångfald. Men det finns också något lockande över att samla alla de bästa MMA-utövarna i en organisation. Hur som helst så kommer jag att sakna Strikeforce. Dock inte lika mycket som jag saknar Pride, men ändå. 

Missa inte sista Strikeforce-galan nu på lördag! Den är fullspäckad av trevliga matcher, både på huvudkortet och på underkortet. Så här ser det fullständiga matchkortet ut. Jag fetmarkerar de som jag tror kommer att vinna. Vila i frid Strikeforce, och tack för allt.

Nate Marquardt vs. Tarec Saffiedine – Titelfight i weltervikt
Daniel Cormier vs. Dion Staring – Tungvikt 
Josh Barnett vs. Guelmino – Tungvikt 
Gegard Mousasi vs. Mike Kyle – Lätt tungvikt 
Ed Herman vs. Ronaldo Souza – Catchweight 194 lbs

Pat Healy vs. Kurt Holobaugh – Lättvikt
Roger Gracie vs. Anthony Smith – Mellanvikt
Tim Kennedy vs. Trevor Smith – Mellanvikt
Ryan Couture vs. K.J Noons – Lättvikt 
Jorge Gurgel vs. Adriano Martins – Lättvikt
Michael Bravo vs. Estevan Payan – Lättvikt