Chris Leben vs. Derek Brunson
Nykomlingen Brunson gjorde en medioker oktagondebut. Han lyckades dock lägga ner Chris Leben tillräckligt många gånger för att domarna skulle ge honom segern. Brunson är en utpräglad brottare som har mycket kvar att utveckla, framförallt på boxnings- och tempofronten. En seger är visserligen alltid en seger, även om jag frustrationsgäspade mig igenom denna fight. Chris Leben förlorade mot en UFC-debutant. Sådant går inte för sig om man vill upprätthålla någon slags stjärnstatus. Leben gillar inte att brottas, det vet vi. Problemet är att han inte uträttar någonting vettigt när han väl får chansen att boxas. Håglösa krokar, trötta slagserier och total avsaknad av jävlaranamma; det var Chris Lebens kväll i Las Vegas. Jag har fått nog av "The Crippler". 

Yushin Okami vs. Alan Belcher
Japanen Okami gjorde exakt det jag var rädd för. Han plockade fram en smart men dödstrist gameplan och sedan kontrollerade han matchen med lay and pray. Om jag inte vore så förbannat politiskt korrekt hade jag kallat Okami något ganska spydigt. Nu konstaterar jag bara att Okami har den brottning som krävs för att såsa sig fram genom mellanviktdivisionen och vara anonym, ointressant och oförtjänt framgångsrik. Där rök Alan Belchers chanser att få en titelfight inom överskådlig framtid. Nu blev Belchers kvalitéer nedstängda av en pragmatisk brottare, och då räcker "The Talent" inte ända fram. Jag är besviken. 

Tim Boetsch vs. Costa Philippou 
Grekcyprioten Philippou fortsätter att vinna, och han fortsätter även att vara förbluffande slätstruken. Jag får ingen puls överhuvudtaget när jag kollar på Philippou. Trots det har han fem raka segrar i UFC och jag borde rimligtvis ta honom på större allvar. Tim Boetsch är ingen lysande stjärna på natthimlen heller. Vanligtvis brukar han streta och stångas med oväntad framgång. I lördags blev Boetsch ofrivilligt headbuttad och eyepokad. Därmed reducerades "The Barbarian" till att bli en ymnigt blödande kille som krälade i guard och hjälplöst släpade sig fram längs golvet. En kufisk match som inte gjorde mig ett dugg klokare. 

Jim Miller vs. Joe Lauzon
Kvällens i särklass bästa match på huvudkortet. Precis som väntat. Lättviktarna gjorde ingen besviken när de drabbade samman i ett extremt blodigt och sevärt slagsmål. Som enda duo lyckades Miller och Lauzon hålla tempot uppe matchen igenom. Bara det är värt en liten stjärna i kanten. Miller hade bättre tryck i slag, sparkar, armbågar och knän i en match med oväntat få grapplinginslag för att vara dessa herrar. Joe Lauzon kämpade emellertid tillbaka, något som försvårades av att hans panna och ögonvrår förvandlades till röda syndafloder. Lauzon får ofrivilligt ta plats på topp-tio-listan över blodigast fightingface. Men vilken hjälte han är. En fantastisk match som i sista stund får anses tillhöra en av de bättre under 2012. 

Junior Dos Santos vs. Cain Velasquez
Just nu struntar jag i alla krav på saklighet och objektivitet. YES! Nu är Cain Velasquez åter den rättmätige tungviktskungen. Jag skrek mig både hes och yr under matchens två första ronder. Cain gjorde allting rätt när han satte konstant press på Junior och växlade mellan nedtagningsförsök, skitig klinch, skarp boxning och ground and pound. Dos Santos fick inte ett enda tillfälle att styra matchen som han brukar. 

Cain körde slut på JDS redan i första ronden. I andra ronden var det spel mot ett mål. Jag satt bara och gapade över Cains överlägsenhet och Dos Santos sönderslagna ansikte. Mest förbryllad var jag ändå över att JDS tröttnade så snabbt och så brutalt. Brasilianaren orkade inte ens hålla guarden uppe, trots att slagen haglade över honom. Jag noterade också att Cain nästan alltid föredrar grov gnp före att sätta in krokarna och ta rygg. Det här var emellertid ett stycke tidlös MMA-historia som inte lär upprepas i första taget. 

Vem hade trott att matchen skulle gå fem ronder? Knappast någon. I rond tre, fyra och fem mattades tempot av något, och till och med den omänsklige Cain Velasquez var tvungen att slå av på takten. Cain fortsatte dock att styra och ställa, och det gick inte att ta miste på vem som åkt på mest stryk. Cains ansikte var mer eller mindre oskadat, medan Junior Dos Santos inte kommer att kunna ställa upp i några fler skönhetstävlingar på ett bra tag. 

Det är så här en revansch ska se ut. Fem ronder av total överlägsenhet och neslig spanking. Nu hoppas jag att Cain Velasquez får möta Alistair Overeem. Jag ser inget annat och inget bättre alternativ. För Dos Santos blir det först och främst ispåse i några veckor. Därefter kan jag tycka att Daniel Cormier vore en intressant motståndare för den avsatte mästaren. 

Efter mycket gnäll, hyllningar och allmän frispråkighet har det nu blivit dags att fira in det nya året med vänner, god mat, skumpa och eventuellt några fyrverkerier. Jag ska definitivt utbringa en skål för den nya mästaren i tungvikt - Cain Velasquez. GOTT NYTT ÅR till alla läsare! Vi ses 2013.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

"The Axe Murderer" Wanderlei Silva. En av årets bästa matcher. Och kanske tidernas hårdaste MMA-snubbe. Kungen lever!  ...

  Lördagen den 2:a februari är det dags för stor UFC-gala i Las Vegas. En titelfight i fjädervikt kombineras med Alistair Overeems återkomst och en massa annat kul. José Aldo vs. Frankie Edgar – Titelfight i fjädervikt Den här m...

En legend tackar för sig Pride- och tillika UFC-legenden Quinton Jackson gjorde med största sannolikhet sin sista match i oktagonen i lördags. Troligen gjorde han också sitt sista framträdande i betydelsefulla MMA-sammanhang. Visst finns möjligh...

Titelfight i flugvikt, ödesmatch i lätta tungvikten och tillspetsad lättviktsaction. Där har ni lördagens UFC on FOX: Johnson vs. Dodson. Kom ihåg att det här kan vara sista gången vi får se Quinton "Rampage" Jackson i relevanta MMA-sammanhang....

Thiago Tavares vs. Khabib NurmagomedovDet ryska fenomenet Nurmagomedov stegade upp på invägningspodiet iklädd en anskrämlig pälsmössa samt en t-shirt som förkunnade att "if sambo was easy it would be called jiu jitsu". Kaxigt och härligt i största al...