I efterdyningarna av tungviktseposet UFC 146 dyker en lite mindre gala upp. Finalen av The Ultimate Fighter 15 avgörs den 1 juni i Las Vegas. Den som vill se intressanta nykomlingar och en mycket angelägen welterviktsmatch bör titta på fredag.

Jake Ellenberger vs. Martin Kampmann – Weltervikt 
Hetare än så här blir det inte i welterviktsdivisionen just nu. Jag hoppas och tror att "The Juggernaut" och "Hitman" kan bjuda på ett avancerat tumult. Oddsmakarna och jag är ense om att Ellenberger är tämligen stor favorit. Vi vet dock av erfarenhet att man aldrig ska räkna ut Martin Kampmann i förtid.

Amerikanen Jake Ellenberger har ångat på genom divisionen med hög fart och bestämd vilja. Nu har han sex raka segrar och ser närmast ostoppbar ut. Ellenberger har utvecklat en lukrativ kombination av smart powerbrottning och anfallsboxning. Hans stil är inte bara effektiv, den är riktigt sevärd också. Jag kan tycka att Ellenberger redan är mogen för en titelmatch, och om han tar sig förbi Kampmann på fredag är det inget snack. Problemet är väl bara vad som händer med GSP och Carlos Condit? Och vi ska inte glömma bort Johny Hendricks i sammanhanget. 

Vår danske vän Martin Kampmann är bekymmersam att analysera. UFC-veteranen har stilren thaiboxning, underskattad brottning, bra försvar mot nedtagningar och snäva lås. I resultathistoriken finner vi både fantastiska prestationer och mindre lyckade insatser. Senast ströp han ut Thiago Alves i slutet av sista ronden, efter att Alves dominerat i 14 minuter. Jag är osäker när det gäller "Hitman". Troligen har han ett antal goda år kvar i buren, men jag har svårt att se honom nå en titelfight. Han saknar den där auktoriteten som krävs för att roffa åt sig bältet. 

Huvudmatchen i TUF 15-finalen har goda förutsättningar att bli speciell. Om Kampmann lyckas stå emot Ellenbergers initiala angrepp kan det här bli en klassiker. Möjligheten finns också att "The Juggernaut" bankar hem en tidig knockoutseger. Mitt tips är att Jake Ellenberger är alldeles för stark för Martin Kampmann. Det är absolut inte fel att tippa Ellenberger via enhälligt beslut, men jag tror att amerikanen vinner på teknisk knockout i första ronden.  

Kvällens piloerektion
När Cain Velasquez fightas får jag gåshud. Den snubben är så kolossalt brutal. Och teknisk. Och uthållig. Och konstant aggressiv. Jag älskar Cain Velasquez. Jag älskar hans blick. Kolla hur han beter sig efter matchen.

Kvällens comeback
En av mina absoluta favoriter, Dan Hardy, hade fyra raka förluster innan matchen mot Duane Ludwig. Nu fick Hardy en perfekt motståndare som garanterat skulle stå och svinga läder. Dan Hardy har avancerad boxning, bra fotarbete och en vänsterkrok som är utomordentlig. Just den vänsterkroken sänkte Ludwig i första ronden och jag jublade. Högt. "The Outlaw" är kanske inte tillbaka på riktigt, men han kan åtminstone andas ut för tillfället. Jag älskar hans frisyr, hans entréer och hans entusiasm. Jag tror emellertid inte att vi fick se hans arenaentré den här gången? Eller har jag missat något?

Kvällens pensionär
Jason Miller såg inte bra ut mot C.B Dollaway på UFC 146. "Mayhem" såg inte bra ut mot Michael Bisping heller. Millers andra UFC-sejour blev helt enkelt ett stort fiasko. Att han nu drar sig tillbaka känns...egentligen ingenting. Jag har visserligen alltid gillat Miller för hans attityd och komiska ådra, men nu får han softa i gungstolen. Och kanske spela in fler avsnitt av Bully Beatdown. 

Kvällens överraskning
Jamie Varner, som tidigare varit lättviktsmästare i WEC, gick in och totalglänste mot det stora löftet och den obesegrade Edson Barboza. Jag var inte helt förberedd på denna överraskande prestation av Varner. Lättvikten i UFC är oförutsägbar och tät. Och givetvis jätterolig.

Kvällens UFC-debutant
Det har snackats länge om Glover Teixeira i Internetvärlden. Med 17-2 i bagaget stegade han in i oktagonen och manglade sönder Kyle Kingsbury. Nu vill jag ser mer av Teixeira. Mycket mer.

Kvällens långa ben
Britten Paul Sass fortsätter att submitta framgångsrika lättvikare. Nu fick Jacob Volkmann smaka på lite elak armbar/triangel. Sass har nu 13-0 totalt och 3-0 i UFC. Intressant är bara förnamnet.

Kvällens besvikelse 
Detta icke prestigefyllda pris går till min stora favorit Frank Mir. Vi visste alla att Mir skulle få det oändligt tufft mot Junior Dos Santos. Men Mir är en smart kille som har varit med länge. Frank Mir kändes tyvärr varken motiverad eller särskilt variationsrik i lördags. Alla visste att han skulle få stryk i en stående uppgörelse. Jag hade hoppats att Mir dolde några ess i skjortärmen. Det gjorde han inte och jag är en ledsen, föga förvånad men ändå en besviken MMA-skribent.

Kvällens skratt 
Frank Mir var skakad efter första ronden mot Junior Dos Santos. Då fick han frågan: "Do you know where you are?". Mir svarade självsäkert: "Mandalay Bay, Vegas May 26". Hahaha. Jag antar att alla lyxhotell i Las Vegas ser likadana ut...

UFC 146 i Las Vegas var sensationellt bra. De fem tungviktsmatcherna på huvudkortet resulterade i fem mäktiga avslut. Så här nöjd har jag inte varit med en UFC-gala på länge, och då förlorade ändå min allra största favorit. Det var en i det närmaste perfekt show som jag ska njuta av om och om igen. Så här lyder min analys efter UFC 146.

Junior Dos Santos vs. Frank Mir
Mästaren JDS fick en relativt bekväm resa när han försvarade sitt tungviktsbälte för första gången. Dos Santos boxning och fotarbete är på en nivå som vi sällan sett i UFC:s 265-division. I lördags fick vi dessutom se en liten demonstration av hans nedtagningsförsvar. Dos Santos kunde komfortabelt utmanövrera Frank Mir med snabbhet, teknik och avståndsboxning. Det var vackert och mycket respektingivande. Den som ska slå JDS måste otvivelaktigt korta ner avstånden och jobba nära brasilianarens kropp. Jag kan bara se en kille som kan utmana mästaren just nu, och det är Cain Velasquez.

Frank Mir gjorde det mesta fel i MGM Grand Garden Arena. Först och främst tycker jag att han såg ut att vara i sämre form än på länge. Mir klinchade och sökte en nedtagning i första minuten, men därefter försökte han boxas med divisionens bästa striker. Det är självfallet dömt att misslyckas. Mirs brist på variation och uppfinningsrikedom gjorde mig besviken. Även om Mir lyckades stå upp i åtta minuter fick jag aldrig intrycket att han var där för att vinna. Vad händer med Frank Mir nu? Det här var troligen hans sista chans att vinna ännu en titel i UFC. Jag hoppas att han kommer tillbaka, men jag tror inte det. Han kanske kan fungera som en dörrvakt till den övre regionen. Jag vet varken ut eller in just nu. Jo, jag vet att jag alltid kommer att stötta Frank Mir. 

Cain Velasquez vs. Antonio Silva
Det här var bland det bästa jag sett. Cain Velasquez är ett odjur och i lördags målade han om buren med Antonio Silvas blod. Jag hade varnat för den här utgången. Med aggression och positionsstark ground and pound blev det en formlig massaker av stackars "Bigfoot". Att Cain skulle vinna var ingen högoddsare. Hans beslutsamhet och kompromisslöshet skickade ut ett skräckinjagande budskap till alla tungviktare. Både Dana White och jag är överens om att Cain Velasquez är redo för en ny titelmatch. Förhoppningsvis blir det en längre och intressantare kamp än senast. När det gäller Bigfoot är analysen enkel. Han reducerades till en oförarglig slagdocka och han förvandlade samtidigt oktagonen till en blodbassäng. Att Bigfoot spöade Fedor för något år sedan var stort. Helgens prestation var bara plågsam. Nu är det långt till toppen för den gigantiske brasilianaren.

Roy Nelson vs. Dave Herman 
Mannen med tomteskägget och burritosmagen behövde verkligen en imponerande seger, och det fick han. Roy Nelson blev inte relevant igen per automatik, men han visade i alla fall att högersläggan fortfarande lever. På 51 sekunder köpte Nelson åtminstone något eller några år till i rampljuset. Det går alltid att generera småtrevliga fältslag med "Big Country". Nu förväntar jag mig att Nelson får möta Mark Hunt nästa gång. Dave Herman känns som en poänglös fighter. Om han får sparken kommer jag definitivt inte att gråta. 

Stefan Struve vs. Lavar Johnson
24-åringen från Holland fortsätter att överraska och jag är glad för hans skull. Med en fantastiskt fin armbar tog Struve en förstklassig skalp mot heta sluggern Lavar Johnson. "The Skyscrapers" submissionteknik är ansedd vid det här laget, men jag måste ändå poängtera det genialiska med att hoppa i guard. Modigt och helt rätt av Struve. Nu har han tre raka i UFC och jag tippar att han får möta obesegrade Stipe Miocic härnäst. För Lavar Johnson var den snabba förlusten ett rejält bakslag. Han har dock ett stort hål på submissionfronten, och detta hål exploaterade Stefan Struve på ett mästerligt sätt. Chad Griggs nästa för Lavar Johnson? 

Stipe Miocic vs. Shane del Rosario
Jag hade förväntat mig lite mer av den här uppgörelsen. Min förhoppning var att någon av dessa obesegrade tungviktare skulle kliva fram och visa riktig klass. Nu fick vi se något mittemellan. Det blev Miocics sammanhållna boxningsstil som förde matchen, även om del Rosario kontrade med farliga sparkar och slagserier. Miocic offensiva taktik bådar gott inför framtiden, och hans ground and pound och armbågar avslutade en defekt del Rosario i andra ronden. Ge Stipe Miocic en värdemätare nästa gång. Gärna i form av Stefan Struve. 

     

Det har blivit dags för årets stora tungviktsfest. Huvudkortet, som förändrats oräkneliga gånger under resans lopp, består enbart av matcher i 265 pounds. Jag är förstås fullkomligt lyrisk och full av optimism. Jag ska försöka att inte skriva en hel roman om detta historiska event. På lördag den 26:e maj frossar vi i en utopisk tungvikts-fantasi. Du, jag och alla som älskar MMA.

Junior Dos Santos vs. Frank Mir – Titelfight i tungvikt

Brasilianaren Dos Santos ska försvara sin titel för första gången. Inte mot Alistair Overeem som det först var tänkt, utan mot submissionspecialisten Frank Mir. "Cigano" har 8-0 i UFC och hans snabba händer är närmast legendariska vid det här laget. Dos Santos är storfavorit så länge matchen förblir stående. Om det mot förmodan blir en grapplingmatch kan vad som helst hända. Dos Santos har krossat allt motstånd i oktagonen. Hur han skulle agera vid ett underläge på mattan är svårt att sia om.

Frank Mir har tre raka segrar i buren och senast bröt han armen av Antonio Rodrigo Nogueira. Lördagens titelchans fick Mir som en skänk från himlen. Frank Mir kan inte stå och byta slag med Dos Santos. Då kommer matchen att bli kortvarig och ensidig. Det är enkel logik. Istället måste Mir hitta ett sätt att exploatera eventuella svagheter i Dos Santos submission-game. Om man ger Frank Mir en arm, ett ben eller en hals så får man problem.

Det här är i grund och botten väldigt lättippat. Junior Dos Santos har mött kompetenta UFC-grapplers förut och ingen har varit i närheten av att ta mästaren till marken. Frank Mir måste ta risker och göra något oförutsägbart; dyka, klincha, knäa, hoppa i guard eller chockera sin motståndare. Annars tyder det mesta på att JDS boxar hem titeln relativt enkelt på lördag. Mitt tips är att Dos Santos försvarar sitt bälte via TKO i första ronden.  

Cain Velasquez vs. Antonio Silva – Tungvikt 
Jag skulle inte vilja vara "Bigfoot" på lördag. Den stackare som ställer sig framför en revanschsugen Cain Velasquez kommer att åka på stryk. Det kan jag nästan lova. Cain vill ha upprättelse och det kommer han till viss del att få till helgen. Det enda som talar för "Bigfoot" är hans storlek och hans jiu-jitsu-kunskaper. Men Cain är en av världens mest begåvade tungviktare och hans förlust mot JDS i höstas är svår att analysera. Cain har mästerlig boxning och brottning, och han kommer att äga bältet i tungvikt innan nästa sommar. Jag har nästan aldrig varit så här säker i en prognos. Mitt tips är att Cain Velasquez vinner på knockout i första ronden.

Roy Nelson vs. Dave Herman – Tungvikt   
Roy Nelson är ointressant ur ranking- och titelkandidatsperspektiv. Det är som förhärdad slugger med granithaka vi uppskattar den lätt korpulente karaktären. Vi vet att det är nästintill omöjligt att slå ut "Big Country". Endast Andrei Arlovski har lyckats med den bedriften. Är man "oknockbar" blir man lätt populär bland fansen, men man vinner inga titlar i UFC. Dave Herman måste snart göra intryck i oktagonen. Hans kickboxning håller förvisso hög nivå och hans karriär är kantad av snabba avslut. I UFC har han dock inte presterat. Mitt tips är att det här går till decision. Dave Herman har något bättre fantasi och rörlighet, och därför får han min röst.

Stipe Miocic vs. Shane del Rosario – Tungvikt   
Oerhört intressant och exceptionellt svårtippat. Precis som det ska vara mellan två obesegrade tungviktslöften. Båda två har allroundkunskaper, rå potential och oslipad kompetens. Miocic är en stel och brutal boxare med brottarbas medan del Rosario har ett intresseväckande hopkok av färdigheter. Shane del Rosario har den variation som krävs för att besegra ett kroatiskt råskinn. Mitt tips är att del Rosario vinner på submission i rond två.

Stefan Struve vs. Lavar Johnson – Tungvikt 
Jag och Stefan Struve har varit på kollisionskurs i flera år. Jag har dömt ut honom åtskilliga gånger och han har alltid kommit tillbaka och överraskat. En gång i tiden avfärdade jag honom som "bara lång". Det fick jag äta upp lite senare. I Globen stod han i vägen när jag skulle ta exklusiva bilder på GSP. Nu har Struve gjort tio matcher i UFC och har 7-3 som resultat. Nuförtiden värdesätter jag fyrtornet från Nederländerna, även om han kommer att få svårt att nå toppen. Struves största svaghet är att han tenderar att krackelera när motståndaren är knockout-benägen, bestämd och aggressiv.

Lavar Johnson har visat sig vara skallerormsgiftig med sina uppercuts och krokar. För bara några veckor sedan tog han sin andra seger i UFC genom att bombardera Pat Barry med målsökande kortdistansrobotar. På marken är Johnson däremot som Bambi på hal is. Hans nedtagnings- och submissionförsvar måste förbättras. Mitt tips är likväl att Lavar Johnson har vind i seglen och vinner på knockout i första ronden.  

Det viktigaste är att tungviktsturneringen är över. Nu kan vi lägga spektaklet i arkivet och blicka framåt. Avsikterna var goda och ambitionerna höga. Strikeforce Heavyweight Grand Prix blev i slutändan en serie hyggligt intressanta matcher där Fedor vs. Bigfoot är mest minnesvärd enligt mig. GP-finalen som jag nu ska inspektera var så där. 

Josh Barnett vs. Daniel Cormier 
Barnett blev utboxad, utbrottad och allmänt utmanövrerad. Kanske berodde det på att "The Warmaster" bröt handen redan i första ronden? Men det kan även vara så att Daniel Cormier fick Barnett att se medioker ut? Hur som helst gjorde Josh Barnett en mycket blek insats och han var aldrig i närheten av att lyckas med en nedtagning. Barnett var tvåa i majoriteten av alla utväxlingar, och då vinner man sällan några matcher. Jag trodde ärligt talat att den gamle catch wrestlern skulle ha mer att ge. Vill jag då fortfarande se Josh Barnett i UFC? Jo tack, även om lördagens prestation ledde till fler frågetecken än svar. 

Vissa anser att en ny stjärna är tänd på tungviktshimlen. Daniel Cormier har många goda egenskaper och han kommer garanterat att vara konkurrenskraftig i UFC. Det som imponerade mest var Cormiers råstyrka och uthållighet. Jag var osäker om hans kondition skulle räcka en hel match, men det gjorde den. Cormier neutraliserade skickligt Barnetts övertag i räckvidd, och han bjöd också på några synnerligen tjusiga nedtagningar. Men det är trots allt på boxningsfronten jag är skeptisk. Även om Cormier slår hårt, så finns det brister i boxningsteknik, huvudrörelser, fotarbete och guard. Enligt mig har Daniel Cormier goda förutsättningar att nå långt, så länge han fortsätter utvecklas. Han är en oslipad diamant och en värdig mästare i Strikeforceturneringen. 

Gilbert Melendez vs. Josh Thomson 
Bättre och jämnare än så här blir det inte i dagens Strikeforce. Vi fick se fem ronder av konstant tryck, vackra slagkombinationer och ypperlig teknik. Jag uppskattar verkligen när två fighters av den här kalibern satsar allt framåt och inte bara plockar hem lättförtjänta domarpoäng. Sevärt och svårbedömt. Jag håller Melendez som knapp segrare och jag skulle gärna se båda två i UFC:s oktagon. 

Rafael Cavalcante vs. Mike Kyle 
Det var skönt att få se lite okomplicerad och barbarisk action av "Feijão". Jag gillade Rafael Cavalcante sedan förut, och nu gillar jag honom ännu mer. Exaktheten med det springande knät, beslutsamheten i ground and pound-situationen och modet att ta en giljotin och hoppa i guard var briljant. Så gör en avslutare av rang. Nu finns det egentligen bara en tänkbar motståndare för "Feijão" i Strikeforce, och det är givetvis Gegard Mousasi. Framtiden för Scott Cokers 205-division känns emellertid oviss. Det djup som krävs för att skapa ett intresse på längre sikt saknas. 

Christoffer Spång vs. Nah-Shon Burrell 
Nu har Chris Späääng 5-1 i karriären och en plats på Strikeforces huvudkort ger definitivt publicitet. Att Chris ”The Kiss” dessutom totaldominerade Nah-Shon Burrell med knivskarp thaiboxning gjorde inte saken sämre. Mycket bra jobbat Christoffer Spång. Fortsätt så!

   

På lördag är det äntligen dags för final. Strikeforces långdragna tungviktsturnering ska få ett slut och det är på tiden. Projektet som var storslaget och fascinerande när det presenterades för drygt 18 månader sedan, är nu reducerat till en märklig parentes i MMA-historien. Det har naturligtvis tagit alldeles för långt tid att färdigställa hela jippot, och turneringskänslan gick förlorad för länge sedan. Men vi har likafullt en spännande tungviktsfinal att se fram emot. Dessutom är Sverige representerat på huvudkortet i form av Christoffer Spång. 

Josh Barnett vs. Daniel Cormier – Grand Prix Final
Oavsett vad man anser om tungviktsturneringen som helhet, så är det här en match man inte bör missa. Josh Barnett är en levande legend som fortfarande håller världsklass. Han har varit med sedan urminnes tider, han har varit tungviktsmästare i UFC och han har fightats i Pride. "The Warmaster", som Barnett numera kallas, kan skryta med åtta raka segrar för tillfället och 31-5 totalt i karriären.

Josh Barnetts styrkor som MMA-fighter är hans ändamålsenliga brottning, hans submissions och förmågan att slå ut folk med ground and pound. Barnett har dominerat Brett Rogers och Sergei Kharitonov i tungviktsturneringens kvarts- respektive semifinal, och jag måste säga att han sett oväntat stark ut. Jag vill se Josh Barnett i UFC innan året är slut, oavsett hur det går på lördag. 

Daniel Cormier är en dekorerad brottare som deltog i olympiska spelen 2004. I MMA-sammanhang har han 9-0 och han blev Alistair Overeems ersättare i tungviktsturneringens semifinal. Förutom den solida brottarbakgrunden har Cormier radikal knockoutkraft i nävarna. 

Jag tror på följande scenario: Daniel Cormier kommer att försöka hitta utrymme för sin kraftfulla boxning medan Josh Barnetts mål är att få ett överläge på marken. Nyckelorden i denna final är erfarenhet och tålamod. Barnett har mött allt och alla, och även om han inte är någon utpräglad boxare så vet han hur man handskas med en hungrig nykomling. Mitt tips är att Josh Barnett väntar in rätt läge, tar matchen till marken och avslutar med en armbar i andra ronden. 

Gilbert Melendez vs. Josh Thomson – Titelfight i lättvikt
Melendez är en oerhört begåvad fighter och håller honom som en av de bästa i världen. "El Niño" har visserligen bjudit på ett antal minnesvärda ögonblick i Strikeforce, men nu börjar jag tycka att han är redo att matchas mot lättviktstoppen i UFC. Det finns inte så mycket mer att hämta i Strikeforce för Melendez. Okej, en tredje och sista fight mot Josh Thomson kanske är motiverad trots allt. Det står 1-1 i matcher, Thomson är en kvalitetsfighter och ett bälte står på spel. Det kan bli sevärt. Mitt tips är att Melendez vinner på domslut i en relativt jämn och kickboxningsbaserad actionrökare. 

Rafael Cavalcante vs. Mike Kyle – Lätt tungvikt 
Mycket talar för att denna kraftmätning tar slut redan i första ronden. Jag har svårt att tro något annat när två aggressiva sluggers drabbar samman i en prestigefylld returmatch. När de möttes första gången vann Kyle på knockout. Matchbilden på lördag bör se ut ungefär så här: "Feijão" kommer att söka klinch, använda knän och leta eventuella möjligheter för nedtagning och GNP. Mike Kyle vill utnyttja sin snabbhet och sin pricksäkra boxning. Mitt tips är att "Feijão" Cavalcante får revansch och segrar via TKO i första ronden.

   

I morgon är det dags för UFC on Fuel 3. Galan, som även kallas Korean Zombie vs. Poirier, går av stapeln på en tisdag för ovanlighetens skull. UFC arrangerar en av de mest anonyma galorna i mannaminne och jag är medelmåttigt inspirerad. Jag skall tippa några av matcherna och jag ska göra det extremt kortfattat.   

Chan Sung Jung har imponerat på sistone med en twister-submission mot Leonard Garcia och en sju sekunders-knockout mot Mark Hominick. Det är ohyggligt fina meriter. På andra sidan buren står Dustin Poirier som är minst lika bra som Jung på lås och kickboxning. Om inte bättre. En bra matchning i fjädervikt. Poirier har fyra raka i UFC och mitt tips är att han vinner mot Korean Zombie på domslut. 

Donald Cerrone har varit glödhet de senaste åren. Senast förlorade han dock på decision mot Nate Diaz. Nu blir det striker mot striker när Cerrone möter hårdhudade Jeremy Stephens. Cerrone har bättre teknik överlag medan Stephens glänser på jävlaranamma-fronten. Mitt tips är att Cowboy Cerrone vinner på submission i andra ronden.

Både Jason MacDonald och Tom Lawlor befinner sig en bra bit ifrån mellanviktstoppen. Jag har svårt att se hur någon av dem ska kunna bli riktigt relevant i framtiden. I denna match kommer MacDonald att spöa Lawlor på submission i tredje ronden. Via rear naked choke. 

Amir Sadollah vann TUF 7, men han har haft svårt att leva upp till hypen. Det saknas något i Sadollahs game för att han ska bli en världsfighter. Mot Jorge Lopez bör han kunna vinna på domslut med hjälp av stabilt nedtagningsförsvar och extravagant thaiboxning. 



Jörgen Kruth gör sin UFC-debut mot Cyrille Diabate på en gala i England den 29:e september. Allt enligt Expressen! Kruth skulle egentligen ha fightats i Globen, men föll bort på grund av en skada. Jag är rejält nyfiken på hur Jörgen kommer att lyckas i UFC. Vad tror ni?    

I onsdags firade UFC - En Blogg om Ultimate Fighting Championship och MMA treårsjubileum. Den 9:e maj 2009 klockan 22:49 startade jag denna blogg, utan att egentligen ha några konkreta planer. Och utan att egentligen ha några journalistiska erfarenheter. Det enda jag visste då var att jag hade ett brinnande MMA-intresse.

Det har hänt mycket sedan dess. I dagsläget har det blivit 796 inlägg, en jäkla massa text och ett antal jobberbjudanden. Och framförallt; det är fortfarande fantastiskt roligt att skriva om MMA. Jag hoppas att du fortsätter läsa, för jag kommer att fortsätta skriva. TACK för att du läser mina inlägg!