Nate Diaz (13-5 MMA, 8-3 UFC) är en besynnerlig figur. Anklagelsen om att alla i UFC skulle använda steroider är allvarlig. Jag blir lite bekymrad när jag ser detta. Varför säger Diaz en sådan sak och finns det någon sanning i det? Dessutom är hela intervjun ganska bisarr. Mer krystad stämning har jag inte sett på länge. Och vad är det egentligen för fel på Nate Diaz? Har han fått ett slag för mycket i huvudet eller är det bara en dåsig kille som fått för lite sömn? Eller finns det måhända talsvårigheter med i bilden? Kontroversiell är han hur som helst. Vi minns alla den absurda händelsen efter matchen mellan Jake Shields och Dan Henderson i Strikeforce - Nashville, där Nate och Nick pucklade på Jason Miller. Storebror Nick har ju för övrigt haft en del möten med förbjudna växter...

Då var det torsdag igen och dags för ett alldeles färskt avsnitt av TUF 12. Serien ångar på och avsnitt tre innehöll precis så mycket träning och coachning som jag vill att det ska vara. Inget Paradise Hotel-nonsens här inte. TUF 12 levererar så här långt. 

Förutom slit och släp i gymmet fick GSPs team oväntat besök av ingen mindre än boxningslegenden "Iron" Mike Tyson. Kul att se, för Tyson har alltid varit en av mina favoriter och en inspirationskälla när jag var yngre. Dessutom blir jag glad när jag ser hur fräsch Tyson ändå ser ut. Jag minns när han deltog i Filip och Fredriks "High Chaparall". Då var det en fet och trött Tyson som kändes smått tragisk. Nu verkar han vara på benen igen. Roligt!

Dagens match var Michael Johnson mot britten Aaron Wilkinson. Det blev en ganska bra fight som svängde fram och tillbaka i två ronder. Johnson måste dock öva på att ligga i underläge på mattan, för han såg mest ut som en strandad val när han hamnade under Wilkinson. Annars var det hyfsat jämnt, men i den tredje och avgörande ronden exploderade Michael Johnson och kunde snabbt avsluta med en rear naked choke. Team GSP har tagit kommandot.  

Om UFCs tungviktsdivision har en tydlig skiljelinje mellan de fyra tyngsta namnen och resten av fältet, så är lätt tungvikt ett veritabelt getingbo där många aspirerar på titeln. Mästarbältet i lätt tungvikt har haft en tendens att ganska regelbundet byta ägare de senaste åren. Detta vittnar måhända om konkurrenskraften i divisionen. 

Jag tror att vi fortsättningsvis kommer att få se en öppen 205-divison där vad som helst kan hända. Lätt tungvikt innehåller just nu en fängslande mix av etablerade storfighters, gamla rävar, ungtuppar med högtflygande ambitioner och en och annan joker. 

På agendan står först och främst Matt Hamill mot Tito Ortiz i UFC 121. Tito är förmodligen slut som artist, men jag vill lyfta ett varningens finger för döve brottartalangen Hamill. Sedan smäller UFC på med kioskvältaren Lyoto Machida vs Rampage Jackson i UFC 123. Rafflande så det förslår och givetvis en viktig match i den absoluta toppen. Vidare kommer troligen en fight mellan Thiago Silva och Brandon Vera i UFC 125. Båda två har en del att bevisa och aktierna sjunker rejält för den som förlorar. Slutligen planlägger UFC att låta Shogun Rua försvara sin titel mot Rashad Evans någon gång under nästa år. 

Alla talar just nu om Ryan Bader och Jon Jones. Den stora frågan är om de kommer att få möta varandra härnäst? Bader och Jones är divisionens nya stora hot, och om jag känner UFC rätt så borde inte den matchningen bli verklighet. Inte än på ett tag i alla fall. Det mest troliga skulle vara att skilja dem åt för tillfället, dvs spara Bader vs Jones för att behålla relevansen för dem båda. Men man vet aldrig med Dana White och hans följeslagare. De är luriga typer och den här gången tror jag att UFC chockerar och faktiskt slänger upp Bader vs Jones. Till min stora glädje. 

Glöm inte bort den evigt unge Randy Couture, som enligt mig fortfarande är farlig och kan matchas mot vem som helst. Vi har dessutom Forrest Griffin och Rich Franklin utan motståndare just nu. Jag tror att det blir Griffin vs Franklin relativt snart och Couture kommer att få en överraskande motståndare i form av förloraren mellan Machida och Rampage. Sannolikt Rampage alltså. Räkna dock med omkastningar och otippade vändningar. Det brukar aldrig bli som man tror i UFC. 

Har jag glömt någon? Ja, jag har glömt Anderson Silva!

Brock Lesnar ska möta Cain Velasquez i UFC 121. Det kommer att bli helt otroligt spännande, men det är inte den matchen vi ska diskutera nu. Junior dos Santos är mer eller mindre lovad att möta vinnaren mellan Lesnar och Velasquez. Så har vi Shane Carwin som står utan motståndare för tillfället. Det har visserligen cirkulerat ett rykte om att Roy Nelson står näst på tur för den hårtslående brottar-ingenjören, men det är än så länge bara internetsurr. Jag gillar inte riktigt den idén, även om Nelson gjorde en bra fight mot dos Santos. Jag ser hellre att Carwin får möta förloraren mellan Lesnar och Velasquez. Att göra en returmatch med Lesnar och Carwin vore inte dumt, med tanke på hur nära Carwin var att slå ut mästaren i UFC 116. Och Carwin mot Velasquez får det att vattnas i munnen.

Det finns en mängd supermatcher som skulle kunna sättas ihop mellan "de fyra stora": Lesnar, Velasquez, dos Santos och Carwin. Dessutom finns det en tydlig skiljelinje i farlighet mellan dessa fyra och övriga tungviktsfältet. Av strategiska skäl finns det anledning för UFC att inte matcha dem inbördes, för att spara höjdarmatcher och för att de inte ska hamna i skuggan av varandra. Men det är en tråkig inställning och UFC behöver lite action just nu.

Vad ska då hända med Frank Mir? Antingen får han vänta tills Big Nog är frisk och kan ställa upp i en returmatch, eller så kör man helt enkelt Mir mot Nelson. Det skulle kännas fräschare att matcha Mir mot Nelson med tanke på hur seg Mir såg ut senast mot Cro Cop. En sömnig returmatch mellan Mir och Nogueira gör varken från eller till. Jag tycker heller inte att Mir är redo att kliva upp och möta någon bland "de fyra stora" ännu. Han måste bevisa att han hör hemma i toppen genom att gå in i buren och köra över nästa motståndare.   

Längre ner på rankinglistan finns Gonzaga, Kongo, Yvel och ett gäng f.d. TUF-deltagare (Schaub, Madsen och Mitrione). Det känns halvljummet och dessa killar har lång väg att vandra.   

Heja Meathead och grattis till segern mot Joey Beltran. Matt Mitrione: 3-0 MMA, 3-0 UFC! Han är fortfarande obesegrad i sin MMA-karriär och tog till råga på allt hem priset för "Fight of the Night" i UFC 119. Hur ska det här sluta?

Jag kan inte låta bli att gilla den här killen. Matt Mitrione utvecklas, och han har gjort det rejält sedan han visade upp sig för första gången i TUF 10. Hans fight mot Joey Beltran var kanske inte hämtad ur MMA-skolboken, men de visade båda på något som ibland lyser med sin frånvaro i UFCs oktagon. Jag talar om hjärta och viljan att avsluta en fight. Dessutom verkar Mitrione ha så djävla kul hela tiden och det är härligt att se. I dagens krassa MMA-verklighet lyser han upp tillvaron med sitt flin. Jag fortsätter att heja på Meathead!

Frank Mir vs Mirko Cro Cop

Tidigt i matchen blev Mir knäad i skrevet. Sedan blev han tvungen att uppsöka ett burhörn för att, ja vad då? Det såg riktigt lustigt ut och jag tror att han lade någonting till rätta. Fortsättningen av matchen blev dock inte vidare lustig. Det måste visserligen ha varit en lättnad för Mir att veta att Cro Cop aldrig skulle göra några nedtagningsförsök. Men att göra en så pass platt insats var väl inte nödvändigt? Matchen utvecklades till en helt intetsägande dust mellan två tidigare toppnamn i UFC respektive Pride.

Med en minut kvar av matchen blev helt plötsligt Cro Cop knockad av ett knä. Den sekvensen lär leva vidare i highlights av olika slag, men knocken räddade ändå inte ett av de sämre main events som UFC anordnat. Nej, det här var varken roligt eller bra. Framförallt inte för Mirko, som gav ett totalt menlöst intryck. Han har verkligen ingenting kvar att ge. Jag sitter här med väldigt blandade känslor efter Mir vs Cro Cop. Finns det egentligen någon vinnare efter denna match? Inte Mirko, absolut inte UFC och Frank Mir känns svårplacerad i tungviktsdivisionen inför framtiden. (Vinst för Mir på K.O.)

Rogerio Nogueira vs Ryan Bader 

Rond ett och rond två gick till "Darth". Bader är brottare och Bader är taktisk. Det räcker långt i UFC numera. Han vet att ett par nedtagningar ger fina domarpoäng. Dessutom håller han Lillnoggen på avstånd genom att emellanåt slunga iväg sin överhandshöger. Galans Co main event blev inte något glädjeämne att tala om. Rond tre var svårdömd med tanke på Baders nedtagningar som inte ledde någonstans. Nogueira blixtrade bara till när loppet i princip redan var kört. En slätstruken fight som hade potential att bli mäktig, men som redan fallit i glömska. (Vinst för Bader på enhälligt beslut)

Matt Serra vs Chris Lytle  

Slafsigt och hafsigt är mitt intryck av denna veterankamp. Det blev en ren boxningsmatch och Serra borde ha bytt strategi när han insåg sina tillkortakommanden som pugilist. Efter en mängd orena träffar och en massa tjurskalligt stångande inser jag att både Serra och Lytle är på väg mot ålderspension. Det här duger inte i welterviktstoppen. (Vinst för Lytle på enhälligt beslut)

Sean Sherk vs Evan Dunham

Huvudkortets klart bästa fight! Dunham är hela tiden nära att lyckas med sin giljotin, men Sherk undkommer skickligt. Sherk har gjort ett smart val och återgått till sina rötter i brottningen. Man kan säga att medan Sherk jagade double legs så jagade Dunham sin motståndares nacke. Detta utmynnade i en jämn och tempofylld kamp. Dunham var vassare i boxningsduellerna och utnyttjade sin räckvidd föredömligt. Däremot fick Sherk ut det bästa av striden på marken i form av ett gigantiskt (och då menar jag gigantiskt) cut i Dunhams ögonbryn. Sean Sherk är inte slut som artist och han förtjänade heller inte de burop som publiken överöste honom med. (Vinst för Sherk på delat beslut)

Melvin Guillard vs Jeremy Stephens

"The Young Assassin" är snabb in och ut ur duellerna. Det fanns en uppenbar knockout-varning inför denna match, men de flesta stora krokar missade. Man kunde nästan tro att luften var Stephens motståndare, då han slog jättelika hål i atmosfären. En stående fight som hettade till först mot slutet och där Guillard av och till dansade riktigt snyggt. (Vinst för Guillard på delat beslut)

Sammanfattningsvis kan jag inte rekommendera någon att hyra rullen UFC 119. Möjligtvis om man redan sett allt annat i videobutiken.   

Grattis alla MMA-fans som haft möjlighet att se UFC 119. Hur var galan? Levde den upp till förväntningarna eller är ni besvikna? Här sitter alltså en frustrerad MMA-bloggare och väntar på att en viss internetsida ska lägga upp en viss idrottsgala. Analyser, tankar och synpunkter kommer givetvis så snart evenemanget är konsumerat. Jag ruggigt peppad!

I morgon går galan Dream 16 i Nagoya, Japan. De som är insatta i MMA-världen vet detta. De som inte är lika insatta och intresserade vet förmodligen inte alls att det kan bli högklassig MMA långt borta i Asien i morgon. Självklart hamnar Dream 16 lätt i skuggan av kaloribomben UFC 119. Så är det bara. Alla kan inte vara störst. Finns det då några anledningar att kolla in Dream 16? Ja, det gör det faktiskt. Här är fem riktigt goda skäl:

1. Dream är stor underhållning i Japan och har enligt mig en touch av Pride-känslan som existerade en gång i tiden. Givetvis är det massor av japaner på matchkortet. Vissa kända och vissa mindre kända. Ofta bjuder de dock på kampsportskabaré som ger valuta för pengarna.

2. Shinya Aoki är en av världens bästa lättviktare och behärskar mängder av dödsbringande submissions. Aoki skulle med största sannolikhet kunna slå sig in i toppen av UFCs lättviktsdivision. I morgon möter han Marcus Aurelio.  

3. Dreams första mästare i lätt tungvikt ska utses. Utmärkte Gegard Mousasi kämpar om titeln mot Tatsuya Mizuno. Även Mousasi är en kille som jag skulle välkomna i UFC med öppna armar.

4. Kommer norrmannen Joachim Hansen att gå mot sin fjärde raka förlust eller får vi se den tidigare så lovande norrbaggen sätta ny fart på sin karriär? Han möter Hideo Tokoro i en måstematch.

5. Legenden och Gracie-jägaren Kazushi Sakuraba går match mot färgstarke Bully Beatdown-värden Jason "Mayhem" Miller. Oavsett vem som vinner så kommer troligen inte MMAs mellanviktskarta att ritas om. Däremot kan det bli både laddat och dråpligt.