Fy faan, på ren svenska, vad jag kan sakna Pride Fighting Championships ibland! Det är något väldigt speciellt med Pride. Känslan, reglerna, matcherna, utövarna och egentligen hela konceptet. UFC i all ära, men ibland känns det som att Dana Whites och bröderna Fertittas firma är lite stel och artificiell. Tillrättalagd helt enkelt. Pengar, kontroll, krass och pragmatisk brottning, maktfullkomlighet och nästintill folklig acceptans har gjort UFC lite själlös. Pride hade ofta en mer organisk aura. Så kan jag i alla fall känna ibland, och utan tvekan efter att ha sett dokumentären som finns inbäddad längre ner. Jag älskar visserligen UFC men jag saknar Pride. 

Filmen visar Prides histora. Från Rickson Gracies klassiska seger över Nobuhiko Takada i Pride 1, via Sakuraba vs. Gracie-klanen, Mark Coleman, Big Nog, Wanderlei Silva, Rampage Jackson, Fedor och Cro Cop till Dan Henderson, Shogun och det bittra slutet när UFC köpte upp Pride. En sevärd och inspirerande film! MMA-historia skulle man kunna säga...