Jag är något överraskad över att Dana White låter Kimbo lämna UFC. Efter en seger mot Houston Alexander samt en förlust mot Matt Mitrione är UFC-sagan över för streetfightern från Bahamas. Kimbo har inte imponerat när han väl fått chansen i buren. Visserligen har han utvecklats, men inte i den takt som vissa kanske hade hoppats på. Han är relativt alldaglig stående och när det kommer till brottning och submissions har han mycket kvar att lära. Dessutom är han en väldigt lätt tungviktare. Inför matchen mot Mitrione vägde han in på endast 225 lbs. Jag påstår inte att en tung tungviktare per automatik har en fördel. Däremot kan en fighter, som utnyttjar sin 265lbs-kropp på rätt sätt, självfallet dra nytta av detta.

En girig Dana White hade utan tvivel kunnat krama några extra dollar ur Kimbo-hypen. Pengar och attraktionskraft har definitivt haft ett finger med i spelet tidigare i UFCs historia. Tydligen inte denna gång. Kimbo Slice kan hur som helst lämna UFC-äventyret rakryggad. Även om han inte dominerat i buren, så har han i alla fall överraskat åtminstone mig med sin ödmjuka och respektfulla framtoning.

Slutligen ska vi inte glömma Matt "Meathead" Mitriones starka utvecklingskurva. Jag minns med förskräckelse hans första framträdande i TUF 10. Det var en beklämmande historia. Nu börjar den gamle NFL-spelaren faktiskt se ut som en riktig MMA-fighter. Beundransvärt, även om det troligen inte räcker för att utmana monstren i toppen av tungviktsdivisionen.

Machida vs Shogun

Lyoto Machidas era är över, åtminstone för denna gången. Det är med viss glädje jag konstaterar detta. Jag har aldrig varit något jättestort fan av den brasilianske karatepojken, trots att han bländat de flesta med sin särpräglade och effektiva stil. Jag hör dessutom till den lilla (?) skaran som faktiskt tyckte att Machida förtjänade, om än mycket mycket knappt, vinsten över Shogun i deras förra möte. Nu, i och med förlusten av bältet i lätt tungvikt, har emellertid "The Dragon" tappat lite av sin mystik och sin forna lyster. Han har helt enkelt blivit en aning enahanda och förutsägbar. Det känns inte längre som att "vad som helst kan hända" när Machida stiger upp i buren. Hans framträdanden är inte längre någon magisk mma-dans.

Mauricio Shogun Rua gjorde fullkomligt rätt och jag är storligen imponerad! Det var inte direkt någon statshemlighet vilken gameplan han skulle välja, men att verkligen våga satsa allt framåt är beundransvärt. Alla vet att Machida är en suverän counter striker. Ändå tordes Shogun ge sig in i slagdueller utan att backa en millimeter. Shoguns attacker kännetecknades inte av traditionell (och stundtals tråkig) "in och ut-mentalitet" utan av en obeveklig vilja att ta kommandot och avgöra fighten. Detta gav utdelning i form av UFCs mästarbälte i lätt tungvikt. Det bör också nämnas att Shogun avslutade matchen på ett mycket nobelt sätt genom att helt enkelt sluta slå när han märkte att motståndaren var borta. Respekt.

Koscheck vs Daley

Gycklarnas julafton utspelades när Josh Koscheck och Paul Daley skulle göra upp om vet som får coacha TUF 12 och sedermera möta GSP om welterviktstiteln. Att "Kos" fullständigt desarmerade "Semtex" genom att damma av den gamla collegebrottningen är det knappt någon som minns. Istället undrar vi vad Koscheck kan ha sagt till Daley när ca. 24 sekunder återstod av matchen? Kanske något om en glädjeflicka och en syster? Detta renderade hur som helst i en av de fulaste efterslängar som skådats i oktagonen. Dana White var naturligtvis inte sen att avlägga den hårda men rättvisa domen. Nu får Paul Daley leta efter en ny organisation att fightas i och Josh Koscheck får möta GSP. Och i ärlighetens namn så tror jag att Kos är den utmanare som för tillfället är bäst lämpad att ta sig an kung Georges.