Georges St-Pierre vs. Carlos Condit
Det kan inte vara lätt att heta Georges St-Pierre. Alla förväntar sig att han ska gå in i buren och dominera. Alla förväntar sig att han ska vara ett par snäpp bättre än alla andra. Alla räknar med att han ska vinna. Det måste vara ett oerhört tungt ok att bära. Men han gör det med bravur och visst fan vinner han. Ganska överlägset också. 

Jag anser att GSP levererade i Montreal. Konditions- och fysikmässigt har han alltid varit ett föredöme, och i lördags var inget undantag. Brottningen, som på senare år blivit hans mest utmärkande drag, var lika krass och effektiv som vanligt. Vidare tycker jag att GSP hade ett aggressivt driv i boxningen. Han backar aldrig undan. Vänsterjabben når långt och han använder ofta boxningen i syfte att förbereda nedtagningarna. Det är endast en detalj i GSP:s game som jag stör mig på: högerhanden. Den var inte kanonkulesnabb, inte ens i början av matchen. Dessutom ser man sällan att han slår en s.k överhandshöger. Med risk för att låta småaktig, men jag önskar ibland att St-Pierre hade en Chuck Liddell-slägga. Ett loopande mördarslag. 

I Kanada är GSP en nationalhjälte. I resten av världen är han en MMA-konung. För mig är Georges St-Pierre den största. En GSP-kritiker skulle likväl säga att han fortfarande inte kan avsluta en match. Att han är tröttsam att titta på. Att han gått sju raka matcher utan det där lilla extra som t.ex Anderson Silva bjuder på. Det enda man kan konstatera är att GSP vinner och att han är totalt överlägsen i sin viktklass. Det räcker långt i min bok. 

Jag har läst en grej på internet. Det sägs att Georges St-Pierre eventuellt ska möta Anderson Silva nästa gång. Vi får vänta och se om nätsurret stämmer. GSP vs. Silva borde vara alla MMA-älskares våta dröm, men personligen är jag tveksam. Mest för att det troligen blir en catchweight-match i 178 Pounds. Och jag ogillar catchweight. Därutöver finns ett par welterviktare som GSP bör möta: Johny Hendricks, Nick Diaz och möjligtvis Rory MacDonald. Men okej, en supermatch mellan welterviktsmästaren och mellanviktsmästaren kommer att bli det största som UFC någonsin gjort. Det är naturligtvis svårt att förneka attraktionskraften i detta gigantmöte. Jag tror att min tveksamhet till GSP vs. Silva till viss del beror på att jag är rädd. Rädd för att min idol ska förlora. 

Carlos Condit gjorde en bra match. Han utmanade och stretade emot, och i början av tredje ronden sänkte han GSP med en oväntad huvudspark. Condit har underbar teknik och skön inställning. Trots att han stundtals simmade i sitt eget blod så eggade han på publiken. Jag gillar karln skarpt. 

Martin Kampmann vs. Johny Hendricks 
Tolv sekunder mot Fitch, en skitmatch mot Koscheck och nu 46 sekunder mot Kampmann. "Skägget" Hendricks är ojämn, men han kan uppenbarligen det här med att slå duktiga killar till marken. I UFC har han 9-1 och fem raka segrar för tillfället. Kör man över Kampmann i en contendermatch är det klart som korvspad att man ska ha en titelmatch. Jag tror förvisso att GSP kommer att plocka isär Johny Hendricks som en billig byggsats, men Hendricks har det där maffiga klippet i nävarna som aldrig bör underskattas.

På lördag är det dags. UFC 154 i Montreal, Kanada. Sagan om konungens återkomst. Galan i Bell Centre handlar i första hand om två welterviktsmatcher.

Georges St-Pierre vs. Carlos Condit – Titelfight i Weltervikt
Nu är han tillbaka. Efter drygt 18 månaders frånvaro på grund av skador gör welterviktskungen comeback. Att jag drar paralleller till den tredje filmen i Sagan om Ringen-trilogin beror på att GSP varit extremt viktig för mig och mitt MMA-engagemang. Jag började följa sporten MMA på daglig basis tack vare Georges St-Pierre. På den tiden var GSP en så kallad "rising star". En ny och tidsenlig typ av MMA-utövare som hade allt. Och då menar jag verkligen allt. GSP förfogade över en makalös fysik och hans boxning, sparkar, brottning och BJJ höll högsta kvalitet. Dessutom var han presentabel och osedvanligt ödmjuk.

Under åren 2004-2005 lade GSP grunden till den moderna MMA:n. Det kanske låter som stora ord, men det var precis då som MMA tog steget från halvobskyr slagsmålsverksamhet till rumsren och respekterad sport. GSP gick i bräschen för denna utveckling och han lanserade samtidigt en stil som bestod av atletisk precision och förbluffande allsidighet på teknikfronten. Den nya tidens MMA-maskin var född.

Från matchen mot Karo Parisyan på UFC 46 till matchen mot Jake Shields på UFC 129 har GSP skrapat ihop ett facit på 16-2 i oktagonen. Efter förlusterna mot Matt Hughes och Matt Serra har GSP kommit tillbaka starkare än förut. För mig personifierar han viljestyrka och beslutsamhet. I dagsläget har St-Pierre nio raka segrar och man kan säga att han, tillsammans med Anderson Silva och Jon Jones, är sportens största stjärna. Den 17:e november är datumet för hans efterlängtade återkomst.

Det sägs ibland att GSP är tråkigt och oförmögen att avsluta sina matcher. Att han inte bjuder på samma artisteri som till exempel Anderson Silva och Jon Jones. Att han förvandlats till en brottarrobot med strategi- och domslutsvinster som främsta mål. Jag kan till viss del förstå kritiken, och faktum är att GSP inte avslutat en match sedan 2008 mot Matt Serra. Men jag får fortfarande rysningar när kanadensaren kliver in i buren, och hans sätt att anpassa sig och dominera sina motståndare är utan motstycke. Jag är rysligt sugen på att se vart GSP står 2012.

I GSP:s frånvaro passade Carlos Condit på att knipa interimbältet i weltervikt. Jag hör till dom som tycker att Condit var alldeles lysande mot Nick Diaz. Jag hör också till dom som tror att Condit kan vara mannen som ger St-Pierre riktigt stora problem. "The Natural Born Killer" har en fantastisk skärpa i sina offensiva attacker. Därtill har han fotarbetet, låsen, konditionen och smartheten som krävs för att skaka den riktiga mästaren. Det är på brottningsfronten som Condit kommer att få störst bekymmer.

Enligt oddsen är GSP klar favorit. Betsson har 1.27 på GSP och 3.75 på Condit. Så länge Condit kan hålla sig stående är det här en öppen historia. Mycket beror också på hur GSP hanterar eventuell ringrost. I slutändan tror jag att GSP kommer att lägga ner Condit tillräckligt många gånger för att vinna. Mitt tips är Georges St-Pierre på decision.

Martin Kampmann vs. Johny Hendricks – Weltervikt 
Det var sagt att vinnaren i denna svårtippade match får nästa chans på titeln. Vi får se om det stämmer. Ibland får Kampmann det riktigt svåra att se lätt ut. Ibland är Kampmann helt magisk. Ibland gör Kampmann exceptionella vändningar under matchens gång. Men ibland har dansken en tendens att bli initiativlös och ta alldeles för mycket stryk. Dansken ger mig irriterande huvudbry var eviga gång. Det enda jag är säker på är att "Hitmans" chanser ökar avsevärt ju längre matchklockan tickar.

Johny Hendricks är något lättare att förstå sig på. Grundmurad brottning och knockoutkraft i nävarna. Jag måste emellertid säga att hans två senaste matcher är problematiska att analysera. 12 sekunder mot Jon Fitch och en usel split decision-vinst mot Josh Koscheck säger ganska lite om Hendricks aktuella status.

Jag tror på ett av följande scenarion: Johny Hendricks bombar sönder Kampmann i första ronden, eller också manövrerar Kampmann tålmodigt hem ett domslut. Vad tror ni?

Dong Hyun Kim vs. Paulo Thiago 
Jag trodde att Kim skulle visa respekt för Paulo Thiagos submissionkunnande. Men icke. I tre ronder buntade koreanen ihop brasilianaren med en härlig kombination av judo, brottning och BJJ. Även om matchen var ensidig så fanns det mängder av intressanta grapplingdetaljer att titta på. I min granskning beskrev jag Kim som rejält kompetent, anonym och småtrist. Jag kanske får överväga det där med småtrist? Det här var mycket roligare än väntat, och jag ser gärna att Dong Hyun Kim får en ny chans att möta Demian Maia. Paulo Thiago har problem både stående och på marken. Nu har han förlorat fyra av de fem senaste matcherna. Det kanske börjar bli dags för Thiago att ägna all sin tid åt den militära specialstyrkan hemma i Rio istället?

Thiago Silva vs. Stanislav Nedkov
Inga överraskningar, inga evangelier och inga oförglömliga minnen. Både Silva och Nedkov följde planritningen till punkt och pricka. Det Nedkov saknar på finess- och teknikfronten kompenserar han med bullriga krokar, tjurrusningar och ogenomtänkta nedtagningsförsök. Det fungerar kanske mot blåbärsfighters, men inte mot en självsäker 29-åring som vuxit upp i São Paulos slumområden. Thiago Silva klinchade effektivt och dominerade med fotarbete och stabil muay thai. När Nedkov till slut kroknade i tredje ronden kunde Thiago Silva välja och vraka mellan olika sätt att avsluta matchen. Silva valde double leg, mount och arm-triangle choke. Som att stjäla godis av småbarn. Det här var en välbehövlig seger för brasilianaren, men inte nödvändigtvis en seger som gör honom relevant igen.

Rich Franklin vs. Cung Le
Okej, det var en jättefin knockout av Cung Le. Verkligen jättetjusig. Jag erkänner, om än något motvilligt. Rich Franklin föll som ett nedsågat träd, och det är relativt sällan man ser så pass rena knockar nuförtiden. Ett ögonblicksverk för framtida highlight-klipp. En kryddig avslutning på en i övrigt decision-baserad gala. Nu har Cung Le två raka segrar, men det är endast av akademisk betydelse. Jag ser ingenting i 40-åringens game som kan hota mellanviktstoppen. Och om någon ens funderar; Cung Le är inte i närheten av en titelmatch. Herregud vilken sjuk tanke. För Rich "Ace" Franklin kan den här förlusten betyda spiken i kistan. Hur kommer man tillbaka efter detta? Franklin har inte utmärkt sig sedan han pensionerade Chuck Liddell för drygt två år sedan. Och att stupa medvetslös i burgolvet inför Kinapubliken ingick knappast i Franklins strategi. Den före detta mellanviktsmästaren har nått vägs ände. Det går inte att förneka.

I väntan på UFC 154 och GSP:s återkomst tar vi en avstickare till den lilla kinesiska regionen Macao. UFC on Fuel TV 6 heter galan, och det blir första gången UFC besöker Kina. Det finns dock bara en kines på det relativt svaga matchkortet. Jag ser, hör och häpna, mest fram emot den stadige oxen Stanislav Nedkov. Det säger väl det mesta om galans kaliber. Att man sedan slängt in självaste Bruce Lee på evenemangsaffischen är snudd på skrattretande. Men okej, min granskning inför lördagen ser ut så här. 

Rich Franklin vs. Cung Le – Mellanvikt 
Franklin återvänder till mellanvikt, och världen håller andan. Eller kanske inte. I några år har Ace Ventura-lookaliken stövlat runt i meningslös catchweigt, samt även i lätt tungvikt. Före Anderson Silvas tid var Rich Franklin en viktig figur i UFC. En hörnsten i det växande UFC-imperiet. Numera är han en blek installation utan vare sig udd eller finess. Jag vet ärligt talat inte vad Franklin kan uträtta i mellanvikt? Troligen kommer han att fungera som guldkantat utfyllnadsmaterial, tack vare sin gamla mästartitel. Franklin är en sån där kille som man kan slänga in lite vart som helst, med hyfsat resultat.

I själva verket har 38-årige Franklin ytterst begränsade möjligheter att påverka maktbalansen i 185 pounds. Det tåget har lämnat perrongen, och ässen i skjortärmen är slut. Det är dock inte fy skam att fortfarande få gå huvudmatcher i UFC. 

Att Vietnames-Amerikanen Cung Le toppar en UFC-gala i Kina känns inte särskilt oväntat. 40-årige Les uppgift är att charma publiken i Kina med sin sparkbaserade MMA-stil. Vi får se om det fungerar. Personligen har jag aldrig förstått hypen kring Cung Le. Senast var han snudd på bedrövlig mot Patrick Cote, trots seger på enhälligt domslut.

Matchen mellan Franklin och Le är som ljummet vatten. Inget man vill ha i glaset på en lördagskväll. Franklin har bättre kondition, bättre boxning och bättre oktagonerfarenhet. Mitt tips är att detta kommer att leda honom till en klar poängseger. Jag förväntar mig absolut ingenting av den här pseudoangelägna huvudmatchen.

Thiago Silva vs. Stanislav Nedkov – Lätt tungvikt
Brasiliansk buse mot bulgarisk muskelslugger. Hur låter det? UFC vill bjuda kineserna på en saftig knockoutrökare. Därför har man bjudit in Thiago Silva och Stanislav Nedkov. Vem faller först månntro? 

Silva har haft några besvärliga år med förlustmatcher och förfalskade urinprov. Senast blev han fullständigt utmanövrerad av Alexander Gustafsson i Globen. Nedkov har 1-0 i UFC och 12-0 totalt. Det är någonting bestialiskt (och samtidigt komiskt) med att komma från Bulgarien. Nedkov är en aggressiv väderkvarn som vevar i blint raseri. Dessutom har han svart bälte i BJJ. 

Jag skulle bli kolossalt förvånad och besviken om det här går tiden ut. Silva är kyligare och bättre på att disponera sina krafter. Därtill har han mött mycket bättre motstånd än Nedkov. Mitt tips är att Thiago Silva vinner på TKO i rond två. 

Paulo Thiago vs. Dong Hyun Kim – Weltervikt 
Här har vi två killar som såg bra ut för några år sedan. Jag minns när Paulo Thiago knockade Josh Koscheck på UFC 95. I sin UFC-debut dessutom. Då trodde man att något stort var på gång. Men efter Kos-matchen har Thiago 3-4 i buren, och senast i Globen stupade han redan efter 42 sekunder mot Siyar Bahadurzada. Brasilianaren känns numera som en mellanfighter utan det där livsviktiga självförtroendet.

Kim har varit en pålitlig slitvarg i oktagonen under några års tid. Rejält kompetent, anonym och småtrist. Efter att ha blivit nedmejad av Carlos Condit och abrupt skadad mot Demian Maia är det svårt att avgöra Dong Hyun Kims aktuella status i weltervikten. Mitt tips är att Kim kommer att hålla matchen stående, och utnyttja jabb, räckvidd och rörelse för att ta hem ett domslut. Sydkoreanen måste dock hålla hakan på behörigt avstånd från Paulo Thiagos yviga överhandshöger.

En vansinnigt oestetisk affisch till ett fantastiskt matchkort. Det är UFC 155 det. Jag har sett många anskrämliga UFC-posters genom åren, men den här tar nog priset. Allt är egentligen fel med denna affisch. Typsnittet är läbbigt och färgerna är hemska. Men framförallt undrar jag varför Junior Dos Santos ser ut som en djävul? 

Happy Halloween alla läsare!