Dagens bild är bara en affisch. En helt vanlig affisch. Den är inte ens särskilt snygg, men den fungerar hyfsat som reklampelare för årets fetaste gala; tungviktsmastodonten UFC 146. Och den är betydligt bättre än den anskrämliga postern för UFC 145. 

UFC 146 har ett matchkort som definitivt kan konkurrera med till exempel UFC 52, UFC 92 och UFC 100. Den 26:e maj kan ingenting komma emellan mig och MGM Grand Garden Arena. Absolut ingenting. 

Det händer inte särskilt mycket i MMA-världen för tillfället. The Ultimate Fighter 15 rullar visserligen på och TUF Brazil har nyligen startat. Vi har också fått se lite trevlig action på Bellator 62. Dessutom har Kimbo Slice gått ytterligare en halvusel boxningsmatch och vunnit, vilket troligen inte intresserar särskilt många.

I lördags gick kampsportsgalan 2012 av stapeln. Det är självklart bra att svensk kampsport hamnar i rampljuset och att svenska fighters får den uppmärksamhet de förtjänar. Personligen har jag svårt för den typen av subjektiva bedömningsevenemang. Jag är helt enkelt inte intresserad. Jag uppskattar duktiga fighters som kämpar till sista blodsdroppen i burar och ringar, oavsett vilken nivå de tävlar på och oavsett vart de kommer ifrån. Vad en noga utvald jury tycker skiter jag i. 

Två matchningar står ut den senaste veckan. Jake Ellenberger ska möta Martin Kampmann på TUF 15-finalen den 1:a juni. En suverän matchning där Ellenberger är storfavorit i mina ögon. "The Juggernaut" förtjänar en titelfight och jag tror att han har fördelar i både brottning och stående fighting. Kampmann har inte imponerat på länge. Det blir en tuff kväll för dansken. Sedan har vi Demian Maia mot Dong Hyun Kim på UFC 148. BJJ-miraklet Maia gör debut i weltervikt och jag har svårt att se hur det skulle fungera bättre på något sätt. "Stun Gun" Kim är en tråkig men effektiv slitvarg. Fördel Sydkorea. 

Nää, kära läsare. Nu är det UFC: Sweden vi väntar på. Den 14:e april smäller det i Globen. En UFC-gala på svensk mark är ett stort genombrott för MMA i vårt lilla land. Alexander Gustafsson är på väg att ta klivet upp i den absoluta världstoppen. Bara tuffingen Thiago Silva står i vägen. För övriga svenskar, Papy Abedi, Jörgen Kruth, Magnus Cedenblad, Reza Madadi och Besam Yousef, gäller det att ta tillfället i akt och visa att de förtjänar en fortsatt resa i världens största MMA-organisation. Jag är oerhört nyfiken på hur det kommer att gå. Givetvis håller jag tummarna för våra blågula gossar i april.  

Däremot är jag inte överdrivet patriotisk när det kommer till Mixed Martial Arts. Vissa fighters gillar jag, och vissa inte. Oavsett nationalitet. Om vi leker med tanken att Papy Abedi skulle möta till exempel Diego Sanchez inom en relativt snar framtid, så skulle jag hålla på "The Dream". Så är det. Ett exempel taget ur luften, men en åsikt jag står för. Vi får säkert anledning att återkomma i ämnet.

Vi går raskt vidare. Den 21:a april har vi UFC 145 med en titelfight i lätt tungvikt. Den till synes oslagbare Jon Jones möter Rashad Evans samt annat smått och gott. I maj kulminerar vårens MMA-korståg med de fantastiska galorna UFC on Fox 3 samt tungviktseposet UFC 146. Om UFC on Fox 3 är småmysig och fullspäckad så är UFC 146 ett regelrätt Se7en-mästerverk. Ett huvudkort med bara relevanta och laddade tungviktsmatcher – kan det bli mycket bättre än så?  

Gray Maynard ska möta Clay Guida den 22:a juni på UFC on FX. Denna matchning är lika ljuvlig som viktig. Både Maynard och Guida rör sig i lättviktstoppen och de är brottarstarka fysfenomen som är kända för sin kamplust. Uthållighet, intensitet och jävlaranamma lär inte saknas när två högt rankade lokomotiv gör upp i en tät thriller. Lättviktsdivisionen blomstrar.

En fight mellan Rich Franklin och Cung Le är inbokad på UFC 148. Det här blir Franklins första match på över ett år och hans dagsform känns mycket osäker. Nu ska "Ace" dessutom ner till mellanvikt igen. Jag begriper inte hur planen för Franklin ser ut? Han har åkt berg- och dalbana i resultatlistorna de senaste åren och bytt division ett antal gånger. Hur ska en match mot Cung Le få Rich Franklin på fötter igen? Jag tror att den gamle mellanviktsmästaren sjunger på sista versen. Cung Le har spektakulära sparkar och kan mycket väl sätta Franklin i gungning. Le förlorade mot Wanderlei Silva senast och på UFC 148 har han allt att vinna. Franklin har allt att förlora. En udda matchning som säkert kan bli relativt sevärd.

Tor Troéng och Mats Nilsson gör upp i en helsvensk mellanviktsrysare på The Zone FC – Demolition den 6:e maj. Troéng kommer från Renyi Fight Camp i Umeå och Nilsson från Kaisho i Helsingborg. Herrarna är topprankade i Sverige och håller hög internationell klass. Båda två sneglar naturligtvis västerut över Atlanten mot UFC. Det här blir en av de bästa svenska matcherna i år. Jag tycker dessutom att det är roligt att man matchar två blågula mot varandra, även om vägen till UFC blir något längre för den som förlorar. Men vill man nå långt måste man vara beredd att ta sig an vilket motstånd som helst. Troéng och Nilsson är två oerhört grapplingstarka fighters med fina meriter. Svensk MMA på högsta nivå som ingen bör missa. 

UFC väljer att matcha Michael Bisping mot Tim Boetsch på UFC 148. Det är ingen dum idé alls och jag säger tummen upp för Joe Silva! Alternativet hade varit att tussa ihop Bisping och Muñoz, men det här duger fint. Jag är numera ett Bisping-fan och anser att britten var den moraliske segraren i matchen mot Chael Sonnen senast. Spontant känns detta som en optimal fight för "The Count", men är det någon som har potential att skrälla så är det bufflige Boetsch. Det vet alla som såg hans match mot Yushin Okami. I slutändan är det här en måste-match för Bisping. Han är inne i en bra fas i karriären och jagar den där hett efterlängtade titelfighten. Bisping är smart och inser naturligtvis att en eventuell förlust skulle vara förödande. Räkna med ett cyniskt taktik- och strateginummer från Manchestermannen. 

Vi visste alla att det var på gång. Nu är den tredje och sista matchen mellan Tito Ortiz och Forrest Griffin ett faktum. De båda ska mötas i en så kallad "rubbermatch" på UFC 148. En gammal legend mot en modern legend. Man kan tycka vad man vill om den här matchningen, och jag vet givetvis vad jag tycker. Det här är meningslöst, men trots allt en batalj som omgärdas av någon slags charm.

För Tito Ortiz är det här med största sannolikhet den sista matchen i karriären. En karriär som varit lång, framgångsrikt och fylld av kontroverser. Faktum är att Tito försvarat bältet i lätt tungvikt fler gånger än någon annan i UFC:s historia. Och en färgstark profil har han alltid varit. Jag gillade aldrig "The Huntington Beach Bad Boy" under hans vinstrika år. Det är först på senare tid som jag lärt mig uppskatta och sympatisera med Tito. Det finns troligen någon form av allmänintresse kring Tito Ortiz sista fight och jag hoppas faktiskt att han får avsluta yrkesbanan med en triumf. Det är han värd. 

Det står som bekant 1-1 i matcher mellan Ortiz och Griffin. För Forrest är den här fighten relativt betydelsefull. Nu är det hög tid för TUF 1-vinnaren att bestämma sig om han ska tillhöra det förflutna eller det nutida. Jag är relativt säker på att Forrest är slut som artist, även om jag tror att han kommer att spöa Tito på UFC 148. Om Forrest fortfarande vill vara med och leka i toppen av lätt tungvikt är det definitivt dags att statuera ett exempel den 7:e juli i Las Vegas.

Ortiz vs. Griffin 3 är en promenad längs minnenas allé, en sista maktkamp för Ortiz och ett vägval för Griffin. UFC 148 ser lovande ut...        

International Fight League var en MMA-organisation som jag helt och hållet glömt bort. Av en slump råkade jag se deras logotyp, och insåg att det är med blandade känslor jag minns den numera utslocknade ligan.

IFL existerade mellan januari 2006 och juli 2008. Matcherna utspelades i en ring och reglerna följde "The Unified Rules of Mixed Martial Arts". Några undantag fanns dock; ronderna var fyra minuter långa, armbågar var inte tillåtna mot huvudet och oavgjorda matcher resulterade i en tre minuter lång sudden death-rond.

Det mest utmärkande för IFL var givetvis systemet som byggde på att olika team fightades mot varandra. Även om varje enskild match utspelades mellan två fighters, så var det i slutändan ett team som avgick med segern. De individuella prestationerna hade givetvis central betydelse, men det var teamets sammanlagda styrka som låg i fokus. Inte sällan stal teamens namnkunnige ledare mycket av uppmärksamheten. Detta var ett annorlunda och utmanande koncept som IFL:s grundare trodde skulle kunna konkurrera med UFC.

Teamen som gjorde upp mot varandra hade ursprungligen fantasifulla namn som Los Angeles Anacondas, Nevada Lions, Quad City Silverbacks, Toronto Dragons och San Jose Razorclaws. Det visade sig emellertid att många team inte tränade tillsammans eller ens bodde i samma stad. Inför säsongen 2008 ändrades teamen till att faktiskt bestå av personer som tränade tillsammans. Namnen justerades då till t.ex Team Tompkins, Miletich Fighting Systems, Renzo Gracie Academy, Team Quest mfl.

IFL gjorde efter hand vissa avsteg från team-tänkandet och arrangerade fristående "super fights" samt miniturneringar som krönte individuella mästare. Ett urval av kända MMA-utövare som slogs i IFL var Roy Nelson, Vladimir Matyushenko, Jens Pulver, Jeremy Horn, Jake Ellenberger, Robbie Lawler, Carlos Newton, Matt Lindland och Chris Horodecki.

Rivaliteten mellan IFL och UFC var alltid påtaglig och stämningen mellan de båda organisationerna var infekterad. När IFL till sist gick i graven, i mitten av 2008, angavs ekonomiska problem som orsak. Den allmänt rådande uppfattningen tycks dock vara att IFL köptes upp av UFC:s moderbolag Zuffa, även om det råder något av ett hemlighetsmakeri kring IFL:s upplösning.

Det som karaktäriserade IFL var att teamet stod i centrum. Men MMA är i grund och botten en individuell sport, och jag hade svårt att se tjusningen med IFL:s upplägg. Med en tveksam grundidé och en rörig turneringsstruktur blev International Fight League en säregen parentes i MMA-historien.         

Fabricio Werdum och Mike Russow ska mötas i en tungviktsdrabbning på UFC 147. Werdum kommer från Strikeforces kollapsande tungviktsdivision där han besegrade Mike Kyle, Bigfoot samt den allsmäktige Fedor Emelianenko. Däremot förlorade Werdum klart mot Alistair Overeem i en relativt patetisk MMA-soppa. Jag är ingen stor beundrare av Fabricio Werdum, men nyligen på UFC 143 manglade han sönder betonghakan Roy Nelson. "Vai Cavalo" bör självfallet klå upp försoffade Mike Russow. Annars blir jag synnerligen förvånad.

Men man vet aldrig med Russow; han har missvisande 4-0 i UFC och 15-1 totalt. Man vinner dock inte fyra raka i UFC utan ha någon form av fallenhet för MMA. Småtrevlig matchning som förstås bör sluta med överlägsen brasiliansk triumf.

Stefan Struve kommer att möta Mark Hunt på tungviktsfesten UFC 146. Den 26:e maj har alla förutsättningar att bli en av årets bästa dagar, om man gillar kraftiga killar med alfahane-syndrom. Struve är en paradoxal holländare med bisarr längd och riktigt starkt fightinghjärta. Om det inte vore för hans kroppskonstitution hade jag trott helhjärtat på honom. Struve har svårt att få ut maximalt av sina 211 centimeter. Han har emellertid livsfarlig BJJ och potenta nävar. Pat Barry och Dave Herman är "Skyscrapers" senaste offer. Det är inte fy skam.

Mark Hunt är även han en absurditet i bursammanhang. I dagsläget har K-1-legenden tre raka vinster, och senaste skalpen mot Cheick Kongo imponerade. Jag har tyvärr svårt att se australiensaren som ett verkligt hot, även om han har blytunga knogjärn till händer. En fascinerande matchning som jag verkligen ser fram emot.

Quinton Jackson har en match kvar på sitt UFC-kontrakt, och den senaste tiden har Rampage varit extremt tydlig med att han vill lämna världens största MMA-organisation. I sin sista UFC-fight kommer han att ställas mot Mauricio "Shogun" Rua. Inget datum är fastställt. Denna nyhet nådde oss idag. Att två Pridelegender möts kan väl knappast bli en tråkig historia? Jo, i det här fallet känns matchningen ordentligt skev. Jackson har två raka förluster mot Jon Jones och Ryan Bader, och Rampage kommer naturligtvis att förlora denna fight också. Järnkättingen och vargylandet fungerar inte längre, och Rampis känns bara trött och grinig. En föredetting som eftersträvar att ta Hollywoods filmvärld med eventuell storm. Ja, jag vet att jag är hård och orättvis mot Rampage ibland. Mot Shogun har han emellertid ingen chans.

Rua besegrade Rampage i Pride 2003. En klassisk match med fotbollssparkar som huvudingrediens. Shogun har fortfarande drivet kvar. Även om han förlorade sagoboksmatchen mot Dan Henderson senast, så finns det en fräschör och ett tekniskt skimmer hos Shogun som imponerar. Den här matchen måste ses, trots att det är avgjort på förhand. Säg emot mig om ni tycker annorlunda. En vacker dag finns det inga Pridehelgon kvar. Se denna match för bövelen!      

Dan Henderson är en av världens mest kända MMA-fighters. Han är en levande legend som uträttade stordåd i Pride. Hendos karriär är helt fantastisk, och det är svårt att tänka sig att han slogs på UFC 17 redan 1998. Att han fortfarande tillhör den absoluta världseliten i både mellanvikt och lätt tungvikt är helt makalöst. Den 19:e november 2011 vann Dan Henderson en av MMA-historiens bästa matcher mot Mauricio Shogun Rua på UFC 134.

Så, varför gör inte UFC någonting vettigt med Dan Henderson nu? Det måste alltså komma en suverän matchup med Hendo inom kort anser jag. Vad är annars planen för "The H-bomb"?

I dagsläget har Henderson vunnit sju av de åtta senaste matcherna. Han har plöjt igenom Renato "Babalu" Sobral, Rafael "Feijão" Cavalcante, Fedor Emelianenko och Shogun på mindre än ett år. Vad mer kan man begära av en 41-åring? Dessförinnan spöade han Rousimar Palhares, Rich Franklin och Michael Bisping. Förlusten mot Jake Shields i Strikeforce är och förblir en hjärtskärande och okommenterbar parentes i Hendos historik.

Jag gillar som bekant inte att fighters hoppar hejvilt mellan olika divisioner. Därför vill jag inte se Henderson i mellanvikt. Visst skulle man kunna matcha Hendo mot Mark Muñoz, om Muñoz skulle tillfriskna extremt snabbt från sin skada. Men enligt mig har Hendo inget i mellanvikt att göra. Det finns väldigt få relevanta matcher för honom där.

Låt Dan Henderson löpa amok i lätt tungvikt istället. Hendo behöver en fight nu direkt. Att vänta på vinnaren mellan Jon Jones och Rashad Evans är inte ett alternativ. Det är för långt borta rent tidsmässigt.

Gör Henderson mot Ryan Bader till exempel. Lyoto Machida eller Rampage skulle också fungera, även om UFC ogärna matchar de som nyligen vunnit mot de som nyligen förlorat. Little Nog är också ett alternativ, om hans skada inte är alltför allvarlig. Jag är i allmänhet emot returmatcher, men Hendo vs. Shogun 2 är ingen dum idé faktiskt. Till och med Forrest Griffin skulle jag kunna tänka mig. Huvudsaken är att vi får se Dan Henderson i oktagonen inom kort.    

INNELISTAN

1. UFC Sweden. Det är ont om galor just nu och nästa stora UFC-event går faktiskt av stapeln i Sverige. Den 14:e april för att vara exakt. Matchkortet är inte så pjåkigt, även om man är enormt partisk. Konstig vore väl annars? Alexander Gustafsson har fått en ny motståndare i form av Thiago Silva, och det kommer inte att bli lätt. Jag ser Thiago Silva som en något tuffare opponent än Little Nog. Om Alex vinner är han inte alls långt ifrån en titelfight. Ytterligare en seger för Alex efter den 14:e april och vi har en svensk utmanare om 205-bältet. Mäktigt.

2. Tim Sylvia. Vissa älskar honom, vissa hatar honom och många är förmodligen ganska likgiltiga. Jag är stormförtjust i "The Maine-iac". Han kanske inte har alla världens förutsättningar att ta hem bältet i tungvikt, och han är definitivt inte vältränad så att man baxnar. Men jag älskar underdogs och jag tror på riktigt att Sylvia skulle kunna spöa till exempel Russow, Struve, Hunt, Madsen, Morecraft och Rothwell. Det räcker för mig. Tim Sylvia är nostalgi och om han själv vill komma tillbaka till oktagonen så stöttar jag honom. Heja Tim Sylva!

3. UFC 146. Det ser ut att bli en sinnessjukt massiv gala den 26:e maj. Tungvikt och åter tungvikt. Vad sägs om Dos Santos vs. Overeem, Velasquez vs. Mir, Nelson vs. "Bigfoot" och Gonzaga vs. Del Rosario. Gillar man tungvikt är det bara att boka tv-soffan redan nu, och sätta falukorv, folköl och nätbrynja på inköpslistan. Jag längtar.

UTELISTAN

1. Returmatchen mellan Ben Henderson och Frankie Edgar. Kom igen Joe Silva och Dana White! Ge chansen till Anthony Pettis, vinnaren av Miller vs. Diaz eller signa Gilbert Melendez. Gör någonting spännande åtminstone. Inga fler returmatcher om lättviktsbältet. Benson Henderson vann senast. Punkt slut.

2. The Ultimate Fighter 15. Hela livekonceptet var inte särdeles spännande. Snarare segt och oengagerande. Självklart är första avsnittet alltid roligt med non stop fighting. Men jag fasar för fortsättningen. Jag börjar kanske bli en gammal surkärring, men den bärande idén har sett sina bästa dagar. När jag avklarat jobb, familjära åtaganden och de senaste episoderna av The Big Bang Theory och Criminal Minds, kanske det blir lite TUF 15. Men bara kanske.

3. Nick Diaz. Diaz är en kolossalt begåvad fighter som väljer att sitta och tjura i en intetsägande stad i Kalifornien, istället för att slåss i toppen av UFC. Väx upp Nick Diaz och lär dig dosera holken. 

4. Rampage. Quinton Jackson är en kolossalt begåvad före detta fighter som väljer att spela pajas istället för att slåss för sitt arv. Gör ett snyggt avslut på karriären, din surgubbe.

5. TXS. En ambivalent MMA-skribent.