Jaha. Då var den "största MMA-matchen någonsin" till ända. Anderson Silva och Chael Sonnen har gjort upp för andra gången och titelfighten i mellanvikt höll hög nivå som väntat. Men på matchkortet i övrigt fick vi se en gubbig ensemble med mycket mjölksyra i armar och ben. Stundtals var det svårt att hålla sig för skratt. Vi slänger oss rakt in i analysen. 

Anderson Silva vs. Chael Sonnen
Anderson Silva fortsätter alltså som regent på mellanviktstronen. "The Spider" är störst, bäst och eventuellt vackrast. Jag tror att det kanske är dags för mig att bli ett Anderson Silva-fan. Nej vänta, så långt ska jag inte gå. Däremot kan jag utan större problem hylla Silva för hans 15 raka segrar i oktagonen, och för det faktum att hans bedrift saknar motstycke i MMA-historien. 

Silva fick omedelbart problem med Sonnens brottning. Vi känner igen scenariot. Brasilianaren är emellertid skicklig på att inte ta stryk i underläge. Det defensiva arbetet i halvguard är en kvalité man lätt glömmer bort i dessa sammanhang. Första ronden gick oavkortat till Sonnen och hans starka toppstyrning. I andra ronden fick vi se en lång klinch, och även här vill jag berömma Silva för hans försvarsarbete. Sedan blev det kickboxning, och då trivs Silva som medelålders män på John Fogerty-konsert. 

Knät, som såg ut att ta i Sonnens ansikte, tog i själva verket i solar plexus. Därefter skickade Silva sin motståndare till regnbågslandet med träffsäker ground and pound. Nu är det svårt att se vem som ska kunna rubba Spindeln? Inte Munoz, inte Bisping, troligen inte Belfort och absolut inte Boetsch. Kanske Lombard och eventuellt Belcher. Vem tror ni har störst chans att avsätta kungen? 

Jag vill betona att Chael Sonnen gjorde helt rätt som attackerade Silva. Sonnen har exponerat Silvas svagheter för omvärlden och lagt grunden till hur man ska spöa mästaren. För det ska Chael Sonnen ha respekt och stående ovationer. Nu får vi se vad som händer med den vältalige skitsnackaren från Milwaukie, Oregon? Det finns fortfarande mycket kul att göra med Chael Sonnen. 

Tito Ortiz vs. Forrest Griffin 
Tredje gången gillt och världen höll andan. Näe, inte riktigt. Denna sk. rubbermatch var både plågsam och skrattretande att titta på. Jag har troligen aldrig sett en tröttare man än Tito Ortiz. Den före detta "The Huntington Beach Bad Boy" hade energi att fightas helhjärtat i en minut i första ronden, 30 sekunder i andra ronden och inga sekunder i tredje ronden. Ibland undrade jag om sändningen gick i slowmotion. Jag blev illa berörd, jag skrattade och jag skämdes. 

Nu är Tito med i Hall of Fame och han är välförtjänt pensionär. Det känns skönt. Tito har en bra MMA-haka, han är en gammaldags conquistador och han är en viktig del av MMA-historien. Tito har inte varit relevant de senaste åren. Ändå lyckas han alltid beröra något i mitt luttrade fightinghjärta. Lev väl Tito Ortiz, och tack för en spektakulär karriär! 

Forrest Griffin vann på enhälligt domslut. Jag tycker dock att Forrest var direkt värdelös och pinsam. Med ett uns ork och vilja hade han avslutat Tito när som helst. Om någon där ute tror att Forrest har kapacitet och motivation att åter bli en maktfaktor i lätt tungvikt så vill jag omedelbart grusa dessa förhoppningar. Forrest Griffin är passé. Fasansfullt passé. Gå i pension snälla Forrest. Även du har din plats säkrad i MMA-encyklopedin. 

Cung Le vs. Patrick Côté
Det här var mediokert. Det är egentligen allt jag har att säga. 

Le förtjänade inte 30-27 hos alla domare, och framförallt är Le ett minne av en svunnen tid. En tid med flygande snurrsparkar, JCVD i toppform och halvbillig Hollywood-action. Cungen har några teatersparkar, dålig kondition och såsig boxning. Han är 40 år och ska vara rätt glad för all uppmärksamhet han faktiskt får. En nedåtgående spiral är vad som väntar för den Saigon-födde kickboxaren. 

Patrick Côté fick en ny chans i UFC. Och den förvaltade han på sämsta möjliga sätt. Jag är både förvånad och lite orolig. Enligt mitt minne var Côté bra mycket bättre än så här. Kanske har jag fått en släng av Alzheimers, eller också har Côté blivit obekväm med boxningen, småfet och allmänt oföretagsam. Kanadensaren var usel i lördags. Jag ser inget ljus i tunneln för Patrick Côté. 

Demian Maia vs. Dong Hyun Kim
Rutinerade Demian Maia såg pigg ut i sin welterviktsdebut. Den slutsatsen drar jag efter 47 sekunders slagsmål. Han clinchade, tog rygg och fick en nedtagning. Sedan tog det slut, och jag har inte sett intervjuerna efter matchen. Ännu. Mest troligt ådrog sig Kim en skada i revbenen och tvingades ge upp. Är Demian Maia pånyttfödd i 170-pounds? Jag tänker inte ropa hej förrän Maia hoppat över bäcken både en och två gånger. 

Nu ska jag lyssna på John Fogerty. Och fundera över det här med medelålders män. Vi hörs.

 
Sommaren har huggit sina vässade klor i mig, med allt vad det innebär. Men nu på lördag är det äntligen dags för UFC 148, och ni kan lita på att det är en riktigt fet blodsugare till gala. Vi ska få se en av årets viktigaste matcher alla kategorier, ja kanske den allra viktigaste till och med. Visst omgärdas denna titelfight till viss del av en sliskig blockbuster-odör, men gillar man MMA och kampsport så kollar man givetvis på Silva vs. Sonnen 2. Så enkelt är det. 

Anderson Silva vs. Chael Sonnen 2 – Titelfight i mellanvikt
Det var en gång, den 7:e augusti 2010 närmare bestämt. Silvas och Sonnens första möte. Om du inte sett den matchen så rekommenderar jag att du laddar hem den. Så fort och så lagligt det bara går. 

Chael Sonnen smiskade alltså Anderson Silva i 23 minuter och höll på att skapa MMA-historia. Sonnen var aggressiv och använde självklart sin patenterade brottarförmåga. Men jag vill påminna om att Sonnen faktiskt slog ner Silva vid något tillfälle i matchen. Aldrig någonsin har Anderson Silva blivit så dominerad. Sedan fastnade den störste skitsnackaren genom tiderna (just det, Chael Sonnen) i en triangel/armbar, och resten är så kallad historia. Nu är det dags för ett monstruöst efterlängtat returmöte. 

Den här matchen innebär problem för mig. Jag gillar absolut inte Anderson Silva. Jag gillar inte Chael Sonnen heller. Om ni absolut tvingar mig att välja en personlig favorit, så väljer jag Sonnen. Med viss tvekan. Jag uppskattar emellertid Hollywood-dramaturgin och actionfilmsmanuset som ligger till grund för denna tvekamp. Det är så löjligt enkelt att ta till sig. Det är underhållningsgaranti, ungefär som en Bruce Willis-film från 90-talet. Jag är sjukt peppad med andra ord. 

Anderson Silva har gått 14 matcher i UFC och vunnit alla. Man skulle kunna säga att han är den störste MMA-utövaren av alla. Just nu, och kanske genom alla tider? GSP har eventuellt en annan åsikt, men "The Spider" är hur som helst mega-gigantisk. Han har spelat apa i många av sina matcher de senaste åren, men när han är seriös och boxas fullt ut så är han genialisk. Hans BJJ-bälte är svartare än det svarta hålet i Sagittarius A*. Det är brottningen som är Silvas akilleshäl; det vet jag, det vet Du och det vet Chael Sonnen bättre än någon annan. Jag tror dessutom att Anderson Silva är nervös inför denna fight. Väldigt nervös. Och lite rädd. 

Man ska komma ihåg att Anderson Silva kammade till sig efter Sonnen-matchen. "The Spider" krossade Vitor Belfort med en overklig Karate Kid-spark på UFC 126 och därefter Yushin Okami på UFC 134 med teknisk överlägsenhet. I sina bästa stunder är Anderson ett odjur med Jedi-liknande kompetens. 

Chael Sonnen har inget etablerat smeknamn. Det är lite coolt. Han är bara en stor finne i röven som snackar bättre än en smutsig amerikansk presidentkandidat. Många älskar honom och många hatar honom. Jag tycker bara att han är tjatig och påfrestande. Men han slåss jävligt bra. Tyvärr har Sonnen en testosteron-historia, som numera snurrat några tusen varv i MMA-pressen. Förhoppningsvis är han helt ren och helt legal på lördag. 

Sonnen imponerade mot Brian Stann på UFC 136. Det såg inte lika bra ut mot Michael Bisping på UFC on Fox 2, där han "bara" vann på ett strategiskt domslut. Jag är osäker på Sonnens dagsform. Utgången av lördagens match sitter gissningsvis i respektive fighters huvud. 

Nu ska jag sluta snacka skit. Mitt tips är att Anderson Silva vinner på TKO i andra ronden. Mest för att Silva lärt sig enormt mycket av senaste intermezzot, delvis för att han har Luke Skywalker-skills och delvis för att han är den mentalt starkare av de båda. 

Tito Ortiz vs. Forrest Griffin – Lätt tungvikt
UFC slänger upp en gammal mossig fejd som galans näst viktigaste match. Det står 1-1 mellan gubbarna och jag är sådär lagom exalterad. Vi vet att Ortiz gör sin sista match, och vi vet att Forrest Griffin är ett burvrak. Förvänta er inga revolutionerande tekniker och inga Nobelpris i Mixed Martial Arts. Allt handlar om nostalgi och tjuriga gamla slagsmålshjärtan. Den som tror att någon av dessa herrar har en framtid i buren är tyvärr felunderrättade. Det är visserligen jämnt matchat, och klassiskt, men hopplöst föråldrat. Framtiden i LHW är Jon Jones och Alexander Gustafsson. Inte "The Huntington Beach Old Boy" eller Forrest Skogshuggare. 

Mitt tips är att det här blir småkul. Som att åka Nyckelpigan på Gröna Lund. Den är jävligt enkel, men vissa kurvor är snäva och tarmfientliga. Forrest Griffin vinner på ett domslut som kan te sig lite hur som helst. 

Cung Le vs. Patrick Côté – Mellanvikt 
Vietnames-amerikanen Cung Le är så nära en nutida Bruce Lee man kan komma. Hans stil är sevärd med alla snurrsparkar och diverse ninja-tillbehör. Men Le är 40 år gammal och senast fick han dyngstryk av Wanderlei Silva. Cung Le är åldersstigen Tae Kwon Do-skåpmat. Ursäkta, för jag älskar TKD, men Cung Le kommer aldrig att blir en kandidat till titeln i mellanvikt. 

Patrick Côté fick sparken från UFC efter tre raka förluster. Det här var i oktober 2010. Nu har Côté fyra raka vinster i knatteligan och förtjänar tydligen en comeback i oktagonen. Jag ser gärna Côté igen, och jag tror att han kan avancera i rankingen. Mitt tips är att kanadensaren Côté vinner på enhälligt beslut på lördag. Stabil brottning, teflonhaka och sluggerinställning borde räcka för Patrick Côté. Och en viss revanschlust gentemot Dana White & Co. 

Demian Maia vs. Dong Hyun Kim – Weltervikt 
Här har vi en teknisk fight som är medelmåttigt intressant för 170 pounds-rankingen. Maia är en gammal lås- och strypexpert i grund och botten medan Kim har poängbrottning, clinch och judorörelser som förstahandsval. Maia har utvecklats på boxningsfronten de senaste åren, men det är svårt att lära en gammal hund att sitta. Kim har sin balans och sitt strategitänkande. Mitt tips är att Dong Hyun Kim vinner på domslut. Jag tror att det här blir kvällens tråkigaste match.