Det har gått nästan två veckor sedan UFC-cirkusen besökte Svea Rike för första gången. I den här branschen konsumerar man ganska lättvindigt för att sedan snabbt gå vidare. Därför vill jag stanna upp en stund och blicka tillbaka på en av de absolut viktigaste dagarna i svensk MMA-historia. Jag gör det i en extremt personlig och punkformsliknande krönika. 

Vädret
Det snöade när jag och min träningspartner, och tillika vän, anlände till Stockholm med flyg på lördagsmorgonen den 14:e april 2012. Det snöade och blåste ordentligt. Riktigt jävligt om jag ska vara ärlig. Vädret i huvudstaden var betydligt sämre än i en liten håla i Norrland. Men det spelade ingen roll, för vi hade biljetter till den första UFC-galan på svensk mark. Ganska fina biljetter dessutom.

Inte ens en decimeter snöslask, kraftiga förseningar i lokaltrafiken och genomblöta sneakers kunde rubba vårt goda humör. För vi hade biljetter till UFC Sweden. Mina nedpackade solglasögon kändes dock hopplöst malplacerade i det här läget. Att snöandet efter hand övergick i ett illasinnat regn gjorde inte saken bättre. Men vi hade trots allt biljetter till Gustafsson vs. Silva i Globen.

Publiken
Publiken i Globen var fantastisk. Kunnig, respektfull och på mycket gott humör. Dana White nämnde i efterhand att publiken var suverän, och det är väl ett ganska bra betyg? Det hördes i princip inga burop, förutom när Thiago Silva gjorde entré. Men det hör väl till när åskådarmassan är taggad. Personligen kunde jag inte urskilja ett enda ord av Alexander Gustafssons segerintervju. Dessutom var jag hes i några dagar efter UFC Sweden. Tack publiken för en supertrevlig kväll! 

Ljudnivån
Volymen som kom ur Globens högtalarsystem var brutalt hög. Ni som kollar på sån där konstig ishockey-sport med jämna mellanrum - är det en sådan ljudstyrka i vanliga fall? Ljudmattan var visserligen mäktig och inspirerande, men mina stackars tinnitusdrabbade öron hade det stundtals besvärligt.

Fansen
Det syns vilka som är UFC/MMA-fans. Man ser det på en gång. Jo, så är det faktiskt. Förutom de självklara Tapout/Affliction/Xtreme Couture-tröjorna finns det något annat som avslöjar vilka som är på väg till en MMA-gala. Jag har svårt att sätta fingret på exakt vad det är. Kanske är det någonting i blicken på de personer som snart ska bevittna en oerhört fascinerande sport? 

På tunnelbanan, eller ”tricken” som jag fick höra att den kallas, snackade alla om UFC. Ja, i princip alla. På hemvägen var det givetvis knökfulla T-banevagnar som gällde, och någon oinvigd ung man undrade högt och tydligt på bred stockholmska: ”hare vare nån fotbollsmatch eller?”. Jag svarade inte, som den blyga norrlänning jag är. 

Matcherna
Vi fick se många bra matcher på UFC Sweden. Att se UFC i verkligheten är en upplevelse man inte glömmer i första taget. Live-känslan går helt enkelt inte att beskriva. Resultaten vet ni redan. Sverige vann två av sina fem matcher, och jag är säker på att Besam, Magnus och Papy kommer tillbaka, starkare än någonsin. Det viktiga i det här resonemanget är att dörrarna till UFC nu har öppnats på allvar. Jag tror att vi kommer att få se ett flertal svenska MMA-talanger i oktagonen under de kommande åren.

Detaljer
Det är de små detaljerna som är viktiga. Här är ett axplock av minnesvärda ögonblick: B.J Penns sympatiska handslag och intensiva blick, Bruce Buffers slips, Stefan Struve som skymde mina foton på GSP, den bisarra handtorkaren på herrtoaletten, den trevliga atmosfären i folkölskön, Alex nedslagning av Thiago Silva i första ronden och det sinnesrubbade publikvrål som följde, Persbrandts filmstjärneutstrålning, Tito Ortiz forcerade och auktoritära gestalt och Rolf Porseryd (?). Ni som var där, dela gärna med er av minnen. 

Slutligen
Jag är stolt över vad Ni presterat i och med UFC Sweden. Alla Ni som på något sätt varit delaktiga i den här galan. Oavsett om Ni varit supportrar, publik, entusiaster, arrangörer, tävlande, sparringpartners, journalister, tv-tittare, scenbyggare, bloggläsare eller bara allmänt engagerade i sporten; Ni gjorde UFC Sweden. Den 14:e april 2012 var en bra kväll för svensk MMA. En kväll jag aldrig kommer att glömma.  

UFC-affischer är kul. Riktigt kul till och med. Den här kom ut för ett par dagar sedan och jag gillar den. De gula inslagen var kanske inte så lyckade, men i övrigt är den bra för att komma från Dana White & Co. Det här låter troligen fånigt och dumt, men jag längtar faktiskt efter postern till UFC 146: Dos Santos vs. Mir. Den borde komma snart...

Följande matcher är klara för UFC 148 i Las Vegas den 7:e juli:

Anderson Silva vs. Chael Sonnen - Titelfight i mellanvikt

Dominick Cruz vs. Urijah Faber - Titelfight i bantamvikt

Forrest Griffin vs. Tito Ortiz - Lätt tungvikt

Michael Bisping vs. Tim Boetsch - Mellanvikt

Rich Franklin vs. Cung Le - Mellanvikt

Dong Hyun Kim vs. Demian Maia - Weltervikt

Renan Barão vs. Ivan Menjivar - Bantamvikt

Constantinos Philippou vs. Riki Fukuda - Mellanvikt

Melvin Guillard vs. Fabricio Camões - Lättvikt

Gleison Tibau vs. Khabib Nurmagomedov - Lättvikt

Det har varit två hektiska veckor i MMA-världen. Förutom UFC Sweden och UFC 145 har vi översköljts av en nyhetsflod de senaste dagarna. Jag tänkte ta en snabbtitt på all färsk information som nått oss.

En av världens bästa mellanviktare har äntligen skrivit kontrakt med UFC. Hector Lombard har fightats i Bellator, och han tar med sig den maffiga MMA-statistiken 31-2-1 (1) till oktagonen. Lombards ankomst kommer att ge extra bränsle åt en redan intressant mellanviktsdivision. Det finns mängder av potentiella matcher att göra med Lombard. Jag skulle uppskatta ett bombastiskt möte med Brian Stann. Eller varför inte matcha honom mot vinnaren mellan Rousimar Palhares och Alan Belcher? 185 pounds har utvecklats till en riktigt trevlig godispåse det senaste året. 

Big Nog ska möta Cheick Kongo på UFC 149. Det kom lite oväntat, men jag tycker faktiskt att det är en bra matchning. Det handlar om två äldre herrar vars framtid är osäker. Man bör dock inte räkna ut någon av dem. Nogueira kommer från en förlust mot Frank Mir. Vi minns alla den kusliga kimuran som slet sönder Big Nogs arm på UFC 140. Kongo golvades av Mark Hunt på UFC 144. Varken Nogueira eller Kongo riskerar arbetslöshet vid en eventuell förlust. Däremot står en inofficiell tjänst som gatekeeper redo för den som torskar.

Alistair Overeem fick sin dom igår. Den domen innebär att "The Demolition Man" inte kommer att beviljas licens att fightas förrän den 27:e december 2012. Overeem hävdar att han fått ett antiinflammatoriskt läkemedel av sin läkare, som visade sig innehålla testosteron. Det känns, i mina ögon, underligt att en titelutmanare i UFC inte vet vad han sprutar in i sin egen kropp. Hela historien stinker om du frågar mig. Min enda fundering är egentligen; hur ser ni på saken? 

Tungviktseposet UFC 146 har förändrats på många håll och kanter. Allt på grund av Alistair Overeem. Läget är följande: Dos Santos möter Mir. Velasquez möter Bigfoot. Nelson möter Gonzaga. Del Rosario möter Miocic. Hunt möter Struve. Inte så jävla illa ändå. Eller? Det är bara UFC som klarar av sådana massiva omstruktureringar på ett matchkort. Jag vill, mitt i allt kaos, passa på att slå ett slag för underkortet på UFC 146. Där finns ett gäng fängslande MMA-utövare:

TUF 14-vinnaren Diego Brandao testar sina kunskaper mot Darren Elkins. 

Vi har en superviktig fight i lättvikt mellan Evan Dunham och Edson Barboza. 

Både Jason "Mayhem" Miller och C.B. Dollaway hänger löst. Dags att prestera. 

Jacob Volkmann har fem raka segrar i UFC:s lättvikt. Jo, det är sant. 

Dan Hardy måste verkligen spöa Duane Ludwig, i en match som kan bli...explosiv.   

Kvällens snyggaste kläder
Jon Jones sponsras numera av UFC, och kläderna var faktiskt ganska snygga. Jag gillar träningsoverallen samt t-shirten. Grejer som står högt på min önskelista. Hej tomten.  

Kvällens gåta
Hur bra är egentligen Travis Browne? Han har blandat strålande prestationer med riktigt anonyma insatser. I UFC har "Hapa" fyra segrar och en oavgjord. Nu vill jag att Joe Silva matchar Browne mot något tungt namn. 

Kvällens hårdaste kille 
Han är okänd och han har inget spektakulärt MMA-record. Men i och med segern över Mark Hominick visade Eddie Yagin hur man både tar och ger en ofantlig massa stryk. "The Filipino Phenom" charmade mig med blixtsnabb boxning och en vilja av kubisk bornitrid.

Kvällens överlevare
Matt Brown mötte Stephen Thompson på underkortet i en match av ringa intresse. Det fanns dock en tid då jag trodde på "The Immortal". Nu snackar vi november 2009. Brown är en överlevare, en berg- och dalbaneåkare och hans totala MMA-record på 14-11 talar sitt tydliga språk. Jag misstänker att Brown kommer att fightas i UFC till domedagen. Det är okej för mig. 

Kvällens briljanta ungdomar 
Båda pojkarna Rory och Michael Hamburgerkedja visade prov på sina talanger. Jag tror att någon av Rory MacDonald eller Michael McDonald kommer att stå i en titelfight inom 36 månader. Skrik till om ni tycker att jag överdriver. 

Kvällens fightingface
Det syntes att Ben Rothwell var taggad inför matchen mot Brendan Schaub. Jag uppskattar sådana ansiktsuttryck. Jon Fitch, Dan Hardy och Diego Sanchez är andra favoriter på den fronten. Jag är ganska säker på att en returmatch mellan Ben Rothwell vs. Roy Nelson ligger på Joe Silvas skissbord. 

Kvällens tråkigaste match
Det känns helt sjukt att säga detta, och jag kanske är ute och cyklar, men både Jones vs. Evans och Bocek vs. Alessio hade en bismak av Atarax. Kvällens sömnigaste matcher enligt mig. Jag är uppenbarligen bortskämd. Eftertankens kranka blekhet säger mig att Jones är en ouppskattad kunglighet. Bocek är jävligt bra på att brottas.  

It is all over. 145:an i Atlanta var fantastisk på många sätt och vis. Oväntade resultat blandades med styrkebesked och några hårdnackade avslut. Dessutom är en ny storstjärna på väg att blomma ut. För övrigt kan jag konstatera följande; ibland tippar man rätt och ibland tippar man fel. Det är väl lite av tjusningen med MMA. Nu tar vi och analyserar händelserna i Philips Arena.

Jon Jones vs. Rashad Evans
Huvudmatchen blev faktiskt en besvikelse i mina ögon. Jag var taggat till tusen innan grabbarna drog igång, men sedan var det antiklimax för hela slanten. Titelmatchen lyfte aldrig. Mästaren Jon Jones kontrollerade händelseförloppet med sin räckvidd, några snitsiga armbågar och förutsägbar oförutsägbarhet. Visst är han suverän den där "Bones", men man har blivit bortskämd och tar hans Houdini-trollkonst för given. När Jones bara gör en "vanlig" insats blir man snudd på missnöjd.

Rashad stod upp i fem ronder mot Jon Jones. Det är inte så illa. "Suga" inledde med tålamod, rörlighet och attackerade föredömligt vid ett tillfälle i första ronden. Men sedan hände inte så mycket mer. Jag undrar hur hans gameplan såg ut? Någonstans i tredje ronden tröttnade Rashad och han fick nästan ingenting gjort på slutet. De få nedtagningsförsöken var aldrig i närheten att lyckas. Rashad Evans får 2.5 Tito Ortiz-huvuden för sin prestation. Jag undrar dock hur han ska hitta motivation att fortsätta harva i lätt tungvikt nu? 

Efter galan offentliggjordes att Jon Jones får möta Dan Henderson nästa gång. Bra, då slipper vi spekulera kring det. Jag tror fortfarande att man måste sätta stenhård press på Jones för att besegra honom. Få honom ur balans och inte låta honom experimentera obehindrat med sina Jedi-trick. Man måste in på halvdistans och slugga som en besatt, och samtidigt vara beredd att själv bli knockad. Detta är Dan Hendersons bakgård. 

Rory MacDonald vs. Che Mills
Nu är det officiellt. Kanadensaren MacDonald är en blivande världsstjärna och jag skulle bli förvånad om vi inte får se honom slåss om bältet inom ett par år. 22-åringen Rory är metodisk och han gör allting med precision och pondus. Jämförelserna med GSP är helt och hållet på sin plats. På marken är han lugn, dominant och struntar i submissionlägena för att istället satsa på distinkt ground and pound. Nu väntar motståndare i welterviktstoppen på MacDonald. Vinnaren mellan Josh Koscheck och Johny Hendricks är ett alternativ, om UFC vågar sig på en sådan provocerande matchning förstås. För Che Mills blir det att läka vävnadsskadorna och ta nya tag. 

Brendan Schaub vs. Ben Rothwell
Jag är nog inte ensam om att ha tippat fel i den här matchen. Rothwell såg både tänd och ovanligt vältränad ut när han äntrade oktagonen. När det sedan blev rallarsvingsparty var "Big Ben" först att träffa bulls eye. En vänsterkrok släckte lyset för Schaub, så pass ordentligt att "The Hybrid" brottades med fantasifoster i några sekunder efteråt. En skräll, men framförallt en katastrof för Brendan Schaub. Hans haka har nu visat sig vara suspekt två gånger i följd. Schaub måste tänka om när det gäller gameplans, och Rothwell får fortsätta husera bland dinosaurierna i 265 pounds. 

Miguel Torres vs. Michael McDonald
Det var hamburgerdoftande efternamn som gällde på UFC 145. McDonald gjorde inga misstag i lördags och opererade i sin bekvämlighetszon; stående. Knockouten i första ronden via en uppercut var hänsynslös och en fin skalp. Nu har 21-åringen med smeknamnet "Mayday" fyra raka segrar i UFC, och vinner han nästa match lär han bli uppgraderad till titelfightskandidat. När rutinerade Miguel Torres vaknar väntar huvudvärk och en ganska lång väg tillbaka till bantamviktstoppen. 

Mark Hominick vs. Eddie Yagin
Killarna slog varann på käften i tre ronder och det var trasiga fejs, blodvite och mycket underhållande. Den tekniske kickboxaren Hominick blev omskakad tidigt i matchen av den lilla kompakta krutdurken Yagin. Därefter följde ömsesidig vandalisering. Jag tror inte att UFC klipper Hominicks kontrakt efter denna split decision-förlust, trots att kanadicken förlorat tre raka matcher. Däremot är jag förvånad över Hominicks oförmåga att utnyttja sin talang. Eddie Yagin visade med besked att tekniska kunskaper definitivt kan kompenseras av ett stort hjärta och massor av vilja.

Mark Bocek vs. John Alessio
Kvällens tråkigaste match, och den blev ganska precis som jag förutspått. Bocek tog hem ett bergsäkert domslut med hjälp av tryffelsvinstillvägagångssätt och ett massivt MMA-kunnande. Att ha GSP som stöd i rondpauserna kan knappast vara till ens nackdel. Lättviktsdivisionen är äckligt konkurrenskraftig och vi får se hur långt Bocek kan komma med brottning som huvudvapen. 

Travis Browne vs. Chad Griggs
Usch så fel man kan ha ibland. Här tippade jag mer med hjärta än med hjärna. Och jag skäms som en hund. Travis Browne var mycket större och betydligt starkare än Chad Griggs. Det kändes nästan som att det var två fighters från olika viktklasser som möttes. Jag har uppenbarligen missbedömt "Hapa", och nu blir det bakläxa för MMA-skribenten TXS. Men hans relativt bleka insatser från matcherna mot Kongo och Broughton lever tydligen kvar i mitt minne. I och med denna grymma submissionvinst är Travis Browne med i tungviktsleken på riktigt. Han kan gärna få möta vinnaren mellan Fabricio Werdum vs. Mike Russow på UFC 147 eller välkomna segraren i Strikeforces tungviktsturnering.

För ungefär en timme sedan annonserade Dana White via Twitter att Frank Mir kommer att möta Junior Dos Santos om tungviktstiteln på UFC 146 i Las Vegas. Exakt varför UFC valt att plocka bort Alistair Overeem är ännu oklart.

Detta innebär att Cain Velasquez står utan motståndare i dagsläget. Vad som nu händer med Velasquez återstår att se.

Det är snabba omställningar i MMA-världen. UFC Sweden är lagt till handlingarna, men definitivt inte glömt. Från Stockholm och Globen förflyttar vi oss raskt till Atlanta och Förenta staterna. UFC 145 har nöjet att presentera en titelmatch i lätt tungvikt, något som alltid är en högtidsstund. Därutöver finns ett potpurri av trevligheter. Vi tar och granskar.

Jon Jones vs. Rashad Evans – Titelfight i lätt tungvikt
Det här ska bli riktigt intressant. Två eminenta fighters som numera är bittra rivaler och som dessutom har haft vissa problem med att bli populära bland fansen. Jones och Evans är före detta träningspartners och nu ska de slåss på riktigt. Jag tror att mästaren "Bones" kommer att få sin tuffaste utmaning hittills i karriären. 

Hans stil är revolutionerande och vissa anser att han är nästintill oslagbar. Jon Jones har kvaddat allt motstånd i UFC med sin oförutsägbara standup, sin brottning och sin obevekliga ground and pound. Mästarens flerdimensionella game är en ekvation som ännu väntar på sin lösning. Det anmärkningsvärda med Jones är att han bara är 24 år och fortfarande under utveckling. Man fasar nästan vid tanken på hur bra killen kan bli när han når sin peak.

Rashad Evans har varit mästare och han har mött gräddan av lätta tungviktare. Endast Lyoto Machida har fått honom på fall så här långt. Nu står "Suga" inför ett pussel på en miljon bitar, där alla bitar dessutom är svarta. Jag tror att Rashad måste plocka fram en sällan skådad kombination av galen attackboxning och poängbrottning för att lyckas skaka Jones. Att operera på distans blir troligen ödesdigert. Vad tror ni? 

Jag förutspår att Rashad faktiskt hittar luckor hos Jones som vi inte tidigare sett, och jag tror att Rashad initialt kommer att få Jones i ordentlig gungning. Men mitt tips är att Jon Jones till syvende och sist behåller sin titel. I tredje ronden, via en förening av thaiknän och stående armbågar. 

Rory MacDonald vs. Che Mills – Weltervikt 
Två welterviktslöften som något otippat fått plats i galans co-main event. MacDonald är den klart hetare av de båda, och vissa tror att han har potential att gå hela vägen. Utan egentliga svagheter kommer MacDonald troligen att styra matchen och ta den dit han vill. Mills har dock stark thaiboxning och bör inte underskattas. Mitt tips är att Rory MacDonald vinner på submission i andra ronden. 

Brendan Schaub vs. Ben Rothwell – Tungvikt 
Nytt möter gammalt i en strid som känns väldigt lättippad på papperet. TUF 10-finalisten Schaub gick på en försåtsmina senast mot Big Nog, men utvecklingskurvan pekar fortfarande uppåt för vältränade "The Hybrid". "Big" Ben Rothwell har däremot sett sina bästa dagar i dessa sammanhang, även om han fortfarande kan leverera en och annan käftsmäll. Den här matchen bör kretsa kring boxning. Jag skulle i och för sig inte bli förvånad om Schaub testar några dyk på en utmattad Rothwell. Så länge han inte sticker ut hakan för mycket bör det här bli en enkelspårig åktur. Mitt tips är att Brendan Schaub vinner på knockout i andra ronden.

Miguel Torres vs. Michael McDonald – Bantamvikt 
Torres är tillbaka i UFC efter att ha blivit utslängd på grund av ett våldtäktsskämt. På andra sidan buren står McDonald som har tre raka segrar i organisationen. En lika viktig som svårtippad fight i 135 pounds. Torres har snäppet vassare BJJ medan McDonald boxas en aning bättre. Mitt tips är att domarna får ett dilemma och dömer oavgjort.

Mark Hominick vs. Eddie Yagin – Fjädervikt 
Hominick måste revanschera sig efter den pinsamt snabba knockoutförlusten mot Chan Sung Jung senast. Annars ligger han pyrt till. Mitt tips är att Hominick förstår situationens allvar och plockar isär Yagin med överlägsen kickboxning och strategiskt tänkande. Antingen via TKO eller ett enhälligt domslut.

Mark Bocek vs. John Alessio – Lättvikt 
Grapplingstarke Bocek har gjort tio matcher i UFC men aldrig lyckats fånga mitt intresse. Alessio har gått 48 proffsmatcher i världens alla organisationer, och om hans namn låter bekant kan det bero på att han mött killar som Pat Miletich, Diego Sanchez, Thiago Alves och Carlos Condit. För att nämna några. Mitt tips är att Bocek kommer att köra med huvudet före mot stängslet och oförtrutet leta nedtagningar. Decision-varning. 

Travis Browne vs. Chad Griggs – Tungvikt 
Löjligt medryckande tungviktsaction mellan två handlingskraftiga råskinn. Räkna med tredje gradens våldsamheter. Browne bör kunna kontrollera kickboxningen medan Griggs har fördelar i klinch och i brottningskunskaper. Som murbräckor är de ungefär på samma nivå, och det här går knappast tiden ut. Travis "Hapa" Browne är fortfarande obesegrad och kan med en seger på lördag ansluta sig till toppnamnen i UFC:s tungviktsdivision. Chad "Gravedigger" Griggs kommer från Strikeforce, där han senast smulade sönder Alistair Overeems storebror. Det här kan gå åt båda hållen och mest troligt blir det barnförbjudet. Jag är ett stort Griggs-fan och älskar hans grovkorniga stil. Mitt tips är att Chad Griggs vräker omkull Travis Browne och avslutar på backen i första ronden.  

Huvudmatchen på UFC on Fuel Tv 2 är redan avklarad. Här fortsätter jag att analysera övriga matcher.

Brian Stann vs. Alessio Sakara
Jag är ordentligt imponerad av Brian Stann. Hans thaiboxning var explosiv och sammanhållen och hela Stanns karaktär skriker "jag backar aldrig ur en slagväxling". Den amerikanske militären är ett lättantändligt kraftpaket som älskar att slugga. Vi vet däremot att hans markgame inte riktigt håller samma klass. Att sluta mata slag när Sakara var borta får anses som en barmhärtighetshandling. Stann kan få möta vinnaren mellan Rousimar Palhares och Alan Belcher nästa gång. För Sakara blir det troligen att vänta tills en UFC-gala kommer till Italien.

Paulo Thiago vs. Siyar Bahadurzada
Bättre oktagondebut än Bahadurzadas kan man knappast få. Afghanen utdelade ett enda slag och Paulo Thiago föll handlöst framstupa. Det vinnande slaget såg kanske inte så märkvärdigt ut, men det kvittar för nu har Bahadurzada satt skräck i welterviktsdivisionen. "Siyar the great" kan gärna få möta Diego Sanchez nästa gång. Om Diego stannar i weltervikt förstås. För Paulo Thiago var det här katastrof. Tre förluster i de fyra senaste matcherna bådar inte gott. Nu måste den brasilianske elitpolisen snart börja fylla på i vinstkolumnen.

Dennis Siver vs. Diego Nunes
Tysken Siver vann i en förhållandevis slätstruken kickboxarduell, och det var blott med en noslängd. Någonstans mellan bastubaden och bantningskurerna försvann lite av den pigga energi som vi är vana att se hos Siver. En jämn, intetsägande match som bara stundtals blixtrade till med snurrsparkar och tokvevande. Fjädervikt deluxe på papperet blev bara fjädervikt i verkligheten.

Papy Abedi vs. James Head 
Papy gjorde ingen bra match. Så är det bara. Att bli utstrypt inför hemmapublik med fradga i mungipan, och därmed skaffa sig två raka förluster i UFC är oacceptabelt. Blir han inte kickad så blir han i varje fall extremt lågprioriterad i fortsättningen.

Magnus Cedenblad vs. Francis Carmont
Allas vår favorithund ska absolut inte skämmas för sin insats. Han brottades förträffligt, skaffade tung topposition och använde sin lysande BJJ-teknik i första ronden. Det var inte alls långt borta att Jycken lirkade in en rear naked choke. I andra ronden blev tyvärr Carmont ett nummer för stort för Cedenblad. Med GSP i ringhörnan, förgörande ground and pound samt ett halslås gick Francis Carmont segrande ur denna duell. Jag tror och hoppas att Jycken har mer att ge.

Reza Madadi vs. Yoislandy Izquierdo
"Mad dog" gjorde entré i Globen med en svensk flagga, ett stort leende på läpparna och ett skönt engagemang. Matchen är otroligt enkel att sammanfatta: Reza använde varken slag, knän eller sparkar överhuvudtaget. Det måste vara någon slags rekord. Han förlitade sig helt och hållet på sin brottartalang och sina submissions. Tidigt i andra ronden forcerade han fram en vinnande giljotin, och Izquierdo tvingades till ett dubbelklapp på Rezas bakdel. En endimensionell Reza tog Sveriges första vinst för kvällen, men jag har lite svårt att se hur det här ska fungera i det långa loppet.

Besam Yousef vs. Simeon Thoresen 
Den minst kända av alla svenskar tog aldrig riktigt initiativet mot norrmannen Thoresen. Det finns egentligen inte så mycket att säga, förutom att Besam blev utmanövrerad av Thoresens skickliga markgame. Visst, det fanns små tekniska detaljer hos Besam som lovar gott, men från ett flygplansperspektiv ser jag ingen guldkantad UFC-karriär för svensken. Vad gör Dana White med Besam Yousef nu? Jag har faktiskt ingen aning. Däremot är jag tacksam för alla förslag.