Om ungefär 19 timmar drar UFC Sweden igång. Det är ta mig tusan på riktigt och det känns både overkligt och nervpirrande på samma gång. Oavsett om man följer galan från Globens proppfulla läktare eller från tv-soffan, kommer det här att bli en folkfest. För alla MMA-anhängare är den 14:e april ett viktigt datum. Sverige och världlskass-MMA är sammansvetsade från och med nu. 

Jag ser med nyfikenhet fram emot alla matcher som galan har att bjuda på. Men att se ett fullsatt Globen som kokar av positiv energi kommer att bli minst lika givande. Jag ser faktiskt fram emot att bara sitta på läktaren och storögt titta mig omkring. Senast jag besökte den jättelika golfbollen var på en Metallica-konsert. Det känns som ett sekel sedan. Nu är förstärkarna och gitarrerna utbytta mot gummimatta och stålbur. James Hetfield och Lars Ulrich har ersatts av Alexander Gustafsson och Thiago Silva. Ett ganska trevligt scenskifte. 

Jag ser till och med fram emot att se publiken förväntansfullt strömma in i Globen, och jag ser fram emot att se publiken lämna arenan. Förhoppningsvis nöjda, belåtna och upprymda. Jag ser fram emot att betrakta en demonstration av det bästa som finns inom svensk MMA. Låt oss visa Sverige och världen att MMA är fantastisk sport. Vi gör det här till en enastående kväll och sätter Sverige på oktagonkartan.

Det finns massor av smått och gott att längta till, förutom själva matcherna förstås. Bruce Buffers välkomsthälsning på svenska, Papys tokrippade mage, Sakaras brutala ryggtavla, Rezas galna entusiasm och inte minst ca. 15.000 glada MMA-fans. Förhoppningsvis slipper vi se Thiago Silvas mördande segergest. Men ett foto på GSP ska jag ha till varje pris. Det här ska bli kul, men nu måste jag sluta, för snart går flyget söderut.