Jaha. Då var den "största MMA-matchen någonsin" till ända. Anderson Silva och Chael Sonnen har gjort upp för andra gången och titelfighten i mellanvikt höll hög nivå som väntat. Men på matchkortet i övrigt fick vi se en gubbig ensemble med mycket mjölksyra i armar och ben. Stundtals var det svårt att hålla sig för skratt. Vi slänger oss rakt in i analysen. 

Anderson Silva vs. Chael Sonnen
Anderson Silva fortsätter alltså som regent på mellanviktstronen. "The Spider" är störst, bäst och eventuellt vackrast. Jag tror att det kanske är dags för mig att bli ett Anderson Silva-fan. Nej vänta, så långt ska jag inte gå. Däremot kan jag utan större problem hylla Silva för hans 15 raka segrar i oktagonen, och för det faktum att hans bedrift saknar motstycke i MMA-historien. 

Silva fick omedelbart problem med Sonnens brottning. Vi känner igen scenariot. Brasilianaren är emellertid skicklig på att inte ta stryk i underläge. Det defensiva arbetet i halvguard är en kvalité man lätt glömmer bort i dessa sammanhang. Första ronden gick oavkortat till Sonnen och hans starka toppstyrning. I andra ronden fick vi se en lång klinch, och även här vill jag berömma Silva för hans försvarsarbete. Sedan blev det kickboxning, och då trivs Silva som medelålders män på John Fogerty-konsert. 

Knät, som såg ut att ta i Sonnens ansikte, tog i själva verket i solar plexus. Därefter skickade Silva sin motståndare till regnbågslandet med träffsäker ground and pound. Nu är det svårt att se vem som ska kunna rubba Spindeln? Inte Munoz, inte Bisping, troligen inte Belfort och absolut inte Boetsch. Kanske Lombard och eventuellt Belcher. Vem tror ni har störst chans att avsätta kungen? 

Jag vill betona att Chael Sonnen gjorde helt rätt som attackerade Silva. Sonnen har exponerat Silvas svagheter för omvärlden och lagt grunden till hur man ska spöa mästaren. För det ska Chael Sonnen ha respekt och stående ovationer. Nu får vi se vad som händer med den vältalige skitsnackaren från Milwaukie, Oregon? Det finns fortfarande mycket kul att göra med Chael Sonnen. 

Tito Ortiz vs. Forrest Griffin 
Tredje gången gillt och världen höll andan. Näe, inte riktigt. Denna sk. rubbermatch var både plågsam och skrattretande att titta på. Jag har troligen aldrig sett en tröttare man än Tito Ortiz. Den före detta "The Huntington Beach Bad Boy" hade energi att fightas helhjärtat i en minut i första ronden, 30 sekunder i andra ronden och inga sekunder i tredje ronden. Ibland undrade jag om sändningen gick i slowmotion. Jag blev illa berörd, jag skrattade och jag skämdes. 

Nu är Tito med i Hall of Fame och han är välförtjänt pensionär. Det känns skönt. Tito har en bra MMA-haka, han är en gammaldags conquistador och han är en viktig del av MMA-historien. Tito har inte varit relevant de senaste åren. Ändå lyckas han alltid beröra något i mitt luttrade fightinghjärta. Lev väl Tito Ortiz, och tack för en spektakulär karriär! 

Forrest Griffin vann på enhälligt domslut. Jag tycker dock att Forrest var direkt värdelös och pinsam. Med ett uns ork och vilja hade han avslutat Tito när som helst. Om någon där ute tror att Forrest har kapacitet och motivation att åter bli en maktfaktor i lätt tungvikt så vill jag omedelbart grusa dessa förhoppningar. Forrest Griffin är passé. Fasansfullt passé. Gå i pension snälla Forrest. Även du har din plats säkrad i MMA-encyklopedin. 

Cung Le vs. Patrick Côté
Det här var mediokert. Det är egentligen allt jag har att säga. 

Le förtjänade inte 30-27 hos alla domare, och framförallt är Le ett minne av en svunnen tid. En tid med flygande snurrsparkar, JCVD i toppform och halvbillig Hollywood-action. Cungen har några teatersparkar, dålig kondition och såsig boxning. Han är 40 år och ska vara rätt glad för all uppmärksamhet han faktiskt får. En nedåtgående spiral är vad som väntar för den Saigon-födde kickboxaren. 

Patrick Côté fick en ny chans i UFC. Och den förvaltade han på sämsta möjliga sätt. Jag är både förvånad och lite orolig. Enligt mitt minne var Côté bra mycket bättre än så här. Kanske har jag fått en släng av Alzheimers, eller också har Côté blivit obekväm med boxningen, småfet och allmänt oföretagsam. Kanadensaren var usel i lördags. Jag ser inget ljus i tunneln för Patrick Côté. 

Demian Maia vs. Dong Hyun Kim
Rutinerade Demian Maia såg pigg ut i sin welterviktsdebut. Den slutsatsen drar jag efter 47 sekunders slagsmål. Han clinchade, tog rygg och fick en nedtagning. Sedan tog det slut, och jag har inte sett intervjuerna efter matchen. Ännu. Mest troligt ådrog sig Kim en skada i revbenen och tvingades ge upp. Är Demian Maia pånyttfödd i 170-pounds? Jag tänker inte ropa hej förrän Maia hoppat över bäcken både en och två gånger. 

Nu ska jag lyssna på John Fogerty. Och fundera över det här med medelålders män. Vi hörs.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

"The Axe Murderer" Wanderlei Silva. En av årets bästa matcher. Och kanske tidernas hårdaste MMA-snubbe. Kungen lever!  ...

  Lördagen den 2:a februari är det dags för stor UFC-gala i Las Vegas. En titelfight i fjädervikt kombineras med Alistair Overeems återkomst och en massa annat kul. José Aldo vs. Frankie Edgar – Titelfight i fjädervikt Den här m...

En legend tackar för sig Pride- och tillika UFC-legenden Quinton Jackson gjorde med största sannolikhet sin sista match i oktagonen i lördags. Troligen gjorde han också sitt sista framträdande i betydelsefulla MMA-sammanhang. Visst finns möjligh...

Titelfight i flugvikt, ödesmatch i lätta tungvikten och tillspetsad lättviktsaction. Där har ni lördagens UFC on FOX: Johnson vs. Dodson. Kom ihåg att det här kan vara sista gången vi får se Quinton "Rampage" Jackson i relevanta MMA-sammanhang....

Thiago Tavares vs. Khabib NurmagomedovDet ryska fenomenet Nurmagomedov stegade upp på invägningspodiet iklädd en anskrämlig pälsmössa samt en t-shirt som förkunnade att "if sambo was easy it would be called jiu jitsu". Kaxigt och härligt i största al...