Det har varit en fullspäckad MMA-helg. Strikeforce anordnade en gala med gamla bekantingar samt en titelfight för kvinnor i bantamvikt. Ronaldo "Jacaré" Souza segrade, medan Daley, Noons och Scott Smith fick bita i gräset. Och Ronda Rousey knäckte Miesha Tates arm förstås. I bästa Frank Mir-stil.

UFC:s evenemang i Australien handlade främst om en welterviktsmatch av rang, en flugviktsturnering och en rejäl tabbe med resultatlistorna. Jag tar mig dock friheten att välja och vraka, och fokuserar därför enbart på matchen i 170 pounds.

Thiago Alves vs. Martin Kampmann  
Det här blev framförallt ett bevis på att varken Alves eller Kampmann hör hemma i den absoluta toppen av divisionen. Huvudmatchen får alltså lov att kategoriseras som en liten besvikelse, och om man ska vara drastisk fanns det två förlorare och ingen vinnare. Jag ska göra ett försök att motivera mina hårda ord.

Thiago Alves höll i taktpinnen under matchens 14 första minuter. Han delade ut låga sparkar och ett antal korrekt adresserade slag. Därutöver stod Alves emot nedtagningsförsöken från Kampmann och gjorde själv en snygg passering till mount i första ronden. Det var utan tvekan brasilianarens fight, och poängsegern var så gott som klar när Alves fick hjärnsläpp och dök in i en giljotin. Om man bortser ifrån den taktiskt tveksamma double leg-manövern, kan jag konstatera att "The Pitbull" såg hyfsad ut. Men bara hyfsad. Thiago Alves är inte samma progressiva fighter som han var under åren 2006-2008. Nu har han fyra förluster på sex matcher och måste snart vända på den här illavarslande trenden. Det här håller inte i längden. 

Martin Kampmann vann matchen och segergiljotinen var skickligt utförd. Dessförinnan var det emellertid inte mycket som gick danskens väg. En front kick på Alves haka var det bästa han åstadkom. Bitvis såg klincharbetet bra ut och han försökte med knän och single legs. Jag vidhåller att "Hitman" är lite för mesig. Boxningen är stilren men harmlös, och brottningen saknar det där djuriska drivet som vinner matcher. Det är mycket osäkert, med betoning på mycket, om Kampmann har det som krävs för att bli en titelutmanare. Han figurerar ständigt i högprofilsammanhang utan att någonsin briljera skiten ur en. Martin Kampmann både vann och förlorade på samma gång i lördags. 
 

Nu är det slutgnällt från björkarnas stad. För den här gången.