Gray Maynard ska möta Clay Guida den 22:a juni på UFC on FX. Denna matchning är lika ljuvlig som viktig. Både Maynard och Guida rör sig i lättviktstoppen och de är brottarstarka fysfenomen som är kända för sin kamplust. Uthållighet, intensitet och jävlaranamma lär inte saknas när två högt rankade lokomotiv gör upp i en tät thriller. Lättviktsdivisionen blomstrar.

En fight mellan Rich Franklin och Cung Le är inbokad på UFC 148. Det här blir Franklins första match på över ett år och hans dagsform känns mycket osäker. Nu ska "Ace" dessutom ner till mellanvikt igen. Jag begriper inte hur planen för Franklin ser ut? Han har åkt berg- och dalbana i resultatlistorna de senaste åren och bytt division ett antal gånger. Hur ska en match mot Cung Le få Rich Franklin på fötter igen? Jag tror att den gamle mellanviktsmästaren sjunger på sista versen. Cung Le har spektakulära sparkar och kan mycket väl sätta Franklin i gungning. Le förlorade mot Wanderlei Silva senast och på UFC 148 har han allt att vinna. Franklin har allt att förlora. En udda matchning som säkert kan bli relativt sevärd.

Tor Troéng och Mats Nilsson gör upp i en helsvensk mellanviktsrysare på The Zone FC – Demolition den 6:e maj. Troéng kommer från Renyi Fight Camp i Umeå och Nilsson från Kaisho i Helsingborg. Herrarna är topprankade i Sverige och håller hög internationell klass. Båda två sneglar naturligtvis västerut över Atlanten mot UFC. Det här blir en av de bästa svenska matcherna i år. Jag tycker dessutom att det är roligt att man matchar två blågula mot varandra, även om vägen till UFC blir något längre för den som förlorar. Men vill man nå långt måste man vara beredd att ta sig an vilket motstånd som helst. Troéng och Nilsson är två oerhört grapplingstarka fighters med fina meriter. Svensk MMA på högsta nivå som ingen bör missa. 

UFC väljer att matcha Michael Bisping mot Tim Boetsch på UFC 148. Det är ingen dum idé alls och jag säger tummen upp för Joe Silva! Alternativet hade varit att tussa ihop Bisping och Muñoz, men det här duger fint. Jag är numera ett Bisping-fan och anser att britten var den moraliske segraren i matchen mot Chael Sonnen senast. Spontant känns detta som en optimal fight för "The Count", men är det någon som har potential att skrälla så är det bufflige Boetsch. Det vet alla som såg hans match mot Yushin Okami. I slutändan är det här en måste-match för Bisping. Han är inne i en bra fas i karriären och jagar den där hett efterlängtade titelfighten. Bisping är smart och inser naturligtvis att en eventuell förlust skulle vara förödande. Räkna med ett cyniskt taktik- och strateginummer från Manchestermannen. 

Vi visste alla att det var på gång. Nu är den tredje och sista matchen mellan Tito Ortiz och Forrest Griffin ett faktum. De båda ska mötas i en så kallad "rubbermatch" på UFC 148. En gammal legend mot en modern legend. Man kan tycka vad man vill om den här matchningen, och jag vet givetvis vad jag tycker. Det här är meningslöst, men trots allt en batalj som omgärdas av någon slags charm.

För Tito Ortiz är det här med största sannolikhet den sista matchen i karriären. En karriär som varit lång, framgångsrikt och fylld av kontroverser. Faktum är att Tito försvarat bältet i lätt tungvikt fler gånger än någon annan i UFC:s historia. Och en färgstark profil har han alltid varit. Jag gillade aldrig "The Huntington Beach Bad Boy" under hans vinstrika år. Det är först på senare tid som jag lärt mig uppskatta och sympatisera med Tito. Det finns troligen någon form av allmänintresse kring Tito Ortiz sista fight och jag hoppas faktiskt att han får avsluta yrkesbanan med en triumf. Det är han värd. 

Det står som bekant 1-1 i matcher mellan Ortiz och Griffin. För Forrest är den här fighten relativt betydelsefull. Nu är det hög tid för TUF 1-vinnaren att bestämma sig om han ska tillhöra det förflutna eller det nutida. Jag är relativt säker på att Forrest är slut som artist, även om jag tror att han kommer att spöa Tito på UFC 148. Om Forrest fortfarande vill vara med och leka i toppen av lätt tungvikt är det definitivt dags att statuera ett exempel den 7:e juli i Las Vegas.

Ortiz vs. Griffin 3 är en promenad längs minnenas allé, en sista maktkamp för Ortiz och ett vägval för Griffin. UFC 148 ser lovande ut...        

International Fight League var en MMA-organisation som jag helt och hållet glömt bort. Av en slump råkade jag se deras logotyp, och insåg att det är med blandade känslor jag minns den numera utslocknade ligan.

IFL existerade mellan januari 2006 och juli 2008. Matcherna utspelades i en ring och reglerna följde "The Unified Rules of Mixed Martial Arts". Några undantag fanns dock; ronderna var fyra minuter långa, armbågar var inte tillåtna mot huvudet och oavgjorda matcher resulterade i en tre minuter lång sudden death-rond.

Det mest utmärkande för IFL var givetvis systemet som byggde på att olika team fightades mot varandra. Även om varje enskild match utspelades mellan två fighters, så var det i slutändan ett team som avgick med segern. De individuella prestationerna hade givetvis central betydelse, men det var teamets sammanlagda styrka som låg i fokus. Inte sällan stal teamens namnkunnige ledare mycket av uppmärksamheten. Detta var ett annorlunda och utmanande koncept som IFL:s grundare trodde skulle kunna konkurrera med UFC.

Teamen som gjorde upp mot varandra hade ursprungligen fantasifulla namn som Los Angeles Anacondas, Nevada Lions, Quad City Silverbacks, Toronto Dragons och San Jose Razorclaws. Det visade sig emellertid att många team inte tränade tillsammans eller ens bodde i samma stad. Inför säsongen 2008 ändrades teamen till att faktiskt bestå av personer som tränade tillsammans. Namnen justerades då till t.ex Team Tompkins, Miletich Fighting Systems, Renzo Gracie Academy, Team Quest mfl.

IFL gjorde efter hand vissa avsteg från team-tänkandet och arrangerade fristående "super fights" samt miniturneringar som krönte individuella mästare. Ett urval av kända MMA-utövare som slogs i IFL var Roy Nelson, Vladimir Matyushenko, Jens Pulver, Jeremy Horn, Jake Ellenberger, Robbie Lawler, Carlos Newton, Matt Lindland och Chris Horodecki.

Rivaliteten mellan IFL och UFC var alltid påtaglig och stämningen mellan de båda organisationerna var infekterad. När IFL till sist gick i graven, i mitten av 2008, angavs ekonomiska problem som orsak. Den allmänt rådande uppfattningen tycks dock vara att IFL köptes upp av UFC:s moderbolag Zuffa, även om det råder något av ett hemlighetsmakeri kring IFL:s upplösning.

Det som karaktäriserade IFL var att teamet stod i centrum. Men MMA är i grund och botten en individuell sport, och jag hade svårt att se tjusningen med IFL:s upplägg. Med en tveksam grundidé och en rörig turneringsstruktur blev International Fight League en säregen parentes i MMA-historien.