Tim Sylvia vill komma tillbaka till UFC. Dana White säger bestämt nej, och menar att UFC:s tungviktsdivision var som svagast under de år "The Maine-iac" var mästare. Tim Sylvia är beredd att fightas gratis om han får en ny chans. Han tror dessutom att han kan besegra 80 % av tungviktarna i UFC. Som en bonus släpper Sylvia också en video där han kör stenhårt i gymmet. Eller stenhårt kanske är fel ord; han tränar i alla fall.

Den gamle UFC-mästaren vill verkligen göra comeback i oktagonen, och jag stöttar honom givetvis. Inte för att hans statistik ser fantastisk ut de senaste åren, inte för att han ser ut att vara i toppform, inte för att han har särskilt stora chanser att lyckas. Utan för att jag tycker så mycket om honom. Här och nu får Tim Sylvia officiellt mitt fulla stöd. Hur ser du på saken?

Förresten, jag saknar Brock också. 

Antonio Rogerio Nogueira har skadat knät och missar matchen mot Alexander Gustafsson i Globen. Istället för Lil Nog får vi se Thiago Silva mot vår svenske hjälte. Jag är lite rädd för Thiago Silva. Han känns rent spontant som en betydligt tuffare fighter än lille Noggen. Däremot är det oerhört svårt att göra en bedömning av Silvas kapacitet i dagsläget. Brassen har varit avstängd på grund av ett förfalskat urinprov och inte slagits på över ett år. En bra matchning som är väldigt svårtippad. Thiago Silva är otäck. Och farlig. Och stark. UFC on Fuel 2 går i Stockholm den 14:e april. Då får Alex bekänna färg.

Roy Nelson möter Antonio Silva på UFC 146 den 26:e maj. Det här är en besynnerlig matchning utan direkt relevans. Nelson har inget med tätstriden i tungvikt att göra. Inte nu längre. "Big Country" är inte särskilt rolig att titta på heller. "Bigfoot" gör sin debut i UFC och måste verkligen vinna det här. Den store brasilianaren har blandat lysande insatser med halvrisiga prestationer de senaste åren. Om han vill tas på allvar i UFC bör han gå in i oktagonen och köra över Roy Nelson. Det är lättare sagt än gjort.

Någon inom UFC har bestämt att Ben Henderson och Frank Edgar ska mötas igen. En jättedålig idé enligt mig. Jag är otroligt less på den här typen av returmatcher, där Frank Edgar alltid verkar vara inblandad. Henderson vann mötet på UFC 144, och även om det var jämnt så var det inte tillräckligt jämnt för att motivera ett nytt möte. Nää, gör något spännande med "Smooth" och "The Answer" istället. Det kryllar av konkurrenskraftiga förmågor i lättvikt. Det här är bara dålig fantasi. 

Långtradardiesel, barbecuesås och helstekta mammutar, blodiga knytnävar och viljan att slå folk på käften är vad jag tänker på just nu.

Han är sinnebilden för avskalad, rå och primitiv MMA. Tank Abbott är en av de största profilerna när jag reser tillbaka i tiden till "gamla" UFC. Alla som sett galor från förra årtusendet minns den bestialiske stridsvagnen. Det var liksom aldrig något snack om saken när Tank skulle fightas; man visste att det skulle handla om ultravåld, barslagsmål och att banka sin motståndare till sömns. Att han sedan såg ut som en motorcykelhuligan från San Quentin-fängelset gjorde inte saken sämre. 

Även om Tank Abbott, eller David Lee Abbott som han egentligen heter, aldrig nådde några stora framgångar i buren så finns hans avtryck åtminstone på min näthinna. I grund och botten var Tank en brottare, men vi minns honom som en kraftfull, ruskig fighter som svingade mot allt som rörde sig. Det var inte särskilt vackert, men det var 90-tal och det var rudimentär och barbarisk MMA. Originalmanuset till Kimbo Slice om man så vill.

Tank Abbott stoltserar med ett negativt record på 10-14 totalt. Bara det är lite coolt tycker jag. I UFC gick han hela 18 matcher och vann åtta av dessa. Under åren mötte Tank motståndare som Dan Severn, Don Frye, Vitor Belfort, Maurice Smith, Pedro Rizzo, Kimo och Frank Mir. Sista UFC-fighten var så sent som på UFC 45 och sista MMA-fighten gick av stapeln 2009. För fyra år sedan mötte Abbott för övrigt Kimbo Slice i Elite XC och förlorade på knockout efter 43 sekunder.

Det är inte resultaten i sig som är viktiga när man talar om Tank Abbott. Det är hela den absurda uppenbarelsen och viljan att fightas till sista blodsdroppen. Man kan tala i timmar om hans klassiska matcher mot till exempel Oleg Taktarov, Dan Severn eller Frank Mir. I slutändan är det dock personligheten, den opolerade ytan och kärleken till djuriska brawl vi minns. Nostalgimätaren slår definitivt i botten när jag tänker tillbaka på Tank Abbott. En UFC-legend som förtjänar att uppmärksammas. 

Det har varit en fullspäckad MMA-helg. Strikeforce anordnade en gala med gamla bekantingar samt en titelfight för kvinnor i bantamvikt. Ronaldo "Jacaré" Souza segrade, medan Daley, Noons och Scott Smith fick bita i gräset. Och Ronda Rousey knäckte Miesha Tates arm förstås. I bästa Frank Mir-stil.

UFC:s evenemang i Australien handlade främst om en welterviktsmatch av rang, en flugviktsturnering och en rejäl tabbe med resultatlistorna. Jag tar mig dock friheten att välja och vraka, och fokuserar därför enbart på matchen i 170 pounds.

Thiago Alves vs. Martin Kampmann  
Det här blev framförallt ett bevis på att varken Alves eller Kampmann hör hemma i den absoluta toppen av divisionen. Huvudmatchen får alltså lov att kategoriseras som en liten besvikelse, och om man ska vara drastisk fanns det två förlorare och ingen vinnare. Jag ska göra ett försök att motivera mina hårda ord.

Thiago Alves höll i taktpinnen under matchens 14 första minuter. Han delade ut låga sparkar och ett antal korrekt adresserade slag. Därutöver stod Alves emot nedtagningsförsöken från Kampmann och gjorde själv en snygg passering till mount i första ronden. Det var utan tvekan brasilianarens fight, och poängsegern var så gott som klar när Alves fick hjärnsläpp och dök in i en giljotin. Om man bortser ifrån den taktiskt tveksamma double leg-manövern, kan jag konstatera att "The Pitbull" såg hyfsad ut. Men bara hyfsad. Thiago Alves är inte samma progressiva fighter som han var under åren 2006-2008. Nu har han fyra förluster på sex matcher och måste snart vända på den här illavarslande trenden. Det här håller inte i längden. 

Martin Kampmann vann matchen och segergiljotinen var skickligt utförd. Dessförinnan var det emellertid inte mycket som gick danskens väg. En front kick på Alves haka var det bästa han åstadkom. Bitvis såg klincharbetet bra ut och han försökte med knän och single legs. Jag vidhåller att "Hitman" är lite för mesig. Boxningen är stilren men harmlös, och brottningen saknar det där djuriska drivet som vinner matcher. Det är mycket osäkert, med betoning på mycket, om Kampmann har det som krävs för att bli en titelutmanare. Han figurerar ständigt i högprofilsammanhang utan att någonsin briljera skiten ur en. Martin Kampmann både vann och förlorade på samma gång i lördags. 
 

Nu är det slutgnällt från björkarnas stad. För den här gången.  

Är ni redo för ännu en UFC-gala? På lördag den 3:e mars slänger Dana White & Co upp UFC on FX: Alves vs. Kampmann. Bara så där. Semifinalerna i flugviktsturneringen ska avklaras och The Ultimate Fighter 11-vinnaren Court McGee ska försöka ta sin fjärde raka vinst i buren. Men det är en angelägen welterviktsmatch som kommer att få min fulla uppmärksamhet. Thiago Alves mot Martin Kampmann är en förtjusande matchning i en division som sjuder av liv. Då drar vi helt sonika till Sydney, Australien. Häng med. 

Thiago Alves vs. Martin Kampmann – Weltervikt
Både "Pitbull" och "Hitman" får anses vara toppnamn i 170-pounds, trots att karriärerna haft tillfälliga driftstopp de senaste åren. Killarna presterar allt som oftast på hög nivå och nu behöver båda två en seger för att inte tappa mark. I weltervikthierarkin måste man slåss för glatta livet, annars äts man snabbt upp av rovdjurshorden som lurar bakom hörnet. 

Thiago Alves (19-8 MMA, 11-5 UFC) måste först och främst klara vikten. Som rutinerat proffs bör det inte vara några problem, och Dana White har varnat honom tidigare. Alves sitter på många trumfkort. Han är stor, han har divisionens bästa low kicks och eminent muay thai. Dessutom är han explosiv och har utvecklat en ändamålsenlig defensiv. Senast ströp Alves ut vår svenske nykomling Papy Abedi i första ronden. Men rent generellt finns Alves svagaste sidor på grapplingfronten, och mot påstridiga brottare brukar han få problem.

Med 9-4 i UFC har vår danske vän förtjänat epitetet oktagonräv. Kampmann kan liknas vid en graciös balettdansare i en aggressiv grindcore-mosh pit. De senaste åren har "The Hitman" blivit alltmer allround, men hans främsta vapen är fortfarande den tekniska kickboxningen. Han är emellertid en underskattad submission-artist och brottare. Segrarna mot Carlos Condit och Rick Story imponerar, medan förlusterna mot Paul Daley och framförallt Jake Shields var omotiverade. Det jag saknar mest hos Martin Kampmann är att han är lite för snäll och lite för timid i sina attacker.  

Joe Silva gjorde ett utomordentligt jobb när han tussade ihop Alves och Kampmann. Två intressanta stilar och två segersugna killar borgar för en konflikt på högsta nivå. Thiago Alves har störst chans att vinna enligt oddsmakarna. Jag tror att det finns två tänkbara scenarion inför lördagens fight. Antingen blir det en diabolisk bombräd från Alves sida som avslutar matchen i första ronden. Eller också tar Kampmann hem ett beslut med hjälp av taktik, avståndsboxning, fotarbete och strategisk grappling.   

Mitt tips är att slagkraft går före finlir den här gången. Thiago Alves sänker Martin Kampmann efter cirka tre minuter i rond ett. Brasilianaren vill helt enkelt mer för tillfället, och han är ilsken och uppretad som en spansk tjurfäktningstjur.