Hans fightingstil brukar beskrivas av UFC:s kommentatorer som en "herky-jerky style". Inte fullkomligt stilrent alltså. Däremot ser han alltid ruggigt cool ut och har en grym staredown. Han gillar dessutom att nypa sig själv i bröstvårtan innan match. Han har spöat namn som Chuck Liddell, Forrest Griffin och Brandon Vera. Det är inte illa! En gång i tiden var han väldigt nära en titelmatch i UFC. Hans match mot Rampage Jackson i UFC 96 var extremt viktig, och hade han vunnit den matchen kunde allt ha sett annorlunda ut. Nu blev det en mycket knapp förlust och sedan gick allt utför...

Keith "The Dean of Mean" Jardine förlorade sedan tre matcher på raken mot Thiago Silva, Ryan Bader och Matt Hamill. Detta resulterade i ett avskedsbrev från Dana White och ett record på 6-7 i UFC. Snacka om UFC-veteran. Jardine har i princip aldrig gått någon enkel match i UFC och kan bevisligen utgöra ett hot mot nästan vem som helst. Fyra raka förluster var dock för mycket för Dana & Co.

Har man en gång blivit kickad ur UFC måste man visa sig på styva linan för att få komma tillbaka. Jardine hade en chans i lördags att påbörja sin comeback. Tyvärr förlorade han på split decision mot Trevor Prangley i Shark Fights 13. Nu ser det väldigt mörkt ut för Keith Jardine. Fem raka förluster ser inte bra ut. Jag håller trots allt tummarna för "The Dean of Mean". Killen är en krigare. 

Fy faan, på ren svenska, vad jag kan sakna Pride Fighting Championships ibland! Det är något väldigt speciellt med Pride. Känslan, reglerna, matcherna, utövarna och egentligen hela konceptet. UFC i all ära, men ibland känns det som att Dana Whites och bröderna Fertittas firma är lite stel och artificiell. Tillrättalagd helt enkelt. Pengar, kontroll, krass och pragmatisk brottning, maktfullkomlighet och nästintill folklig acceptans har gjort UFC lite själlös. Pride hade ofta en mer organisk aura. Så kan jag i alla fall känna ibland, och utan tvekan efter att ha sett dokumentären som finns inbäddad längre ner. Jag älskar visserligen UFC men jag saknar Pride. 

Filmen visar Prides histora. Från Rickson Gracies klassiska seger över Nobuhiko Takada i Pride 1, via Sakuraba vs. Gracie-klanen, Mark Coleman, Big Nog, Wanderlei Silva, Rampage Jackson, Fedor och Cro Cop till Dan Henderson, Shogun och det bittra slutet när UFC köpte upp Pride. En sevärd och inspirerande film! MMA-historia skulle man kunna säga...