Pust. Det här var svettigt. Nu ska en väldigt bra och väldigt viktig MMA-gala summeras. UFC on FOX: Henderson vs. Diaz var strålande, och jag har fortfarande höga doser adrenalin i kroppen. Vi ska analysera hur en ny generation fighters står sig mot gamla klassiska MMA-monument. Dessutom ska vi väl säga några ord om Alexander Gustafsson också. 

Mike Swick vs. Matt Brown 
Varken Swick eller Brown sparade på krutet när huvudkortets första match drog igång. Vi fick se två knockoutbenägna killar som emellanåt hamnade i härligt tilltrasslade situationer på mattan. Jag skrattade gott när Swick och Brown sammanflätades i en märklig BJJ-hög. De såg nästan ut att smälta ihop till en vanställd siamesisk tvilling. Den förväntade knocken kom mycket riktigt i andra ronden efter en stilig vänster-höger-kombination av Matt Brown. En rolig match och en snygg avslutning som ger "The Immortal" fyra raka segrar i weltervikten. Jag tror dock inte att han kommer att avancera särskilt mycket längre i en stentuff 170-division. 

B.J Penn vs. Rory MacDonald 
Smeknamnet "The Prodigy" bör härmed tas över av 23-årige MacDonald. Från första sekunden tog kanadensaren kommandot, och sedan fick vi se tre ronder av hänsynslöst smisk. MacDonald valde att hålla matchen stående; ett beslut som i efterhand visade sig vara klokt. Det var stundtals spel mot ett mål och jag trodde definitivt att domaren skulle bryta matchen i andra ronden. Det är bara att lyfta på hatten för MacDonalds allsidighet och för hans boxning i synnerhet. Man vågar knappt tänka på hur bra killen kan bli om tre-fyra år. Rory MacDonald går under oktagonnamnet "Ares" - krigets, ursinnets och det besinningslösa våldets gud. Det känns kanske lite väl pompöst, men det är tamejfan inte helt obefogat. Inte efter denna makalösa kross av B.J Penn. 

Rory MacDonald känns kontroversiell med sin klädsel och sina strama uttalanden. Efter matchen buade också publiken. Det ska bli spännande att följa den unge talanges utveckling. I segerintervjun efterfrågade han en returmatch mot Carlos Condit, och det bör han givetvis få. Gärna ganska snart. 

Den här matchen var ett symboliskt tronskifte. Det nya rensade ut det gamla utan att tveka eller skämmas. Jag har aldrig gillat B.J Penn, men jag kan lova att varje slag och varje spark den gamle legenden tog emot även kändes i min kropp. Penns blick var förvirrad och uppgiven redan i slutet av första ronden. Och i andra ronden tyckte jag bara synd om den forne mästaren från Hawaii. Det är nog dags att sluta fightas nu B.J. 

Maurício Rua vs. Alexander Gustafsson 
Mina damer och herrar, Alex vann i Seattle. Det var den största och viktigaste svenska MMA-bedriften någonsin. Nu är Alexander Gustafsson ett stort namn inom Mixed Martial Arts. Ett riktigt stort namn. 

Det var absolut ingen promenadseger, trots domarsiffrorna 30-27, 30-27, 30-26. Alex boxades bra som vanligt, men han tog också många poäng på nedtagningar, knän och ett par klockrena sparkar. Den långa uppercuten, fotarbetet, den defensiva brottningen, taktiken och inställningen, ja allt känns världsklass. Nu fick vi också bevis för att Alex kan ta en och annan smäll på käkbenet. Visst kan Alex förbättra sin offensiva brottning, men det ska vi inte gnälla på nu. Nu ska vi njuta av en stor svensk kampsportstriumf. En ung begåvad kille från Arboga har nyligen spöat en brasiliansk legend. Jo man tackar. 

Shogun fightades precis som Shogun brukar fightas. Blixtattacker, bensparkar och naturlig hårdhet. Brasilianaren var nära med både benlås och överhandshöger, men svensken lyckades alltid komma undan med hälsan i behåll. Jag tycker inte att Shogun gjorde någon dålig match. Tvärtom. Konditionen höll dessutom nästan hela vägen för Shogun. Legenden från Pride mötte helt sonika en bättre motståndare. Det känns skönt att säga dom orden. 

Nu får vi se vad som händer härnäst. Ingenting är säkert i UFC. Alex vill inte vänta på Jones vs. Sonnen som möts i slutet av april, och det gör han rätt i. Möjligheten finns att Alex får möta Lyoto Machida, om Dan Hendersons knä inte hinner läka. Det är en groteskt tilltalande matchning. Men vi har även Rashad Evans mot Little Nog i början av februari. Vad som helst kan alltså hända, och jag känner mig lugn och trygg med det. Just nu svävar jag på små rosenröda moln, och jag tackar Alexander Gustafsson för en förtrollande uppvisning i Seattle. 

Benson Henderson vs. Nate Diaz
Vilken fantastisk match. Ben Henderson var precis den otämjda urkraft vi är vana att se. Han stängde effektivt ner Diaz långarmade boxning och han gjorde för övrigt allt annat rätt också. Den här typen av strider får gärna gå till decision, bara för att varje sekund är så rysligt sevärd. Galna scrambles, fina submissionförsök, vrålhögt tempo och sanslösa vinnarskallar i all ära, men jag älskade verkligen Hendersons jabbar mot Diaz knä. Det blir något att öva på i tränings-lokalen. Sedan ska vi inte tala om sekvensen där Henderson sitter i spagat och Diaz passar på att ge honom fingret. Där har vi matchen i ett nötskal och självklart underhållning på hög nivå. 

Nate Diaz ger aldrig upp. Såklart. Han är ju en bad boy. Därför är han så rolig att titta på. Även om Stocktongrabben inte hade särskilt mycket att säga till om, förutom ett flertal submissionförsök, så bråkade han hela vägen in i kaklet. Det ska han ha credit för. 

Nu har Benson Henderson vunnit alla sina sex matcher i UFC. I lördags försvarade han titeln för andra gången. Bendo är en allkonstnär med drag av evighetsmaskin. Mot Diaz utnyttjade han hela sitt register för att vinna bältet. I utsatta lägen kan Bendo alltid dra fördel av sin storlek, sin klinch och sin brottning. Nu vill jag se Benson Henderson mot Anthony Pettis (om Pettis slår Donald Cerrone i januari). Pettis är ju den som senast övermannade Henderson.