Det finns ingen anledning att ljuga eller komma med bortförklaringar. Jag har varit lat och oinspirerad. Så enkelt är det. Men nu är det dags att skriva igen, och jag tänkte börja med en liten krönika om den senaste månaden. En mycket märklig månad i MMA-historien, minst sagt. 

Den stora "skandalen"

I slutet av augusti blåste en hel UFC-gala åt fanders. UFC 151: Jones vs. Henderson sögs upp i en kaosartad tromb, och ut spottades en mängd osorterat bråte. Förvirringen var ett faktum. Det hela började med ett trasigt ligament i Dan Hendersons knä. Lyoto Machida avböjde sedermera att möta Jon Jones, och Jon Jones tackade nej till en match mot Chael Sonnen. Då valde Dana White & Co att ställa in hela skiten. För första gången någonsin! 

Inom MMA-världen gick man skallgång för att hitta den eller de ansvariga, samtidigt som det annonserades att Jon Jones skulle möta Vitor Belfort på UFC 152 istället. En tveksam nödlösning om ni frågar mig. Belfort är förvisso en farlig fighter, men han har gått i mellanvikt och catchweight de senaste åren. Det var länge sedan "The Phenom" slogs mot den moderna världstoppen i 205 pounds. Jones kommer att vinna, Belfort kommer att förlora och ingen kommer att bli varken klokare eller nöjdare. 

Om man nödvändigtvis måste leta efter syndabockar i denna soppa, så är det UFC som bär skulden till att 151:an ställdes in. Hela galan var byggd på en enda match, Jones vs. Henderson, och det övriga matchkortet var alldeles för vekt för att kunna skapa tillräcklig dragningskraft på egen hand.

Många skyller på Jon Jones och coachen Greg Jackson för det som inträffade. Jag förstår givetvis de som tänker så. Man kan tycka att Jon Jones borde ta sig an vem som än ställs framför honom. Han är ju champ för guds skull. Ska en mästare verkligen kunna tacka nej till en utmanare hur som helst? Det var fegt av Jon Jones, helt klart. Men naturligtvis var det ett strategiskt beslut, där Greg Jackson haft ett par fingrar med i spelet. MMA anno 2012 handlar mycket om taktik, timing, planering och pengar, och inte så mycket om verkliga kraftmätningar och stake. I slutändan förstår jag emellertid Jones och Greg Jacksons beslut. Till viss del i alla fall.

En sinnessjuk matchning

Anderson Silva ska möta, och lyssna noga nu, Stephan Bonnar. På UFC 153 är det tänkt att denna makabra fight i lätt tungvikt ska äga rum. Den första och enda frågan som dyker upp i mitt huvud är VARFÖR? Det finns ingen rimlig anledning till en sådan skev matchning. Har UFC förlorat förståndet? Stephan Bonnar är visserligen en välmeriterad och berömd fighter, men han är också rejält avdankad och fullkomligt passé. "The American Psycho" kommer att bli mördad.

Anledningen till att UFC skapade denna monstrositet är såklart att UFC 153 höll på att falla sönder och samman likt UFC 151. Titelfighten i fjädervikt mellan José Aldo och Frankie Edgar slopades på grund av skada. Dessutom tvingades Quinton "Rampage" Jackson dra sig ur matchen mot Glover Teixeira. För att rädda situationen kallade UFC in Spindeln och Psykot. Förmodligen årets mismatch. Jag har inte smält det här på långa vägar. Det känns så ovärdigt.

Tre slutsatser

1. När man tränar MMA riskerar man att skada sig. Förr eller senare. Oftast väldigt lindrigt, men ibland lite allvarligare. Den senaste tiden har UFC tyvärr drabbats av många återbud på grund av skada. Då luckras matchkorten upp och försvagas allt som oftast. Sånt är livet i MMA-branschen. UFC består av elitidrottsmän som utsätter sin kropp för extrema påfrestningar. Vi kommer därför att få leva med skador och avhopp. UFC har alltid varit duktiga på att hitta ersättare till skadade fighters. Den senaste månaden har lösningarna dock inte varit optimala. Långt ifrån för att vara ärlig. 

2. Man får kritisera UFC. Det kanske låter som en underlig slutsats, men ibland tycker jag att media trippar på tårna för Dana White & Co. UFC är inget litet barn längre. Organisationen har vuxit upp och blivit ett globalt imperium med big business på agendan. UFC är en stor underhållningsindustri och affärsrörelse som man måste få granska och anmärka på. Så av med bomullsvantarna.

3. UFC är inte lika spännande som förr. Missförstå mig inte, jag älskar fortfarande sporten och det som händer i UFC:s oktagon. Men jag laddar inte två veckor innan en gala längre. Jag hoppar inte upp och ned av förtjusning under sändningarna lika ofta som förr. Kanske har det varit för många galor och för många svaga matchkort det senaste halvåret? Kanske beror det på alla omkastningar och skador? Eventuellt är jag bara gammal och bortskämd? UFC har hur som helst drabbats av inflation och just nu pusslar man för att fansen ska behålla intresset. Även om UFC fortsätter att expandera som företag, så upplever vi just nu en stagnationsfas på entusiasmfronten. Hos mig i alla fall. Börjar det måhända bli dags att skapa den där supermatchen mellan GSP och Anderson Silva, och inte bara snacka om den?