Det var länge sedan jag skrek okontrollerat under en UFC-gala. I lördags kunde jag dock inte hålla mig. Jag ska strax berätta varför. Efter en tids turbulens på MMA-fronten känns det skönt att Ultimate Fighting Championship levererar igen. Vi tar och synar Kanada-eventet.

Jon Jones vs. Vitor Belfort
Ett tecken på storhet är när man försvarar sin titel för fjärde gången, trots skyhögt favoritskap. Jonny "Bones" Jones är fortfarande långt ifrån att vara en personlig favorit, men han slåss förbaskat bra. Dessutom börjar han förstå hur man ska uppträda när man är mästare. Vem vet, en vacker dag kanske Jones och jag kan dra jämnt?

Det man kommer att minnas bäst från UFC 152 är självklart Vitor Belforts armbar. Den som nästan kullkastade hela samhällsstrukturen. Personligen brölade jag och flaxade som en flamingo på Ritalin: "sätt den då, sätt den då!". Det var inte långt borta, och man såg tydligt på reprisen hur Jones grinade illa för att komma loss.
 
Vitor Belfort gjorde inte bort sig på något sätt i lördags. Han kom närmare än någon hittills gjort och förtjänar en dos beröm. Att Belfort skulle hoppa i guard och leta submissions var något oväntat, men kör man fast på en front får man försöka på en annan. Jag trodde emellertid att "The Phenom" skulle attackera bättre stående. Man måste sätta press på Jones. Rigorös press. Då framstår han nästan som mänsklig.

När "Bones" får hålla i taktpinnen är han en briljant orkesterledare. Då kör han en bank- och mangelsymfoni som heter duga. En del av Jones styrka är naturligtvis räckvidden. En annan är de oortodoxa sparkarna och förmågan att nöta ner motståndaren. Sidosparken som träffade Belforts solarplexus var som tagen ur instruktionsboken för Jeet Kune Do. Slutligen var det trevligt att se Jones avsluta med en americana. Ett lås som ibland lärs ut på den allra första nybörjarträningen och ett lås som även funkar bra i titelmatcher. 

Jones nästa match då? Det är oklart. Jag hoppas på Dan Henderson, men jag kan leva med en returmatch mot Lyoto Machida. Bäst av allt vore förstås om UFC frälser världen med en supermatch mellan Jon Jones och Anderson Silva. Detta kommer givetvis inte att hända, och det är lite synd. Jag tycker att UFC är skyldiga att bjuda oss på den fighten, även om det är ett affärsmässigt självmord. 

Joseph Benavidez vs. Demetrious Johnson 
Dana White var arg efter galan. Slutbossen menade att man är en idiot om man inte gillade titelmatchen i flugvikt. Man är en idiot som inte gillar fighting överhuvudtaget, enligt White. Alltså är jag en idiot som inte gillar fighting. Intressant resonemang. 

Jag tycker att Dana White ska lugna ner sig en smula. Alla kan inte tycka likadant, och tur är väl det. Jag är inte särskilt intresserad av flugvikt. Det står jag för. Men det är inte konstigare än att jag älskar Criminal Minds, men är helt likgiltig inför CSI. Smaken är som den berömda baken. Jag har absolut inget emot 125-poundarna. Flugvikt råkar bara inte vara min kopp te. Inte än i alla fall. 

Lösningen är enkel: ge flugviktarna lite tid. De måste få möjlighet att etablera sig. Divisionen är ny i UFC och intresset kommer att öka succesivt. Ta ett djupt andetag Dana.

Personligen skulle jag aldrig bua under en match. Det är respektlöst och i det här fallet helt omotiverat. Speciellt då matchen höll högt tempo, rasande fina tekniker och gigantiska fightinghjärtan. Grattis till det nya bältet Demetrious "Mighty Mouse" Johnson! 

Michael Bisping vs. Brian Stann
Kvällens intressantaste match på papperet blev ganska lyckad när det kom till kritan. England mötte USA i vad som förväntades bli ett färgsprakande slagsmål. Och knytnävskamp blev det, men intelligente Michael Bisping visade att han är mycket mer än en poängplockande avståndsboxare. Bisping är allround, klinchar starkt och kommer till match med en genomtänkt gameplan. "The Count" har också lyckats bli en kille jag faktiskt håller på. Det insåg jag när matchen väl var igång. Det tog bara drygt sex år. 

Michael Bisping vill ha en titelfight snart. Det basunerar han gärna ut. Han tycker sig ha förtjänat det, och han tror sig kunna hota Anderson Silva. Men det står en Chris Weidman, en Tim Boetsch och en Alan Belcher emellan. Jag tycker att Bisping är underskattad, och jag är helt säker på att han är enormt jobbig att möta. Hans kvalitéer når tyvärr inte riktigt fram genom tv-rutan. Bisping skulle behöva en mullrande knockoutseger. Krasst men sant. 

Brian Stann är endimensionell och förlitar sig på hårdkokt machoboxning. Hans bästa slag kom i slutet av första ronden, och hade det slaget träffat hakan istället för ögat på Bisping så vette katten vad som hänt? Nu kan jag bara konstatera att "The All American" måste undvika att bli nedtagen. Sonnen gjorde det när han ville, och Bisping lyckades ett par gånger. Stann kommer dock inte att bli avpolletterad på grund av denna förlust. Stann säljer fortfarande lösnummer.

Matt Hamill vs. Roger Hollett
Ett rungande nej är svaret. Frågan är, som ni givetvis förstår, om Matt Hamill blivit bättre sedan sist? Nu vann visserligen "The Hammer" komfortabelt, men det betyder ingenting. Det här var bara grisigt, otympligt och ointressant. Roger Hollett, som gjorde UFC-premiär på huvudkortet inför hemmapublik, känns som ett kolossalt framtidslöfte. Visst?