På onsdag den 15:e februari smyger UFC in en gala på Fuel TV. Vi bjuds tyvärr inte på världshistoriens tyngsta matchkort, men en mycket betydelsefull welterviktsfight står trots allt på agendan. Med marijuanarökande Nick Diaz på avbytarbänken positionerar sig vinnaren mellan Sanchez och Ellenberger som nummer tre på rankingen efter GSP och Carlos Condit.

Diego Sanchez vs. Jake Ellenberger – Weltervikt
Jag är tokförtjust i den här matchningen. En hänförande bombmatta som mycket väl kan bli ett av årets bästa slagsmål. Räkna med ursinnigt tempo, onda avsikter och två killar som är beredda att gå genom skärselden för att vinna. Fram med skräckfilmskuddarna och på med haklappen – nu kör vi!

I sina bästa stunder kan Diego Sanchez liknas vid en skenande helvetesmaskin. Hans tekniker kanske inte alltid är hämtade ur någon kampsportsmanual, men när det kommer till intensitet, arbetskapacitet och aggression är det få som slår honom. Därför har ”The Dream” producerat ett antal “Fight of the Nigths” genom åren. Sanchez trivs överallt i oktagonen, men fungerar som allra bäst i smutsiga närkamper och svettiga brawl. Så länge han kommer väl förberedd och full av självförtroende är TUF 1-vinnaren livsfarlig för alla motståndare.

Sanchez har förgyllt min tillvaro under många år och han har för närvarande respektabla 23-4 totalt och 12-4 i UFC. Karriären kantas egentligen bara av två bottennapp: titelfighten i lättvikt mot B.J Penn och plattmatchen mot John Hathaway. Jag vågar dock påstå att Diego måste vinna på onsdag för att kunna närma sig ännu en bältesdrabbning. Det är trångt om saligheten i 170-pounds och för Sanchez står karriären och väger. En ödesmatch väntar för den gode svartbältaren i Gaidojutsu.

Efter Nick Diaz joint är Jake Ellenberger hetast i UFC just nu. Johny Hendricks kanske inte håller med, men Ellenbergers smått sensationella knock på Jake Shields var inte bara ursnygg utan även en entrébiljett till UFC:s finrum. ”The Juggernaut” kombinerar bergfast brottning med allt dödligare striking och jag ser honom som en framtida titelutmanare. Rutinerade men ändå relativt unge Ellenberger har 4-1 i UFC, och enda förlusten kom mot Carlos Condit på split decision.

Det här är förbaskat svårtippat. Både två har lysande kondition, förmåga till avslut och ett brett register. Sanchez är en oberäknelig känslofighter medan Ellenberger förlitar sig mer på grundtekniker och gameplans. Jag tror att det blir ett spektakulärt vågspel med uppenbar varning för migrän och karpaltunnelsyndrom. Mitt hjärta bankar naturligtvis för Sanchez. Men mitt tips är att Jake Ellenberger vinner på majority decision. 

Fullständigt matchkort för UFC on Fuel 1: Sanchez vs. Ellenberger

Diego Sanchez vs. Jake Ellenberger - Weltervikt

Stefan Struve vs. Dave Herman - Tungvikt

Aaron Simpson vs. Ronny Markes - Mellanvikt
Stipe Miocic vs. Philip De Fries - Tungvikt

T.J Dillashaw vs. Walel Watson - Bantamvikt

Ivan Menjivar vs. John Albert - Bantamvikt

Jonathan Brookins vs. Wagner Rocha - Fjädervikt

Buddy Roberts vs. Sean Loeffler - Mellanvikt

Anton Kuivanen vs. Justin Salas - Lättvikt

Tim Means vs. Bernardo Magalhaes - Lättvikt  

Den 12:e november 1993 gick den absolut första UFC-galan av stapeln i Denver, Colorado. Det kanske är fel att säga att allting började då. Givetvis hade utövare av olika kampsporter mötts förut för att avgöra vilken stil som var effektivast. Men nu satte BJJ-legenden Rorion Gracie, entreprenören Art Davie och ägaren Robert Meyrowitz allt på ett kort. Världens bästa fighter skulle utses i en åttamannaturnering.

Reglerna var enkla: det fanns inga regler. Man fick dock inte bitas och inte peta motståndaren i ögonen. Annars var det fritt fram att använda vilka tekniker man ville. Skaparna av UFC ville få svar på några basala frågor: vilken är den ultimata kampsporten? Karate, kickboxning, sumobrottning, streetfighting, tae kwon do, boxning, submissionwrestling eller kanske brasiliansk jiu-jitsu? Och har storleken betydelse? Svaret skulle visa sig bli en smula överraskande. 

Alla som var med på den tiden räcker upp en hand! Personligen såg jag detta spektakel på VHS någon gång 1995 eller 1996. Det är svårt att minnas exakta årtal så här i efterhand. Jag minns emellertid att det var hänsynslöst och ypperligt brutalt. Men det fanns en fascination i själva originaltanken. "Må bäste man vinna" är ett urgammalt och vinnande recept för medryckande action.

UFC 1 var ingen vacker historia, och kan närmast liknas vid en freakshow om man jämför med dagens MMA. Åtta modiga män ställde upp: Patrick Smith, Ken Shamrock, Art Jimmerson, Royce Gracie, Zane Frazier, Kevin Rosier, Teila Tuli och Gerard Gordeau. Där och då började en resa och ett äventyr som 19 år senare skulle vara en världsomspännande rörelse. 

Det jag minns bäst från UFC 1 är följande (utan inbördes ordning). När tanige Gerard Gordeau sparkade 200-kilos kolossen Teila Tulis tänder ut i publiken. Det är fortfarande något oklart hur många av Tulis tänder som försvann i publikhavet. När Kevin Rosier stompade Zane Frazier och forcerade fram ett handduksinkast. Art Jimmersons enda boxarhandske och hans oförklarliga klapp. Och givetvis domarnas hemska oförståelse för en tapout. Man kan bara skratta eller gråta åt eländet så här i efterhand.  

Det går knappt att beskriva UFC 1 med ord. Man måste se spektaklet för att förstå vad det handlar om. Det viktiga i den här kråksången är dock att en ny och seriös sport så småningom skulle växa fram ur detta slagsmålsinferno. Ett betydelsefullt paradigmskifte när det gäller kampsport hade ägt rum.