Efter huvudkortet på UFC 143 hoppar jag inte runt av glädje. Kanske är jag bortskämd, kanske har vi haft för många galor på kort tid eller också var det helt enkelt en grovjobbartävling utan riktigt minnesvärda ögonblick? Det nya UFC-introt var dock helt okej vid första anblicken. Givetvis kommer jag att sakna gladiatorn, men så länge "Face the Pain" spelas får jag alltid en speciell känsla i kroppen.

Renan Barão vs. Scott Jorgensen

Barão och Jorgensen stod upp och svingade lädervantar mot varandra i tre ronder. Men trots hyfsad intensitet, klart godkända tekniker och viktiga rankingpoäng på spel så lyfte aldrig matchen. Renan Barão stoppade alla nedtagningsförsök, landade flest poänggivande slag och tog därmed hem ett bergsäkert domarbeslut. Men så fasansfullt imponerande var det inte och det dröjer innan den lilla brasilianaren kan jämföras med José Aldo. När tröttheten infinner sig kommer muay thai-färdigheterna lite på sniskan för Barão.

Josh Koscheck vs. Mike Pierce

I en oestetisk brottarduell drog Josh Koscheck till slut det längsta strået. Men det var med minsta möjliga marginal. Istället för jabbar slängde Kos iväg ögonpetare och den forne titelutmanaren fick till slut plocka fram det klassiska dubbelbenet för att säkra en split decision-seger. Mike Pierce stretade emot och gjorde livet allmänt surt för initiativlöse Kos. Den här solkiga historien kommer att falla i glömska relativt omgående.

Roy Nelson vs. Fabricio Werdum

Denna tungviktsfight vann "Fight of the Night". Det säger en hel del om sevärdhetsfaktorn på 143:an. Roy Nelson är numera ett officiellt stålhuvud i oktagonen. Den utmärkelsen måste man ge honom. Men annars ser "Big Country" ut som en föredetting med mycket begränsade resurser. Ingenting fungerade för Nelson i lördags och framöver kommer han att få vakta en grind i en accelererande tungviktsdivision som kan bli riktigt intressant med alla nya Strikeforce-förvärv. Werdum hade chansen att bevisa för alla tvivlare att han hör hemma i UFC. Den chansen tog han med nöd och näppe. Tight thaiclinch, onda knän och ständigt livsfarlig BJJ blev brasilianarens väg till triumf. Jag är dock långt ifrån överväldigad. Hans flås är suspekt och mot bättre boxare och starkare brottare kommer Werdum att bli överkörd eller desperat hoppa i guard.

Nick Diaz vs. Carlos Condit

Titelfight i weltervikt och pulsen går direkt från soffläge till Red Bull-berusad. Diaz mot Condit är en utsökt matchning med mobbning och ultravåld som självklara konsekvenser. Nick Diaz började som vanligt, vilket innebär arrogans blandat med genialitet och särpräglad boxning som bara går att finna i trakterna av Stockton, Kalifornien. Till en början såg storebror Diaz beslutsam ut att mala sönder sin motståndare. Sedan lossnade det för Carlos Condit, som enkelt duckade och undvek alla attackförsök. När Condit väl hittade rytmen kom också pricksäkerheten, bensparkarna och tajmingen som gjort honom så framgångsrik. Även om det oftast var Diaz som jagade så briljerade "The Natural Born Killer" med kontringar, fotarbete i världsklass och sin sällsynt eleganta aggressivitet. En bra fight som aldrig riktigt exploderade utom all kontroll, men som ändå innehöll många vackra detaljer levererade av den värdige vinnaren Carlos Condit.

Nu blir det den riktige mästaren GSP mot låtsasmästaren Condit senare i år. Är det någon som kan knocka St-Pierre så är det just Carlos Condit. För Nick Diaz blir det skamvrån och eventuellt pension, om man ska tro hans intervju med Joe Rogan efter matchen. Omoget och bara larvigt av Diaz att inte kunna ta en förlust. Dags att växa upp Nick!