Det här är ett litet men signifikativt stycke MMA-historia. UFC stod vid den här tidpunkten på randen till folkligt genombrott. Vi snackar den 27:e maj 2006 och UFC 60. Legenden Royce Gracie hade bestämt sig för att göra comeback och utmana den starkaste welterviktaren för tillfället: Matt Hughes. 

Royce Gracie behöver ingen närmare presentation. Alla vet att han vann UFC 1, UFC 2 och UFC 4. Alla känner också till att Gracie är en ikon utöver det vanliga, och att han kommer från en legendarisk BJJ-familj. Hans MMA-karriär har resluterat i 14 vinster, två förluster och tre oavgjorda matcher. Royce har helt enkelt varit en fundamental byggsten i det som numera är en världsomspännande och framgångsrik MMA-rörelse.

Matt Hughes stod på toppen av sin karriär vid UFC 60. Han hade försvarat welterviktstiteln sex gånger, och till och med submittat GSP. Hughes var utan tvekan världens bästa 170-poundare och hade 39-4 som record. Nu skulle han ta sig an en gammal stofil som ville ha upprättelse.  

Alla visste egentligen på förhand hur matchen skulle sluta. Men man kunde inte låta bli att ha en smula respekt för Royce Gracie, som var både mytomspunnen och allmänt helig. Det handlade om dåtid mot nutid. Matt Hughes dominerade på alla fronter och fick topposition i mitten av första ronden. Hughes landade ett obarmhärtigt armlås från side control men Gracie vägrade ge upp. Därefter tog Hughes rygg och påbörjade en slagserie som slutligen fick Gracie att klappa ut. Symbolisk och ödesmättat. 

Det intressanta i den här historien är att Matt Hughes sopade bort alla gamla rester från det förflutna. Nu var MMA en modern och progressiv sport. Det gick inte längre att leva på gamla meriter. UFC 60 satte mer eller mindre punkt för otidsenliga reliker.