Idiot of the night
Ett pris som solklart och utan konkurrens går till Nick Diaz. Om man ska spela gnällapa, provocera sin motståndare verbalt och göra pubertala gester bör man också vinna matchen. Diaz beskyllde Condit för att sparka som en bäbis. Att sedan lämna sporten i ren protest är skrattretande. Diaz är en farlig fighter, en komisk filur och ett pucko på samma gång.

Räddningsplanka of the night  

När inget annat fungerar plockar Josh Koscheck fram sin double leg. Även om nedtagningen inte resulterar i mer än en abstrakt hög på burgolvet så räcker den för att avgöra en jämn match. Ibland handlar det bara om att vinna. Inte så sofistikerat, men rutinerat.

Hatobjekt of the night

Ett pris som också går till Koscheck. Publiken i Las Vegas var inte nådig mot stackars Kos. Han har inte alltid betett sig som en gentleman under sin tid i UFC, men förtjänar han ett kompakt och kollektivt hat för den skull? Jag står på Josh Koschecks sida efter segern mot Mike Pierce. 

Överraskning of the night

Ed Herman har varit med länge och blandat med- och motgångar hejvilt. Nu har han helt plötsligt tre raka avslut i buren, och han visade oväntad fräschör och teknik mot muskeltrollet Clifford Starks. 

Balls of the night

Alex ”Bruce Leroy” Caceres gick hårt åt Edwin Figueroas nötter i andra ronden. Suspen satt där den skulle, Figueroas partner kan andas ut och Caceres har nu 1-3 i UFC…

Strategi of the night

Istället för att backa rakt bakåt och stå stilla och ta stryk, cirklade Carlos Condit stilfullt undan Nick Diaz framstötar. En vinnande gameplan som fullständigt neutraliserade Diaz bombardemang. Snyggt, smart och taktiskt fulländat. 

Absolut NEJ of the night

Ingen jävla returmatch mellan Diaz och Condit! Fegt att ens tänka tanken av Dana White, som naturligtvis hellre vill se GSP mot Diaz i förlängningen. Allt ur ett sniket plånboksperspektiv. Låt Diaz gå in pension, sitta hemma och grina, ta ett kneg på Pizza Hut och komma krypande med svansen mellan benen när pengarna är slut.   

Efter huvudkortet på UFC 143 hoppar jag inte runt av glädje. Kanske är jag bortskämd, kanske har vi haft för många galor på kort tid eller också var det helt enkelt en grovjobbartävling utan riktigt minnesvärda ögonblick? Det nya UFC-introt var dock helt okej vid första anblicken. Givetvis kommer jag att sakna gladiatorn, men så länge "Face the Pain" spelas får jag alltid en speciell känsla i kroppen.

Renan Barão vs. Scott Jorgensen

Barão och Jorgensen stod upp och svingade lädervantar mot varandra i tre ronder. Men trots hyfsad intensitet, klart godkända tekniker och viktiga rankingpoäng på spel så lyfte aldrig matchen. Renan Barão stoppade alla nedtagningsförsök, landade flest poänggivande slag och tog därmed hem ett bergsäkert domarbeslut. Men så fasansfullt imponerande var det inte och det dröjer innan den lilla brasilianaren kan jämföras med José Aldo. När tröttheten infinner sig kommer muay thai-färdigheterna lite på sniskan för Barão.

Josh Koscheck vs. Mike Pierce

I en oestetisk brottarduell drog Josh Koscheck till slut det längsta strået. Men det var med minsta möjliga marginal. Istället för jabbar slängde Kos iväg ögonpetare och den forne titelutmanaren fick till slut plocka fram det klassiska dubbelbenet för att säkra en split decision-seger. Mike Pierce stretade emot och gjorde livet allmänt surt för initiativlöse Kos. Den här solkiga historien kommer att falla i glömska relativt omgående.

Roy Nelson vs. Fabricio Werdum

Denna tungviktsfight vann "Fight of the Night". Det säger en hel del om sevärdhetsfaktorn på 143:an. Roy Nelson är numera ett officiellt stålhuvud i oktagonen. Den utmärkelsen måste man ge honom. Men annars ser "Big Country" ut som en föredetting med mycket begränsade resurser. Ingenting fungerade för Nelson i lördags och framöver kommer han att få vakta en grind i en accelererande tungviktsdivision som kan bli riktigt intressant med alla nya Strikeforce-förvärv. Werdum hade chansen att bevisa för alla tvivlare att han hör hemma i UFC. Den chansen tog han med nöd och näppe. Tight thaiclinch, onda knän och ständigt livsfarlig BJJ blev brasilianarens väg till triumf. Jag är dock långt ifrån överväldigad. Hans flås är suspekt och mot bättre boxare och starkare brottare kommer Werdum att bli överkörd eller desperat hoppa i guard.

Nick Diaz vs. Carlos Condit

Titelfight i weltervikt och pulsen går direkt från soffläge till Red Bull-berusad. Diaz mot Condit är en utsökt matchning med mobbning och ultravåld som självklara konsekvenser. Nick Diaz började som vanligt, vilket innebär arrogans blandat med genialitet och särpräglad boxning som bara går att finna i trakterna av Stockton, Kalifornien. Till en början såg storebror Diaz beslutsam ut att mala sönder sin motståndare. Sedan lossnade det för Carlos Condit, som enkelt duckade och undvek alla attackförsök. När Condit väl hittade rytmen kom också pricksäkerheten, bensparkarna och tajmingen som gjort honom så framgångsrik. Även om det oftast var Diaz som jagade så briljerade "The Natural Born Killer" med kontringar, fotarbete i världsklass och sin sällsynt eleganta aggressivitet. En bra fight som aldrig riktigt exploderade utom all kontroll, men som ändå innehöll många vackra detaljer levererade av den värdige vinnaren Carlos Condit.

Nu blir det den riktige mästaren GSP mot låtsasmästaren Condit senare i år. Är det någon som kan knocka St-Pierre så är det just Carlos Condit. För Nick Diaz blir det skamvrån och eventuellt pension, om man ska tro hans intervju med Joe Rogan efter matchen. Omoget och bara larvigt av Diaz att inte kunna ta en förlust. Dags att växa upp Nick!

Buren som står i centrum för allas uppmärksamhet monteras denna gång upp i Las Vegas. Interimbältet i weltervikt står på spel under natten mot söndag. Därutöver har vi en tungviktsfight med gamle UFC-bekantingen och Fedordödaren Fabricio Werdum, en blond och välbekant krulltott samt ett stort framtidslöfte i bantamvikt. 

Renan Barão vs. Scott Jorgensen - Bantamvikt
Brasilianaren Barão har luft under vingarna just nu och är inne i en osannolikt vinstsvit. Med totalt 27-1 i bagaget är han en av de mest talangfulla ynglingarna i oktagonen. Barão spöar de flesta i sömnen på BJJ-fronten och han har dessutom bländande, aggressiv och teknisk muay thai. Tankarna går inte helt osökt till träningspartnern José Aldo. Barãos nedtagningsförsvar är också av yppersta kvalité, och det kommer garanterat att sättas på prov mot Jorgensen. Scott "Young Guns" Jorgensen har två raka segrar i UFC och en framgångsrik tid i WEC bakom sig. Där slogs han om bältet men förlorade på domslut mot Dominick Cruz. Jorgensen ligger högt på alla rankinglistor och gillar att välta och krossa. En viktig fight i 135-pounds. Mitt tips är att Barãos raffinerade magi och fingertoppskänsla leder till ett vinnande domslut.

Josh Koscheck vs. Mike Pierce - Weltervikt 
Det känns som att Kos inte riktigt hämtat sig efter smisket han fick mot GSP i UFC 124. Även om han knockade gamlingen Matt Hughes senast så har Koscheck definitivt flugit under radarn det senaste året. Nu är det dags att kliva fram i strålkastarljustet och börja ta plats igen. Kos är emellertid ingen ungdom längre och hans framgångsrecept bestående av ultrafysbrottning och överhandshöger är numera välkänt. Karriären står och väger för den gode skitsnackaren från The Ultimate Fighter 1. På andra sidan oktagonen står en kille vars anonymitet är till hans fördel. Mike Pierce har sakta men säkert skapat sig ett namn i fightingvärlden genom att göra nästan exakt som sin motståndare. Det är sällan spektakulärt och finessrikt, men ack så jobbigt att möta. Mitt tips är att den som har hårdast skelett, vill mest och lyckas med en eller ett par double legs vinner. Jag säger Josh Koscheck på decision.

Roy Nelson vs. Fabricio Werdum - Tungvikt 
Är detta en relevant och intressant fight kan man undra? Självklart är det så! Ni som känner mig vet att tungvikt ligger mig varmt om hjärtat, och två relativt udda men farliga karaktärer i den tyngsta divisionen kan aldrig slå fel. Ishockeyfrisyren, Budweiser-magen och järnkäken Roy Nelson har hamnat i ett småtrist fack i UFC. Han slåss inte för någon topplacering på rankingen och eventuella titelfighter är ljusår bort. Ändå finns han där och utgör ett svårpasserat hinder för alla som vill komma någonstans. Nelson har avancerade kunskaper i sportens tre hörnstenar: brottning, boxning och BJJ. En obändig vilja finns också innanför den skenbart orimliga fasaden. Därför ska Nelson aldrig underskattas. 

Fabricio Werdum har återigen fått chansen i UFC, efter att Strikeforce kastat sin tungviktsdivision i avfallskvarnen. Brasilianaren är ingen personlig favorit. Vi vet att han likviderade Fedor med en triangel/armbar, vi vet att han spelade patetisk apa mot Alistair Overeem senast och vi vet att han är en BJJ-furste. Därtill har Werdum knockat, och jag har gråten i halsen när jag skriver detta, Frank Mir och även Gabriel Gonzaga. Jag tänker inte undervärdera brasilianaren, men jag har inte sett någon omfattande utveckling i hans game de senaste åren. Jiu-jitsun sitter obestridligen där den ska, men nu är det dags att Werdum åker på lite klassisk MMA-spanking. Mitt tips är att Roy Nelson vinner på knockout i andra ronden. 

Nick Diaz vs. Carlos Condit - Interim-titelfight i weltervikt
Med Georges St-Pierre på välbehövlig konvalescens har Diaz och Condit accepterat att mötas om den tillfälliga titeln i weltervikt. Och det kunde väl knappast bli mer dramatiskt än så här? Även om vi inte hört så mycket skitsnack från Stocktonslyngeln så är detta en remarkabel utopi av besinningslös aggressivitet. Det här oheliga slagsmålet kommer inte att gå tiden ut. Jag vill, för sakens skull, poängtera att GSP skulle dominera åtminstone Nick Diaz. Troligen också Carlos Condit. 

Nick Diaz är bättre än vad jag trodde. Matcherna mot Paul Daley och B.J Penn fick mig slutligen att inse storheten hos odågan från Cesar Gracies camp. Det handlar om genialitet i form av räckvidd, boxnings-egenskaper som inte lärs ut på vanliga gym, ett fighterhjärta från filmens värld och i grund och botten en riktigt gedigen BJJ-förståelse. Nick Diaz har införlivat bergreppet synergieffekt på bästa möjliga sätt. Direkt additon av kunskaper fungerar inte när man talar om storebror Diaz.

Carlos Condit är alldeles för perfekt för sitt eget bästa. Sällan kommer han med stora ord eller bullshit-snack. 27-5 totalt och 4-1 i UFC talar sitt tydliga språk. Exceptionella grundtekniker och taktfull boxning har alltid varit varit konceptet för "The Natural Born Killer". Med knän, verkligen ondskefulla knän, högt MMA-IQ och timing har Carolos Condit blivit mer än en WEC-mästare. Han är numera det största hotet mot GSP. Frågan är om Condit kan klara sig igenom den trotylbaserade minan Nick Diaz?

Detta kommer garanterat inte att handla om brottning eller brasiliansk jiu-jitsu. Jag ser en avvaktande fight med centrumkontroll och jabbar framför mig. Förr eller senare kommer en urladdning från något håll, och så kommer det att fortsätta tills infernot når sin kulmen. Mitt tips är att Nick Diaz vinner på teknisk knockout i tredje ronden, och det blir inte bara en helvetisk pärs; det blir även en match att minnas och självfallet "Fight of the Night".