Werewolf of the night
Jag vet fortfarande inte om det var ett skämt eller på riktigt? Dave Hermans håriga kropp var sällsam och obegriplig, speciellt då man är van att se honom helt utan någon form av behåring. Han blev i alla fall inte en bättre fighter genom att se ut som en varulv.

Misstag of the night

Självfallet hade det varit trevligt att få se Diego Sanchez och Jake Ellenberger i en femrondare. Nu lämnades vi med en otillfredsställande känsla. Matchen var en riktig guldklimp som mycket väl hade potential att bli legendarisk. Istället känns det en aning stympat, trots att det var galans bästa fight.

Entré of the night

Tokpeppad, sinnessjukt fokuserad och galet underhållande. Det är Diego Sanchez i ett nötskal, och hans oktagonentréer är berömda vid det här laget. För några år sedan körde han sitt transliknande "Yes-mässande" till publikens stora fasa/glädje. Nu har han hittat ett nytt sätt att närma sig buren. Likt en rabiessmittad präst i ett oheligt rus intar han arenan med ett kors i högsta hugg. Och det känns inte ens fejkat. Magiskt Diego!

Dilemma of the night

Stefan Struve har ett problem. Holländaren börjar bli rutinerad i UFC med sina sju segrar och tre förluster, och i onsdags stoppade han Dave Herman efter en skaplig insats. Struve är stenhård och viker aldrig ner sig utan ordentlig kamp. Dessutom har han fina submissions och enorm räckvidd. Struve spöar medelmåttor, fighters i mellanskiktet och gröngölingar, men jag har svårt att se hur han ska kunna bli en kraft att räkna med. Mot divisionens storheter räcker han inte till. Stefan Struve måste hitta något riktigt effektivt sätt att utnyttja sina 213 centimeter.

Sömnpiller of the night

Ett pris som går till Aaron Simpson och Ronny Markes. Ibland är MMA en förtrollande upplevelse med spektakulär action och thriller-spänning. Men vissa gånger kan MMA vara ett par insomningstabletter. Denna fight riskerar att bli snabbspolad om man inte är oerhört sugen på att specialstudera klincharbete. Visst, klinch är vansinnigt jobbigt och tekniskt, men inte alltid en fest att titta på.

Titelutmanare of the night

Med sex raka vinster i UFC:s weltervikt är Jake Ellenberger redo för interimtiteln. Det hade förvisso varit intressant att se hur han skulle ha klarat rond fyra och fem mot Diego Sanchez, men det kan vi bara drömma om. Jag vill se Ellenberger mot Carlos Condit i slutet av maj/början av juni, men allt beror givetvis på hur länge GSP blir borta. Alternativet, att möta vinnaren mellan Josh Koscheck och Johny Hendricks, ligger för långt fram i tiden för Ellenberger. Jag ser inte så många andra lösningar. Gör ni?

Huvudmatchen mellan Sanchez och Ellenberger var riktigt bra. Den nådde tyvärr aldrig några himmelska höjder, men vi fick i alla fall 15 minuters klart godkänd underhållning. Det beklagliga är naturligtvis att fighten endast omfattade tre ronder. En stor miss och Dana White förklarade efteråt att UFC klantat till det hela. Jag hade gett min vänstra lilltå för att få se ytterligare två ronder. Vem vet hur matchen hade slutat då?

Diego Sanchez vs. Jake Ellenberger

Först och främst ska jag betona att det är en närmast gudomlig upplevelse att se Diego Sanchez göra entré. Killen vet verkligen hur man tar en arena med storm. Jag älskar Diego och hans knasiga men ärligt menade upptåg.

Jake Ellenberger började strålande med pricksäkerhet i boxningen, lätt fotarbete och oktagondominans. Framförallt orsakade "The Juggernaut" mest skada och åstadkom en nedslagning i första ronden. Tempot var bra och kontrollerat, men den extrema urladdning som många väntat på uteblev. I andra ronden fortsatte Ellenberger att föra matchen och han hittade mer och mer sin räckvidd. Men det var jämnt och Sanchez blixtrade till på karaktäristiskt vis. I slutet av rond två fick Ellenberger till ännu en nedtagning och en gnp-armbåge som orsakade ett sus i publiken.

Det dröjde till tredje ronden innan Sanchez hittade rytmen. Och när Sanchez får spela sitt eget spel är han en flåsande blodhund som jagar sitt villebråd. I matchens sista minut skapade "The Dream" ett överläge och letade en rear naked choke samtidigt som han hamrade ilsket med ground and pound. Ellenberger var ganska illa ute men lyckades överleva tills gonggongen ljöd. Alla tre domare var eniga och noterade rättvist 29-28 till Ellenberger i protokollet.

För Ellenberger finns nu två alternativ. Antingen möter han vinnaren mellan Josh Koscheck och Johny Hendricks som möts på UFC on Fox 3 den 5:e maj. Eller också blir det en returmatch mellan Ellenberger och Carlos Condit om interimtiteln. Att Condit ska vänta på att GSP blir frisk är en tidskrävande och osmidig lösning enligt mig. Diego Sanchez föll med flaggan i topp. Nästa match blir troligen mot Jon Fitch eller förloraren mellan Koscheck och Hendricks.

Det här är ett litet men signifikativt stycke MMA-historia. UFC stod vid den här tidpunkten på randen till folkligt genombrott. Vi snackar den 27:e maj 2006 och UFC 60. Legenden Royce Gracie hade bestämt sig för att göra comeback och utmana den starkaste welterviktaren för tillfället: Matt Hughes. 

Royce Gracie behöver ingen närmare presentation. Alla vet att han vann UFC 1, UFC 2 och UFC 4. Alla känner också till att Gracie är en ikon utöver det vanliga, och att han kommer från en legendarisk BJJ-familj. Hans MMA-karriär har resluterat i 14 vinster, två förluster och tre oavgjorda matcher. Royce har helt enkelt varit en fundamental byggsten i det som numera är en världsomspännande och framgångsrik MMA-rörelse.

Matt Hughes stod på toppen av sin karriär vid UFC 60. Han hade försvarat welterviktstiteln sex gånger, och till och med submittat GSP. Hughes var utan tvekan världens bästa 170-poundare och hade 39-4 som record. Nu skulle han ta sig an en gammal stofil som ville ha upprättelse.  

Alla visste egentligen på förhand hur matchen skulle sluta. Men man kunde inte låta bli att ha en smula respekt för Royce Gracie, som var både mytomspunnen och allmänt helig. Det handlade om dåtid mot nutid. Matt Hughes dominerade på alla fronter och fick topposition i mitten av första ronden. Hughes landade ett obarmhärtigt armlås från side control men Gracie vägrade ge upp. Därefter tog Hughes rygg och påbörjade en slagserie som slutligen fick Gracie att klappa ut. Symbolisk och ödesmättat. 

Det intressanta i den här historien är att Matt Hughes sopade bort alla gamla rester från det förflutna. Nu var MMA en modern och progressiv sport. Det gick inte längre att leva på gamla meriter. UFC 60 satte mer eller mindre punkt för otidsenliga reliker. 

I slutet av förra veckan annonserades en tungviktsfight mellan Cain Velasquez och Frank Mir. I samma veva fick vi också veta att en sk. "rubbermatch" mellan Tito Ortiz och Forrest Griffin planeras. Helt i onödan om du frågar mig. Tito slog visserligen Ryan Bader på UFC 132, men han har förlorat sex av de senaste åtta matcherna. "The Peoples Champ" ska snart lägga handskarna på hyllan och går troligen sin sista match. Det handlar alltså bara om nostalgi och känns helt irrelevant. Forrest Griffin har inget att tjäna på denna drabbning. Om Griffin ska ta sig tillbaka till någon form av betydelsefull position i lätt tungvikt så räcker det absolut inte att spöa Tito. Är det någon som är begeistrad över detta möte?

En betydligt intressantare dust som nyligen offentliggjordes är Alan Belcher mot Rousimar Palhares i mellanvikt på UFC on Fox 3. Belcher har fightats sparsamt de senaste åren på grund av skador, men han har tre raka segrar och 8-4 totalt i oktagonen. Även Palhares har tre raka vinster i buren och är på stark frammarsch med "hellhooken" i högsta hugg. Den som avgår med viktorian kan anse sig själv som ett starkt hot mot den absoluta mellanviktstoppen.

Trevligast av alla nya matchningar är Josh Koscheck mot Johny Hendricks i weltervikt. Också den på UFC on Fox 3. 170-pounds är ett infernaliskt getingbo. Åtminstone när det gäller topp-tio-placeringarna. Hendricks har tre raka och 7-1 i UFC. Senast begravde han högrankade supergrindaren Jon Fitch på bara tolv sekunder. Nu är Hendricks hetare än lava. Josh Koscheck svinade hem en knapp seger senast mot Mike Pierce, men han har ett imponerande facit och bör aldrig räknas ut. Denna fight är inte Sanchez vs. Ellenberger-fängslande, men inte så förbaskat långt ifrån.   

För några år sedan var Fedor Emelianenko världens i särklass bästa tungviktare. Sedan kom tre raka förluster: mot Fabricio Werdum, mot Antonio "Bigfoot" Silva och mot Dan Henderson. Helt plötsligt var "Den siste kejsaren" förpassad till ingenmansland och stämplad som en föredetting. Under hösten 2011 skrapade dock Fedor ihop två snabba segrar mot Jeff Monson och Satoshi Ishii. Frågan är om den gamle Pride-champen någonsin kommer tillbaka till världstoppen?

Lorenzo Fertitta sa nyligen på Twitter att han skulle kunna tänka sig att signa Fedor till rätt pris. Om Fedor vinner två eller tre relevanta fighter under våren/sommaren 2012, finns det då en möjlighet att vi får se den legendariske ryssen i oktagonen? Vad tror ni? 

På onsdag den 15:e februari smyger UFC in en gala på Fuel TV. Vi bjuds tyvärr inte på världshistoriens tyngsta matchkort, men en mycket betydelsefull welterviktsfight står trots allt på agendan. Med marijuanarökande Nick Diaz på avbytarbänken positionerar sig vinnaren mellan Sanchez och Ellenberger som nummer tre på rankingen efter GSP och Carlos Condit.

Diego Sanchez vs. Jake Ellenberger – Weltervikt
Jag är tokförtjust i den här matchningen. En hänförande bombmatta som mycket väl kan bli ett av årets bästa slagsmål. Räkna med ursinnigt tempo, onda avsikter och två killar som är beredda att gå genom skärselden för att vinna. Fram med skräckfilmskuddarna och på med haklappen – nu kör vi!

I sina bästa stunder kan Diego Sanchez liknas vid en skenande helvetesmaskin. Hans tekniker kanske inte alltid är hämtade ur någon kampsportsmanual, men när det kommer till intensitet, arbetskapacitet och aggression är det få som slår honom. Därför har ”The Dream” producerat ett antal “Fight of the Nigths” genom åren. Sanchez trivs överallt i oktagonen, men fungerar som allra bäst i smutsiga närkamper och svettiga brawl. Så länge han kommer väl förberedd och full av självförtroende är TUF 1-vinnaren livsfarlig för alla motståndare.

Sanchez har förgyllt min tillvaro under många år och han har för närvarande respektabla 23-4 totalt och 12-4 i UFC. Karriären kantas egentligen bara av två bottennapp: titelfighten i lättvikt mot B.J Penn och plattmatchen mot John Hathaway. Jag vågar dock påstå att Diego måste vinna på onsdag för att kunna närma sig ännu en bältesdrabbning. Det är trångt om saligheten i 170-pounds och för Sanchez står karriären och väger. En ödesmatch väntar för den gode svartbältaren i Gaidojutsu.

Efter Nick Diaz joint är Jake Ellenberger hetast i UFC just nu. Johny Hendricks kanske inte håller med, men Ellenbergers smått sensationella knock på Jake Shields var inte bara ursnygg utan även en entrébiljett till UFC:s finrum. ”The Juggernaut” kombinerar bergfast brottning med allt dödligare striking och jag ser honom som en framtida titelutmanare. Rutinerade men ändå relativt unge Ellenberger har 4-1 i UFC, och enda förlusten kom mot Carlos Condit på split decision.

Det här är förbaskat svårtippat. Både två har lysande kondition, förmåga till avslut och ett brett register. Sanchez är en oberäknelig känslofighter medan Ellenberger förlitar sig mer på grundtekniker och gameplans. Jag tror att det blir ett spektakulärt vågspel med uppenbar varning för migrän och karpaltunnelsyndrom. Mitt hjärta bankar naturligtvis för Sanchez. Men mitt tips är att Jake Ellenberger vinner på majority decision. 

Fullständigt matchkort för UFC on Fuel 1: Sanchez vs. Ellenberger

Diego Sanchez vs. Jake Ellenberger - Weltervikt

Stefan Struve vs. Dave Herman - Tungvikt

Aaron Simpson vs. Ronny Markes - Mellanvikt
Stipe Miocic vs. Philip De Fries - Tungvikt

T.J Dillashaw vs. Walel Watson - Bantamvikt

Ivan Menjivar vs. John Albert - Bantamvikt

Jonathan Brookins vs. Wagner Rocha - Fjädervikt

Buddy Roberts vs. Sean Loeffler - Mellanvikt

Anton Kuivanen vs. Justin Salas - Lättvikt

Tim Means vs. Bernardo Magalhaes - Lättvikt  

Den 12:e november 1993 gick den absolut första UFC-galan av stapeln i Denver, Colorado. Det kanske är fel att säga att allting började då. Givetvis hade utövare av olika kampsporter mötts förut för att avgöra vilken stil som var effektivast. Men nu satte BJJ-legenden Rorion Gracie, entreprenören Art Davie och ägaren Robert Meyrowitz allt på ett kort. Världens bästa fighter skulle utses i en åttamannaturnering.

Reglerna var enkla: det fanns inga regler. Man fick dock inte bitas och inte peta motståndaren i ögonen. Annars var det fritt fram att använda vilka tekniker man ville. Skaparna av UFC ville få svar på några basala frågor: vilken är den ultimata kampsporten? Karate, kickboxning, sumobrottning, streetfighting, tae kwon do, boxning, submissionwrestling eller kanske brasiliansk jiu-jitsu? Och har storleken betydelse? Svaret skulle visa sig bli en smula överraskande. 

Alla som var med på den tiden räcker upp en hand! Personligen såg jag detta spektakel på VHS någon gång 1995 eller 1996. Det är svårt att minnas exakta årtal så här i efterhand. Jag minns emellertid att det var hänsynslöst och ypperligt brutalt. Men det fanns en fascination i själva originaltanken. "Må bäste man vinna" är ett urgammalt och vinnande recept för medryckande action.

UFC 1 var ingen vacker historia, och kan närmast liknas vid en freakshow om man jämför med dagens MMA. Åtta modiga män ställde upp: Patrick Smith, Ken Shamrock, Art Jimmerson, Royce Gracie, Zane Frazier, Kevin Rosier, Teila Tuli och Gerard Gordeau. Där och då började en resa och ett äventyr som 19 år senare skulle vara en världsomspännande rörelse. 

Det jag minns bäst från UFC 1 är följande (utan inbördes ordning). När tanige Gerard Gordeau sparkade 200-kilos kolossen Teila Tulis tänder ut i publiken. Det är fortfarande något oklart hur många av Tulis tänder som försvann i publikhavet. När Kevin Rosier stompade Zane Frazier och forcerade fram ett handduksinkast. Art Jimmersons enda boxarhandske och hans oförklarliga klapp. Och givetvis domarnas hemska oförståelse för en tapout. Man kan bara skratta eller gråta åt eländet så här i efterhand.  

Det går knappt att beskriva UFC 1 med ord. Man måste se spektaklet för att förstå vad det handlar om. Det viktiga i den här kråksången är dock att en ny och seriös sport så småningom skulle växa fram ur detta slagsmålsinferno. Ett betydelsefullt paradigmskifte när det gäller kampsport hade ägt rum.

UFC planerar att sätta ihop en tungviktsfight mellan Cain Velasquez och Frank Mir. Detta enligt Lorenzo Fertitta på Twitter. Det skulle i så fall mest troligt handla om vem som står näst på tur att gå en match om bältet mot vinnaren av Junior Dos Santos och Alistair Overeem. Någon tidpunkt för Velasquez vs. Mir är inte klart. Tidigare rykten pekade på att Velasquez skulle välkomna Antonio "Bigfoot" Silva till UFC. 

Fertitta avslöjar också att en sk. rubbermatch mellan Tito Ortiz och Forrest Griffin är på gång. Första mötet på UFC 59 vanns av Ortiz på split decision. I andra mötet på UFC 106 segrade Griffin på split decision.