UFC 100 är över. Det blev en gala med förväntade segrar där regerande mästarna visade klass. På huvudkortet såg vi inga anmärkningsvärda överraskningar. Hur bra var egentigen jubileumsgalan då? I själva verket var UFC 100 en ganska ordinär föreställning. Absolut inte den bästa galan vi sett men långt ifrån den sämsta. Det blev dock knappast "the biggest night in the history of the sport". Jag hade nog förväntat mig ett större spektakel med mer fokus på just jubilerande. Det hade verkligen inte skadat att på något sätt inkludera tex. Chuck Liddell som nyligen blivit invald i Hall of Fame. Eller varför inte göra något inslag som visar hur sporten utvecklats från skabbig liten sporhalls-freakshow till respekterad tävlingsidrott.

Georges St. Pierre plockade isär Thiago Alves med sina superba nedtagningar och sitt metodiska upplägg. Alves förstod tidigt att han måste undvika att bli lagd på rygg och blev därför störd i sitt stående game. Greg Jackson gör ett jättebra jobb i ringhörnan som coach. Lugnt, tydligt och fokuserat. GSP börjar nu vara en av de riktigt stora i UFCs historia och jag undrar vem som ska kunna slå honom. Just nu finns det ingen welterviktare som kan hota. Frågan om GSP ska bli mellanviktare och ta sig an Anderson Silva aktualiserades så klart. Svaret vi fick var lite luddigt men det lät som om GSP sneglar åt det hållet. Både UFC och "Rush" får nog ta sig en funderare hur de vill att framtiden ska se ut. Frågan är hur länge Georges orkar hålla motivationen uppe och ta sig an Swick, Kampmann eller liknade motståndare?

Att gamle Coleman orkar hålla på är ett mysterium. "Uppfinnaren" av ground and pound lyckades grisa till sig en Victoria mot "The American psycho" Stephan Bonnar. Det var roligt för honom men som jag sagt tidigare så är dessa herrar inte med i matchen överhuvudtaget. Är detta slutet för Bonnar? Nja, det finns en liten liten möjlighet att Dana & co. tillåter honom att agera gatekeeper i divisionens nedersta sektion en sista gång. Hur kul låter det?

Brock Lesnar blev obestridd tungviktsmästare för att sedan förolämpa publik, motståndare, sponsorer och hela sporten. Givetvis kom stormogulen White och tog Lesnar i örat efter detta rabalder. Då kröp Brock till korset och bad lydigt om ursäkt. När Fantomen talar – då lyssnar man! Lesnar betedde sig helt klart illa, men det är just den biten som gör att han säljer. Nu har han bevisat sin storhet och kommer troligen att bli mer ödmjuk hädanefter.

Lesnar är fortfarande kontroversiell som person, men nu är han åtminstone någotsånär legitim som mma-utövare. Det går inte att ta ifrån honom denna seger och han vann verkligen på ett slagkraftigt sätt. Visst saknar han för många tekniker för att kallas komplett, men han besitter en essentiell mix av storlek, styrka, atletiska förmågor och markkontroll. Vem ska få jätten på fall då? Rimligtvis finns det ingen just nu som klara det. Shane Carwin har i alla fall några av de attribut som behövs. En bomb i miniformat släpptes dock av Dana White efter UFC 100. Han vill se den ultimata tungviktsmatchen mellan Lesnar och Fedor bli verklighet, och vem vill inte det? Alla mma-fans fantiserar och drömmer om just denna fight och själv dreglar jag lite i smyg. Det vore en delikat present till mma-kosmos om Fedor och Brock sammanfördes.

Jon Fitch gjorde det han skulle mot Paulo Thiago men utan att glänsa. En gyttrig match som inte lämnar några bestående avtryck. Fitch etablerar sig som 2:a på rankingen men har förlusten i UFC 87 mot GSP för nära inpå för att få en ny titelchans. Japanernas hopp Akiyama var inte heller vidare spännande mot Alan Belcher och jag gäspade snarare än att hoppa upp och ner i soffan under dessa matcher.

Ett ordentligt skutt i soffan blev det däremot när Dan Henderson visade den kaxige britten hur boxning ska utövas. Jag har alltid gillat Hendo men tyckt han sett blek ut i UFC. Nu visade han med all önskvärd tydlighet vem som bestämmer. Distinkt men onödigt brutalt. Bisping somnade redan vid första smällen och den snacksalige spolingen från Manchester får nu börja om från början och bevisa att han är en fighter och inte en mediahype.

Henderson vs Bisping

Oj vad fel jag hade! Jag skäms nästan. Jag hade verkligen överskattat Bisping och underskattat Henderson. Illa…Michael Bisping hade verkligen ingenting att komma med. Stressigt fotarbete, ingen som helst kraft i slagen och fullkomligt fel rörelsemönster. Han rörde sig åt helt fel håll och gick därmed rakt in i utplåningszonen. "The Count" agerade självmordspilot. Hendos högerslägga var mycket snabbare än vad jag minns. Dessutom var han definitionen av behärskad. Den gamle Pridestjärnan skar av vinklarna bra och drev Bisping framför sig. Inga nedtagningar utan bara en disciplinerad väntan på rätt tillfälle.

Tillfället kom med 1.43 kvar av andra ronden. Och vilken sanslös smäll det blev! Henderson klev in, sänkte huvudet och laddade en högerkrok. Bisping somnade direkt men Hendo var inte riktigt nöjd. Fan, Henderson låg nästan horisontellt i luften nära en sekund för att sedan dra på ytterligare en flygande högernäve. Det kallas hämnd. Hämnd för allt skitsnack Bisping har bjudit på.

Att det var just hämnd erkände Henderson utan skrupler i segerintervjun, och jag tycker nästan att han gick väl långt.

GSP vs Alves

En kort analys av Georges St. Pierre mot Thiago Alves låter så här: GSP är enastående. Han är sinnessjukt bra och om Henderson definierade ordet "behärskad" så definierar GSP orden "taktik", "strategi" och "superjävlaoslagbar".

En ljuvlig scen i matchen var när Greg Jackson i sista rondpausen säger följade till Georges: "I need the jabb and I need a lot of movement. I need the jabb and a lot of movement. What are you gonna to do?"

GSP svarar entonig och stelt på sin underbara fransk-kanadensiska dialekt: "Jabb and a lot of movement". Man måste se sekvensen för att förstå hur kul och genialt det hela är.

Lesnar vs Mir

Varför hatar så många Brock Lesnar? Publiken buar när Lesnar gör entre. Publiken buar när Lesnar vinner överlägset. Väldigt många verkar ogilla den obestridde tungviktsmästaren. Folk (inklusive jag) har raljerat över hans existens i världens tuffaste sport. Varför?

Troligen helt enkelt för att han är så bekväm att ogilla. Han slängs in som en tecknad seriefigur i UFC och roffar åt sig tungviktsbältet i sin fjärde mma-match någonsin. Fullständigt orättvist tycker många. Han är tillbakadragen men ändå respektlös och kaxig. Han är en oslipad diamant som smular sönder sina motståndare fullständig. Han kommer från låtsasbrottningens värld och går direkt in i verklighetens UFC och dominerar. Han är stor som ett hus med lunchlådor till händer. Han är helt enkelt för bra för att vara sann. Det är svårt att acceptera.

Efter vinsten mot Frank Mir ger han fingrarna till den buande publiken och lever rövare i största allmänhet. Segerintervjun är inte det man brukar kalla "politiskt korrekt". Lesnar är "Larger Than Life". En episk mastodontfigur som ingen kan sätta sig på efter denna triumf. Jag beundrar sannerligen Frank Mir för hans mod men jag beundrar även Brock Lesnar för att han vågar vara just ’Brock Lesnar’.

Allt var inte allvarsamt under UFC 100. Bruce Buffer passade på att göra sitt efterlängtade helvarvssnurr. Humor! Jag antar att "the Buffer 540" kommer lagom till UFC 200?

VARNING FÖR SPOILERS!

Det finns mycket att diskutera kring UFC 100. Just nu sitter jag väldigt illa till och kan endast smyga in ett litet inlägg. Mer ingående diskussioner kommer givetvis lite senare.

Jag ska självklart granska Hendersons brutala knockout på Michael Bisping, GSPs strategiseger över Thiago Alves och lite annat därutöver. "Varför hatar så många Brock Lesnar?" är en intressant liten frågeställning. Vi ses.

Halleluja! Då var det snart dags. Att ha UFC 100 inom räckhåll är som att vänta på julafton, nyårsafton, midsommarafton och födelsedag samtidigt. Om inte bättre…Jag har bestämt mig för att strunta i alla förpliktelser och faktiskt kliva upp i natt. Inget slår att se galan live även om söndagens åtaganden blir lidande. Alternativet är ju att införskaffa galan på något (lagligt?) sätt och se den på söndagskvällen. Men UFC 100 inträffar bara en gång och jag tänker banne mig inte riskera att någon jycke avslöjar resultaten i förväg. Klockan ställs alltså på 03.45 Punkt slut.

Presskonferensen är över och invägningarna klara. Självklart fixade alla vikten. Allt annat hade varit stor skandal. Brock Lesnar var förstås presskonferensens pajas. Han verkar vara i någon slags elakartad trans och försökte fly när han väl hållit sitt obligatoriska tal. Magister White talade honom till rätta. Undrar vad han sa till Brock?

I övrigt var GSP presskonferensens bäst klädde fighter. Jag har för mig att Paolo Roberto vid något tillfälle sa att GSP är snygg. Jag kan hålla med om att han åtminstone är stilig. Dessutom är han ruskigt ödmjuk och en utmärkt ambassadör för sporten. Under invägningarna kan man framför allt observera att Frank Mir ser ut att vara i sitt livs form. Den lilla ölmageliknande saken som vi sett på honom tidigare är försvunnen. Det tror jag bådar gott för hans chanser att triumfera mot "Tjock-Brock".

Det är något väldigt speciellt med Frank Mir och hans sätt att analysera den förra matchen mot Brock Lesnar. UFC 100 Countdown lyckades verkligen fånga de avgörande ögonblicken i den fighten, och att höra båda två berätta sin version var fantastiskt. Jag älskar Mirs små tekniska analyser. Han förmedlade en känsla som gjorde att man nästan kunde förstå hur det skulle vara att själv kliva in i oktagonen. Påtagligt och underbart. Mer sånt! De ständigt återkommande pikarna mot Lesnars bristande mma-kunskaper var bara en bonus.

Låt oss hoppas på en oförglömlig jubileumsgala. UFC 100 är snart här och det lär bli en milstolpe oavsett hur det går. MMA är på väg att få riktigt fotfäste runt om i världen och det här är bara början. Jag är glad att ha fått uppleva sportens väg från obskyritet till genombrott. Jag är glad att få vara här just nu. En historisk natt är i antågande...

Inte nu. Snälla GSP, säg att det inte är någon fara...!

Du behöver kanske använda armbågarna när luften gått ur Thiago Alves och han ligger på marken redo att möta sin skapare.

Huvudmatch # 2 när UFC fyller tresiffrigt. Superatlet mot Muay Thai. Vad kan man egentligen säga om Georges St.Pierre som inte redan är sagt? Till och börja med kan jag erkänna att det delvis var hans förtjänst att jag blev helt förtrollad av UFC. Rivaliteten och de fantastiska mötena med Matt Hughes, Matt Serra och BJ Penn gjorde att jag tog UFC till hjärtat. Tack för det Georges!

Nu är det dags för St.Pierres 15:e match i oktagonen – snacka om UFC-veteran! Det sjuka är att han bara verkar bli bättre och bättre. Mot BJ Penn senast satt jag bara och njöt och förundrades över Georges totala dominans och mångsidighet. Ett tag såg han nästan ut att leka med BJ, ungefär som en katt leker med en råtta. Hans nedtagningar och groundgame är i världsklass och detta trots att han inte har någon egentlig brottarbakgrund. Jiu-jitsu-kunskaperna är även de helt sanslösa, speciellt han guardpasseringar. Nu har inte Alves någon superavancerad guard att tala om, man hade han det skulle Georges passera lika lätt ändå. På ryggen brukar vi inte få se honom så ofta men låsen sitter där dom ska. Stående dominerar han de flesta.

En av väldigt få som kan sätta St.Pierre i obalans stående skulle kunna vara Thiago Alves. Om Alves får in en perfekt träff på hakan tidigt i matchen kan det faktiskt sluta illa för kanadensaren. Men det är det, och endast det, som kan få St.Pierre på fall. Han har garanterat inte glömt Matt Serra-debaclet och kommer därför inte att gå på en sådan enkel grej. Att hålla sig undan Alves low kicks kan i och för sig vara en god ide. De svider ordentligt efter ett tag.

Georges St.Pierre kommer säkert att göra tvärtemot vad alla förväntar sig, dvs han kommer att fightas stående mot Thiago Alves. Åtminstone till en början. Standardtipset vore att han tröttar ut Alves för att så småningom ta fighten till marken och där avgöra ungefär som med Hawaiianen. Jag tror vi kommer att bli överraskade över hur matchen utvecklar sig. Welterviktsmästaren är i vilket fall som helst fortfarande mästare när söndagsmorgonen gryr.

En perfekt kropp för mma, en sällan skådad ödmjukhet, överjävlig teknik, ett konditionsfenomen med erfarenhet och vinnarskalle. Där har vi ingredienserna som kommer att göra att Thiago Alves går gråtandes i säng när kvällen är över.

Tänk om Georges St.Pierre skulle ta och kliva upp i mellanvikt när Alves väl förpassats ut i periferin. Av alla drömmatcher ligger GSP mot Anderson Silva mycket högt på listan...

"It´s a very beautiful place to be, inside an octagon

It´s so pure

It´s so clean

There´s no illusions about it

There´s no lying in there

There´s no deceit"

// Frank Mir