Huvudmatchen i UFC 103

Om Krzysztof Soszynski mot Brandon Vera var en snabbt påkommen men bra matchning och Silva vs Griffin blir en viktig crossover fight, så är Franklin vs Henderson II en smärre katastrof. Det luktar nödlösning av UFC. Varken "Ace" eller Hendo har något särskilt att vinna förutom äran. En ren returmatch från den jämna fighten i UFC 93 som varken kommer att göra till eller från för någon av dem. Tack vare det starka kortet i övrig kommer UFC undan med detta intetsägande möte. Är det bara jag som känner att både Henderson och Franklin befinner sig i något slags håglöst mma-limbo? När det väl blir dags för match får jag väl slänga in Lars von Triers ’Europa’ i VHS-maskinen istället.

Årets hittills bästa matcher enlig någon relativt förnuftig rackare på UFC.com

• Diego Sanchez - Clay Guida, The Ultimate Fighter 9 Finale
• Rich Franklin - Wanderlei Silva, UFC 99
• Cain Velasquez - Cheick Kongo, UFC 99
• Martin Kampmann - Carlos Condit, UFC Fight Night 18
• Yoshihiro Akiyama - Alan Belcher, UFC 100

Jag hade nog sparkat ut den tråkige japanens match från listan och pressat in GSP mot BJ Penn istället. Och även om jag inte gillar någon av dem särskilt mycket så är Kampmann – Condit en underhållande fight. Förhoppningsvis revideras listan något med tanke på höstens angenäma galor.

Kimo Leopoldo är inte död. Tyskfödde Hawaiianen Kimo kommer (när han väl dör) att bli ihågkommen som ett av de mest färgstarka namnen i UFCs begynnelse. Vem minns inte korset han bar på under inmarschen mot Royce Gracie i UFC 3? Och vem minns inte hur han faktiskt skakade och tröttade ut Gracie så pass mycket att Gracie inte orkade fortsätta turneringen i UFC 3. I nyss nämnda fight finns några klassiska mma-scener där Gracie griper tag i Kimos hår under dryga minuten och utdelar slag. Kimo visar klass och behåller lugnet.  Kimo är en pionjär och uppenbarligen inte död alls.

Vad sägs om Franklin vs Henderson 2 som huvudmatch i UFC 103? Dessa ädla herrar möttes ju i 205 pounds så sent som i UFC 93, där Henderson vann en mycket knapp seger på split decision. Det som förvånar är att matchen verkar ska äga rum i lätt tungvikt igen. Hendo har ju just spöat Michael Bisping så hårt det går i mellanvikt och så byter han viktklass? Bara det inte blir någon larvig catchweight-fight. Detta eviga hoppande mellan viktklasser blir i slutändan lite frustrerande.

Jag är personligen inte så exalterad över denna matching. Det hade varit mycket roligare att se tex. Tito Ortiz göra comeback mot Rich Franklin. Men man ska inte klaga på kortet i UFC 103. Vi har ju tex. Swick vs Kampmann, Koscheck vs Trigg och Griffin vs Franca. Bara fina grejer! Till råga på allt så får vi förmodligen se Mirko "Cro Cop" mot framtidslöftet Junior Dos Santos, men jag vill som sagt se den forne Pride-stjärnan i buren innan jag tror på det.

En av höjdpunkterna i UFC 102 skulle varit Matt Hamill vs Brandon Vera. Nu har en knäskada satt stopp för Hamills medverkan och in stiger vem då? Jo givetvis killen som aldrig säger nej till en fight - Krzysztof Soszynski. Det polska experimentet som ersatte Houston Alexander i UFC 98 med kort varsel blir en mycket bra ersättare som inte gör någon besviken.

Både Soszynski och Vera (och Hamill) ligger strax utanför topp tio placeringarna på rankingen och krigar för att komma in i värmen. Mycket bra matchat av UFC. Jag kunde knappt ha gjort det bättre själv.

Soszynskis brottningskunskaper tillsammans med hans saftiga sluggande kommer att bli en utmaning för Veras elaka bensparkar och träffsäkra slag. Jag har alltid gillat Brandon "The Truth" Vera och tycker han gjorde helt rätt som lämnade tungviktsdivisionen. Han är en naturlig 205-poundare och vägde lite för lätt bland de riktigt tunga grabbarna. Jag har länge väntat på Veras stora genombrott. Det polska experimentet blir en bra skalp på vägen.  

Jag vet att jag är lite tidigt ute, men årets fight kan alltid diskuteras. Vissa kanske inte håller med om att Griffin vs Silva är årets höjdpunkt, men jag vidhåller att det är en intressant och definierande fight. Om man tittar på mellanviktsdivisionen just nu så är det, förutom Silva, endast Henderson som skulle kunna gå upp en viktklass och vara ett påtagligt hot mot gubbarna i lätt tungvikt. Anderson Silva vågar anta utmaningen och hans motiv kan man endast spekulera kring. Förhoppningsvis vill han möta tuffast tänkbara motstånd, och han är ju som bekant överlägsen i mellanvikt.

Lätt tungvikt är inte riktigt den division den var för några år sedan. Lyoto Machida har vänt upp och ner på 205-lägret och visat att icketraditionell mma kan vara nog så effektiv. Gamla legender som Chuck, Randy och Tito har i respektive ordning pensionerats?, åldrats ytterligare och återgått till tungvikt samt legat av sig. Att dessutom ha Jon Jones i närheten av en topp tio placering på rankingen talar sitt tydliga språk. Anderson Silva skulle kunna bli en oerhört intressant joker i lätt tungvikt - om det inte var för kompisen Machida. "The Spider" har ju deklarerat att han inte har för avsikt att försöka ta bältet av Lyoto Machida. Hmm, vi får väl se…Jag har lite svårt att förstå vad Silva ska göra om han nu besegrar Griffin och sedan kanske ytterligare ett tungt namn i lätt tungvikt. Ska han bara gå och vänta på att Machida förlorar bältet?

Hur som helst så är Silva vs Griffin en match med något som närmast liknar en "win-win-situation" för båda kombattanterna. Forrest Griffin behöver knappast skämmas om han förlorar och lär inte tappa varken status eller rankingpoäng. Skulle Forrest vinna kommer han att bli geniförklarad och få en sanslöst vacker fjäder att sätta i hatten.

Anderson å andra sidan kan gå direkt tillbaka till mellanvikt och fortsätta dominera vid ett eventuellt nederlag. Alla vet att det är ett gigantiskt jobb att byta viktklass, ett jobb som ytterst få klarar av att göra framgångsrikt och med relativt kort varsel. Segrar Silva så understryker han verkligen sin särställning inom mma och folk kommer att lovsjunga det brasilianska undret. Folk kommer att mässa ’titelfight!’ och det kommer ställa till ett charmigt huvudbry för Dana White och inte minst för Anderson själv.

Tito Ortiz

Mannen som folk verkar älska att hata kanske är tillbaka i UFC. Dana White och "The Huntington Beach Bad Boy" Tito Ortiz har begravt stridsyxan, åtminstone temporärt, om man ska tro Danas Twitter. Vad roligt! Detta har jag gått och väntat på ett tag för jag, till skillnad från många andra, gillar Tito. Han är en kontroversiell buse som tenderar att dra uppmärksamhet till sig. Det må vara hänt. I buren är han, eller snarare var han, en aggressiv och underhållande fighter som satte UFC på kartan. För mig spelade Tito en viktig roll när jag blev mma-beroende. Hans duster med Ken Shamrock och Chuck Liddell är definitivt klassiska ögonblick. Det är alltid roligt att se legender fightas.

Hur kommer det då att gå för Tito om han gör comeback i UFC? Om motståndaren heter Rich Franklin, som det ryktas om, så blir det jobbigt för Tito. Franklin kanske inte har fler segervapen i sin arsenal men han är mycket allround och har fantastisk kondition. Titos ryggproblem och det faktum att han gått sparsamt med matcher de senaste åren har nog satt sina spår. Har Ortiz hängt med i utvecklingen eller har han spenderat för mycket tid med Jenna? Man ska faktiskt komma ihåg att Tito var ganska nära att sätta en triangel och en armbar på Lyoto Machida i UFC 84. Machida vann dock på enhälligt domarbeslut. Dessförinnan nådde Ortiz oavgjort mot Rashad Evans. Det finns potential i värstingen. Han är helt klart välkommen tillbaka till oktagonen även om han kommer att få det tufft.

Tänk er dessutom hur det skulle smaka med tredje och sista kapitlet i sagan Liddell – Ortiz!

Kommande godbitar

Det är en ynnest att vara mma-fan i dessa tider. Sommaren och hösten har massor av sjukt spännande fighter att se fram emot. Affliction: Trilogy har ett riktigt starkt kort denna gång med självklara höjdpunkten Fedor vs Barnett, men även Sobral och Belfort ska bli mycket intressanta att se i sina respektive matcher.

Jag får så kallad ståpäls när jag tänker på kommande UFC-event. Om man ser UFC 101-102 som en Aladdinask så är Anderson Silva vs Forrest Griffin (UFC 101) den vita chokladbiten i mitten. Hamill vs Vera och Marquardt vs Maia (UFC 102) är gräddnougat samt pärlnougat och klassiska trillingnöten Couture vs Nogueira är alltid uppskattad. Nöttryffeln Penn vs Florian (UFC 101) är utsökt och mjuka toffeen Jardine vs Silva (UFC 102) slinker alltid ner.

Frågan är vilka matcher som blir körsbär i likör och romrussin?

Med chokladasktemat firar jag också att jag passerat etthundra blogginlägg. Grattis UFC - En Blogg om Ultimate Fighting Championship och MMA! Ett stort tack ska dessutom framföras till alla trogna läsare som gör det meningsfullt att fortsätta skriva!

Jag blir förbannad när jag ser bilden där Brock Lesnar går fram och trakasserar Frank Mir, trots att Lesnar just vunnit övertygande. Det är dålig stil och även om en ursäkt framfördes på presskonferensen så får bjässen ta och skärpa sig i framtiden. En tårdrypande berättelse om att han inte var den smartaste killen i skolan räcker inte. I UFCs historia har vi sett många exempel på att en förlust ska gnuggas in i ansiktet på förloraren, men det handlar oftast om gester och olika stöddiga uttryck på avstånd. Hur adrenalinstinn Lesnar än var efteråt så gick han över gränsen denna gång. Jag skiter i om han dissar Bud Light eller publiken och jag skiter i vad han tänker göra med sin fru när han kommer hem. Låt Frank Mir vara! Killen har spenderat tusentals timmar i träningslokalen och mår givetvis piss efter att ha blivit spöad. Mir har inte bara ont i kroppen efter en sådan match…

Så till fallet Henderson och den flygande avslutningen mot Bisping. Man fortsätter tills domaren stoppar matchen…Visst är det så. Det sitter förmodligen djupt rotat i en kille som Henderson. Jag klandrar honom dock nästan lika mycket som Brock Lesnar därför att det finns en problematik med denna form av hämndyttringar. Vad hade hänt om Bisping faktiskt inte rest på sig efter matchen och hur skulle det påverka sporten som helhet? Vi har ännu inte sett några riktigt allvarliga skador i UFC men sannolikheten att det ska hända ökar givetvis om man slår någon som redan är uppenbart försvarslös. Domaren har ett stort ansvar i dessa situationer men det måste också finnas någon slags hederskod och ansvar hos utövarna.

Henderson gjorde det han skulle, om än obefogat brutalt på slutet. Lesnar var helt enkelt väldigt osportslig gentemot Frank Mir efter matchen. Det som gör mig nästan mest irriterad med presskonferensen är hur Dana White besvarade frågan: "vart går gränsen för vad som är okej och inte okej?" Dana White svarar att han känner alla fighters och att de är bra killar. Det han egentligen gör är att han slingrar sig och snackar en massa skit! På mindre än en minut pratar han bort den faktiska frågeställningen. Lite senare under utfrågningen berättade han att Lesnar blivit uppläxad och skäms och att det blir en "rolig jävla presskonferens" om det händer igen. Jag förstår inte varför journalisterna inte pressade honom hårdare. Är han verkligen så farlig? Kalla mig gärna moralkärring, men Dana borde faktiskt ta ställning och svara på frågan. Han borde vara tydlig. Det är viktigt för sportens framtid.

Jones vs O’Brien

På det preliminära kortet i UFC 100 såg vi obesegrade Jon Jones (9-0) vinna över ex tungviktaren Jake O’Brien med giljotinstrypning. Lätte tungviktaren "Bones" Jones tog därmed sin tredje seger i UFC men imponerar inte ett dugg på mig. Han har lång räckvidd med jabben och leker Jean Claude Van Damme i oktagonen, men hans sparkar skulle till och med min halvt blinda mormor upptäcka i tid. Låga sparkar behärskar han inte alls. Giljotinen var dessutom en tidig julklapp av O’Brien. Vissa kanske ser Jon Jones som ett framtidshopp i lätt tungvikt men jag är skeptisk. Jag har förvisso haft fel förr…

Coleman vs Bonnar

"The American Psycho" Stephan Bonnar har alltid en perifer plats i mitt hjärta efter The Ultimate Fighter 1 Finale där han krigade som aldrig förr mot Forrest Griffin. Annars har han inte levt upp till förväntningarna i UFC. Mot Mark Coleman försökte han avsluta med omaplata, triangle choke och armbar, men när ingenting fungerade var han hopplöst fast under den förhistoriske mma-legenden. Det var ingen vacker match och Coleman får endast beröm för att han ids kämpa vidare i en division där han aldrig kommer att nå toppskiktet.

Lesnar vs Mir

"He only lifts his hands two inches from your face and drops it down real fast. It's like having your little sister jump on your back and pull your hair." Det var Frank Mirs åsikt om Lesnars ground and pound. Före matchen! Det uttalandet lär han få äta upp, den gode Francisco Santos Mir III.

Jag är verkligen ambivalent när det gäller den här matchen. Jag tycker kollosalt mycket om Mir. Han har varit med länge och bevisat hur man som tungviktare trots allt kan utnyttja jiu-jitsu på en spektakulärt sätt. Efter den otäcka motorcykelolyckan i september 2004 fick han kämpa för att komma tillbaka i gammal god form. Nederlaget mot slätstrukne Marcio Cruz i UFC 57 var en snöpligt missräkning som både han och jag helst vill glömma. Med vilja och envishet tog sig Mir ändå igenom alla svårigheter och kom tillbaka till den absoluta toppen. Jag beundrar honom storligen för det. Min innerliga önskan är att Frank Mir fortsätter säga till Brock Lesnar:  "you have my belt!"

Å andra sidan har vi nu en tungviktsmästare i Brock Lesnar som det är svårt att förhålla sig till. Förutom brottningskunskaperna är han fortfarande klart begränsad i sitt tekniska kunnande och kommer aldrig att vinna en match med en gogoplata, men vad gör egentligen det? Lesnar har skakat om mma-världen med sin bångstyriga karaktär och visat att man efter endast fem mma-matcher kan utmana den förnämste av dem alla – "The Last Emperor". Någonstans måste man komma ihåg att det heter just Mixed Martial Arts och även om Brock inte blandar så många discipliner så utnyttjar han sina förmågor till fullo. Det kanske inte alltid är stor mma-konst när han uppträder, men han gör det som alla innerst inne vill och strävar efter – han vinner!