UFC 100 är över. Det blev en gala med förväntade segrar där regerande mästarna visade klass. På huvudkortet såg vi inga anmärkningsvärda överraskningar. Hur bra var egentigen jubileumsgalan då? I själva verket var UFC 100 en ganska ordinär föreställning. Absolut inte den bästa galan vi sett men långt ifrån den sämsta. Det blev dock knappast "the biggest night in the history of the sport". Jag hade nog förväntat mig ett större spektakel med mer fokus på just jubilerande. Det hade verkligen inte skadat att på något sätt inkludera tex. Chuck Liddell som nyligen blivit invald i Hall of Fame. Eller varför inte göra något inslag som visar hur sporten utvecklats från skabbig liten sporhalls-freakshow till respekterad tävlingsidrott.

Georges St. Pierre plockade isär Thiago Alves med sina superba nedtagningar och sitt metodiska upplägg. Alves förstod tidigt att han måste undvika att bli lagd på rygg och blev därför störd i sitt stående game. Greg Jackson gör ett jättebra jobb i ringhörnan som coach. Lugnt, tydligt och fokuserat. GSP börjar nu vara en av de riktigt stora i UFCs historia och jag undrar vem som ska kunna slå honom. Just nu finns det ingen welterviktare som kan hota. Frågan om GSP ska bli mellanviktare och ta sig an Anderson Silva aktualiserades så klart. Svaret vi fick var lite luddigt men det lät som om GSP sneglar åt det hållet. Både UFC och "Rush" får nog ta sig en funderare hur de vill att framtiden ska se ut. Frågan är hur länge Georges orkar hålla motivationen uppe och ta sig an Swick, Kampmann eller liknade motståndare?

Att gamle Coleman orkar hålla på är ett mysterium. "Uppfinnaren" av ground and pound lyckades grisa till sig en Victoria mot "The American psycho" Stephan Bonnar. Det var roligt för honom men som jag sagt tidigare så är dessa herrar inte med i matchen överhuvudtaget. Är detta slutet för Bonnar? Nja, det finns en liten liten möjlighet att Dana & co. tillåter honom att agera gatekeeper i divisionens nedersta sektion en sista gång. Hur kul låter det?

Brock Lesnar blev obestridd tungviktsmästare för att sedan förolämpa publik, motståndare, sponsorer och hela sporten. Givetvis kom stormogulen White och tog Lesnar i örat efter detta rabalder. Då kröp Brock till korset och bad lydigt om ursäkt. När Fantomen talar – då lyssnar man! Lesnar betedde sig helt klart illa, men det är just den biten som gör att han säljer. Nu har han bevisat sin storhet och kommer troligen att bli mer ödmjuk hädanefter.

Lesnar är fortfarande kontroversiell som person, men nu är han åtminstone någotsånär legitim som mma-utövare. Det går inte att ta ifrån honom denna seger och han vann verkligen på ett slagkraftigt sätt. Visst saknar han för många tekniker för att kallas komplett, men han besitter en essentiell mix av storlek, styrka, atletiska förmågor och markkontroll. Vem ska få jätten på fall då? Rimligtvis finns det ingen just nu som klara det. Shane Carwin har i alla fall några av de attribut som behövs. En bomb i miniformat släpptes dock av Dana White efter UFC 100. Han vill se den ultimata tungviktsmatchen mellan Lesnar och Fedor bli verklighet, och vem vill inte det? Alla mma-fans fantiserar och drömmer om just denna fight och själv dreglar jag lite i smyg. Det vore en delikat present till mma-kosmos om Fedor och Brock sammanfördes.

Jon Fitch gjorde det han skulle mot Paulo Thiago men utan att glänsa. En gyttrig match som inte lämnar några bestående avtryck. Fitch etablerar sig som 2:a på rankingen men har förlusten i UFC 87 mot GSP för nära inpå för att få en ny titelchans. Japanernas hopp Akiyama var inte heller vidare spännande mot Alan Belcher och jag gäspade snarare än att hoppa upp och ner i soffan under dessa matcher.

Ett ordentligt skutt i soffan blev det däremot när Dan Henderson visade den kaxige britten hur boxning ska utövas. Jag har alltid gillat Hendo men tyckt han sett blek ut i UFC. Nu visade han med all önskvärd tydlighet vem som bestämmer. Distinkt men onödigt brutalt. Bisping somnade redan vid första smällen och den snacksalige spolingen från Manchester får nu börja om från början och bevisa att han är en fighter och inte en mediahype.

Henderson vs Bisping

Oj vad fel jag hade! Jag skäms nästan. Jag hade verkligen överskattat Bisping och underskattat Henderson. Illa…Michael Bisping hade verkligen ingenting att komma med. Stressigt fotarbete, ingen som helst kraft i slagen och fullkomligt fel rörelsemönster. Han rörde sig åt helt fel håll och gick därmed rakt in i utplåningszonen. "The Count" agerade självmordspilot. Hendos högerslägga var mycket snabbare än vad jag minns. Dessutom var han definitionen av behärskad. Den gamle Pridestjärnan skar av vinklarna bra och drev Bisping framför sig. Inga nedtagningar utan bara en disciplinerad väntan på rätt tillfälle.

Tillfället kom med 1.43 kvar av andra ronden. Och vilken sanslös smäll det blev! Henderson klev in, sänkte huvudet och laddade en högerkrok. Bisping somnade direkt men Hendo var inte riktigt nöjd. Fan, Henderson låg nästan horisontellt i luften nära en sekund för att sedan dra på ytterligare en flygande högernäve. Det kallas hämnd. Hämnd för allt skitsnack Bisping har bjudit på.

Att det var just hämnd erkände Henderson utan skrupler i segerintervjun, och jag tycker nästan att han gick väl långt.

GSP vs Alves

En kort analys av Georges St. Pierre mot Thiago Alves låter så här: GSP är enastående. Han är sinnessjukt bra och om Henderson definierade ordet "behärskad" så definierar GSP orden "taktik", "strategi" och "superjävlaoslagbar".

En ljuvlig scen i matchen var när Greg Jackson i sista rondpausen säger följade till Georges: "I need the jabb and I need a lot of movement. I need the jabb and a lot of movement. What are you gonna to do?"

GSP svarar entonig och stelt på sin underbara fransk-kanadensiska dialekt: "Jabb and a lot of movement". Man måste se sekvensen för att förstå hur kul och genialt det hela är.

Lesnar vs Mir

Varför hatar så många Brock Lesnar? Publiken buar när Lesnar gör entre. Publiken buar när Lesnar vinner överlägset. Väldigt många verkar ogilla den obestridde tungviktsmästaren. Folk (inklusive jag) har raljerat över hans existens i världens tuffaste sport. Varför?

Troligen helt enkelt för att han är så bekväm att ogilla. Han slängs in som en tecknad seriefigur i UFC och roffar åt sig tungviktsbältet i sin fjärde mma-match någonsin. Fullständigt orättvist tycker många. Han är tillbakadragen men ändå respektlös och kaxig. Han är en oslipad diamant som smular sönder sina motståndare fullständig. Han kommer från låtsasbrottningens värld och går direkt in i verklighetens UFC och dominerar. Han är stor som ett hus med lunchlådor till händer. Han är helt enkelt för bra för att vara sann. Det är svårt att acceptera.

Efter vinsten mot Frank Mir ger han fingrarna till den buande publiken och lever rövare i största allmänhet. Segerintervjun är inte det man brukar kalla "politiskt korrekt". Lesnar är "Larger Than Life". En episk mastodontfigur som ingen kan sätta sig på efter denna triumf. Jag beundrar sannerligen Frank Mir för hans mod men jag beundrar även Brock Lesnar för att han vågar vara just ’Brock Lesnar’.