Thiago Silva förödmjukade Brandon Vera en aning i UFC 125, samtidigt som han också imponerade rent fightingmässigt. Handflatssmällarna har fått många att reagera, inte minst stjärnskottet Jon Jones. 

Phil Baroni är en kvarleva från en svunnen tid. Han var aldrig särskilt bra när det väl begav sig (mellan 2011-2005) och nu vette katten vad han gör i UFC? Nu fick han storstryk av gamle och mediokre TUF 11-deltagaren Brad Tavares och har tre raka förluster. Det är superenkelt att vara efterklok, men hans "lucky punch-mentalitet" är förlegad. Om han inte blir cuttad nu så ska jag käka upp mina fina julklapps-tofflor. Och hur ser han ut egentligen? Jag vill inte ens dra några paralleller... 

Jag våndas med Marcus Davis. Han tränar förmodligen stenhårdare än stenhårdast, och hoppas aningslöst på någon form av comeback i lättvikt. Det gick ju käpprätt åt helvete. Nu har han fyra förluster på fem matcher. Som bäst kan han bli någon slags gatekeeper i de nedre regionerna av lättviktsdivisionen. Om han inte får foten förstås...

Brandon "The Truth" Vera hade ingen chans mot Thiago Silva. Nu är det 0-3 på drygt ett år och hur kommer man tillbaka efter att ha förlorat mot Randy Couture, Jon Jones och Thiago Silva i lätt tungvikt? I bästa fall får han stanna kvar i UFC, men då krävs mer eller mindre ett åttonde underverk i nästa fight...

Josh Grispi skulle ha mött Jose Aldo i UFC 125 för fjäderviktsbältet. Snacka om kanonläge att traumatisera MMA-etablissemanget. Nu blev Aldo tyvärr skadad, och Grispi fick istället möta okände Dustin Poirier. Det slutade med nederlag för Josh Grispi på enhälligt beslut. Det var den trisslotten...

Det finns en överhängande risk att Brian Stann överskattar sin Viktoria mot okonventionelle Chris "The Crippled" Leben. Nu vill Stann ha Wanderlei Silva i sin nästa match. Och det kan han kanske få, men jag hoppas, med en dåres envishet, att "The Axe Murderer" i så fall trollar fram sin mördande Gimli-yxa. Wanderlei behöver upprättelse...

Frank Edgar och Gray Maynard bjöd på en oväntat dramatisk och matnyttig titelfight. Jag gillar på något sätt att att det slutade ovisst. De serverade båda två en buffé av lättviktsfärdigheter...

UFC 125: Resolution blev en riktigt smakstart på det nya året. Tempo, teknik, dramatik, några fina avslut och även några överraskningar. Mer än så kan man knappast önska sig av en gala. 

Clay Guida körde en ovanligt sällsam stil i matchen mot Takanori Gomi. Inget man lär ut i de vanliga MMA-skolorna. Om Keith Jardine en gång i tiden hade en stil som kallades "herky jerky", så vet jag inte hur man ska benämna Guidas krängande spasmer? Hur som helst så slet "The Carpenter" sönder Gomis rytm. Med högfrekvent studsande, grisig brottning och en något orginell giljotin tog Clay Guida en viktig seger. Jag kan mycket väl se honom avancera en bit till i lättvikts-divisionen, men något bälte lär han knappast få sätta runt midjan.

Nate Diaz fick inte så mycket uträttat i UFC 125. Han jobbar alltid hårt med att sätta någon av sina patenterade submissions, men när det inte fungerar blir han aningen tandlös. Dong Hyun Kim är stor, stark och hade en förmåga att positionera sig rätt i clinch- brottningssekvenserna. Dessutom kunde han hålla jämna steg med Diaz i boxningen. Dong Hyun har nu tre raka segrar och ropade efter GSP i seger-intervjun. Hmm. Det var väl att ta i?  

Det tände till rejält mellan Thiago Silva och Brandon Vera, och jag trodde nästan de skulle flyga på varandra efter att rond ett avslutats. När Vera får utrymme att glänsa med sin muay thai är han strålande. När han blir pressad på marken har han däremot inte mycket att komma med. Thiago Silva fightades smart och kunde kontrollera fighten i klinchen och på marken. Han fick också äran att åsamka Vera en totalt demolerad näsa, samt lite förnedrande spanking. 

Chris Leben gjorde som han oftast gör, dvs. går runt och vevar med armarna i hopp om att skada och sänka sin motståndare. Ibland fungerar det förvånansvärt bra, men det är varken nyskapande eller särskilt stilrent. Mot en förhållandevis giftig striker som Brian Stann blev Lebens prestation bara pajig. Leben kan definitivt ta stryk, och långa sluggiga matcher kan ofta vara till hans fördel. Nu sprang han dock in i en en näve och ett knä för mycket. Inte ens Lebens knallröda huvud tålde att exponeras på det sättet. 

Både Frankie Edgar och Gray Maynard har ibland beskyllts för att vara tråkiga. I UFC 125 bjöd de dock på en storslagen huvudmatch som böljade fram och tillbaka på bästa tänkbara sätt. Maynards dominans i första ronden och Edgars Lesnar-liknande tumlande var underhållning på hög nivå. Att Edgar faktiskt återhämtade sig visar på hans mentala styrka. Jag är riktigt imponerad, och glad att UFCs två bästa lättviktare visade lite av den farlighet jag efterlyst. Detta sänder ut starka varningssignaler till alla 155-poundare som kommer över från WEC. 

Oavgjort. Tja, jag vet inte. Det var mycket jämnt, den saken är klar. Men jag hade nog Maynard som segrare i rond ett, tre och fem. Hur en av domarna kunde döma 48-46 till Edgars fördel begriper jag inte. Nu får vi en omgående returmatch och det ser jag verkligen fram emot. 

Det kommer att diskuteras om och om igen vem som egentligen vann titelmatchen mellan Frankie Edgar och Gray Maynard. Statistiken talar sitt tydliga språk. Jag måste nog se fighten en gång till innan jag bestämmer mig. Vem tycker du vann? 

Mitt i all UFC 125-rush kommer det något överraskande beskedet att en match mellan gamlingen Randy Couture och Lyoto "The Dragon" Machida är på gång. Det har spekulerats om att Randy är på väg att sluta fightas och istället satsa på skådespeleriet. Nu får vi eventuellt se "The Natural" ännu en gång i oktagonen.

Enligt MMA Fighting har de båda en muntlig överenskommelse om att mötas på UFC 129 den 30 april i Toronto. Samtidigt säger andra källor att matchen endast har diskuterats och är långt ifrån klar. Vill ni se Randy Couture möta Lyoto Machida? Jag anser att det fortfarande finns krut kvar i gubben och skulle gärna se en fortsättning på hans MMA-äventyr.