UFC: Fight for the Troops 2 var en relativt liten gala, och en uppvärmning inför februaris pampiga event. Men liten är inte synonymt med ointressant. Troops 2 blev bättre än vad jag egentligen hade hoppats på. Det rockade stundtals riktigt fett. Rocka fett; vilket förlegat och fjantigt uttryck förresten...

Melvin Guillard är snabb, stridslysten och gillar stående fighting. Han är rätt bra på det han gör. Utan tvekan. "The Young Assassin" Guillard tog i och med segern mot Evan Dunham ett stort steg mot lättviktstoppen. Guillard har vunnit fyra raka och har upplevt något av en nytändning. Hans aggression och kvickhet kan leda honom ganska långt. Dessutom motar han nedtagningar alldeles förträffligt. Det är extremt lätt att vara efterklok, men jag har aldrig imponerats av Evan Dunham.

Boutros Boutros Ghali! Vart ska det här sluta? Jag menar, killen har lärt sig slåss på riktigt. Matt "Meathead" Mitrione talar jag naturligtvis om. Min gullegris om ni undrar. Han är inte oklanderlig rent tekniskt och han kanske aldrig når en titelfight i tungvikt, men mot Tim Hague var det bara en fråga om när knocken skulle komma. Meathead har sannerligen utvecklats från TUF 10. Och JA, jag är enormt tillfredsställd. Yepp. 

Att Mark Hominick skulle besegra svage George Roop var ingen överraskning. Roop har sällan varit spännande. Men är Hominick verkligen värd en titelmatch mot suveräne José Aldo just nu? Njeeeye. I don't thinkt so. 

Pat Barry och Joey Beltran spöade skiten ur varann, och vem trodde något annat? Beltran gör i princip inga tekniker på det sätt de var tänkta att utföras på, men han har ett över-medelstort fighterhjärta. Pat Barry har sina sparkar. Det räckte långt igår, men inte i längden. 

Slutligen får man gratulera Yves Edwards och Cody McKenzie till priset för "Fight of the Night". TUF 12-deltagaren McKenzie blev, ironiskt nog, utstrypt. Han kan säkert vålla en del skada mot många mindre rutinerade fighters, men erfarne Edwards var väl insatt i många av tricken i McKenzies repertoar.