UFC 125: Resolution blev en riktigt smakstart på det nya året. Tempo, teknik, dramatik, några fina avslut och även några överraskningar. Mer än så kan man knappast önska sig av en gala. 

Clay Guida körde en ovanligt sällsam stil i matchen mot Takanori Gomi. Inget man lär ut i de vanliga MMA-skolorna. Om Keith Jardine en gång i tiden hade en stil som kallades "herky jerky", så vet jag inte hur man ska benämna Guidas krängande spasmer? Hur som helst så slet "The Carpenter" sönder Gomis rytm. Med högfrekvent studsande, grisig brottning och en något orginell giljotin tog Clay Guida en viktig seger. Jag kan mycket väl se honom avancera en bit till i lättvikts-divisionen, men något bälte lär han knappast få sätta runt midjan.

Nate Diaz fick inte så mycket uträttat i UFC 125. Han jobbar alltid hårt med att sätta någon av sina patenterade submissions, men när det inte fungerar blir han aningen tandlös. Dong Hyun Kim är stor, stark och hade en förmåga att positionera sig rätt i clinch- brottningssekvenserna. Dessutom kunde han hålla jämna steg med Diaz i boxningen. Dong Hyun har nu tre raka segrar och ropade efter GSP i seger-intervjun. Hmm. Det var väl att ta i?  

Det tände till rejält mellan Thiago Silva och Brandon Vera, och jag trodde nästan de skulle flyga på varandra efter att rond ett avslutats. När Vera får utrymme att glänsa med sin muay thai är han strålande. När han blir pressad på marken har han däremot inte mycket att komma med. Thiago Silva fightades smart och kunde kontrollera fighten i klinchen och på marken. Han fick också äran att åsamka Vera en totalt demolerad näsa, samt lite förnedrande spanking. 

Chris Leben gjorde som han oftast gör, dvs. går runt och vevar med armarna i hopp om att skada och sänka sin motståndare. Ibland fungerar det förvånansvärt bra, men det är varken nyskapande eller särskilt stilrent. Mot en förhållandevis giftig striker som Brian Stann blev Lebens prestation bara pajig. Leben kan definitivt ta stryk, och långa sluggiga matcher kan ofta vara till hans fördel. Nu sprang han dock in i en en näve och ett knä för mycket. Inte ens Lebens knallröda huvud tålde att exponeras på det sättet. 

Både Frankie Edgar och Gray Maynard har ibland beskyllts för att vara tråkiga. I UFC 125 bjöd de dock på en storslagen huvudmatch som böljade fram och tillbaka på bästa tänkbara sätt. Maynards dominans i första ronden och Edgars Lesnar-liknande tumlande var underhållning på hög nivå. Att Edgar faktiskt återhämtade sig visar på hans mentala styrka. Jag är riktigt imponerad, och glad att UFCs två bästa lättviktare visade lite av den farlighet jag efterlyst. Detta sänder ut starka varningssignaler till alla 155-poundare som kommer över från WEC. 

Oavgjort. Tja, jag vet inte. Det var mycket jämnt, den saken är klar. Men jag hade nog Maynard som segrare i rond ett, tre och fem. Hur en av domarna kunde döma 48-46 till Edgars fördel begriper jag inte. Nu får vi en omgående returmatch och det ser jag verkligen fram emot. 

Det kommer att diskuteras om och om igen vem som egentligen vann titelmatchen mellan Frankie Edgar och Gray Maynard. Statistiken talar sitt tydliga språk. Jag måste nog se fighten en gång till innan jag bestämmer mig. Vem tycker du vann? 

Mitt i all UFC 125-rush kommer det något överraskande beskedet att en match mellan gamlingen Randy Couture och Lyoto "The Dragon" Machida är på gång. Det har spekulerats om att Randy är på väg att sluta fightas och istället satsa på skådespeleriet. Nu får vi eventuellt se "The Natural" ännu en gång i oktagonen.

Enligt MMA Fighting har de båda en muntlig överenskommelse om att mötas på UFC 129 den 30 april i Toronto. Samtidigt säger andra källor att matchen endast har diskuterats och är långt ifrån klar. Vill ni se Randy Couture möta Lyoto Machida? Jag anser att det fortfarande finns krut kvar i gubben och skulle gärna se en fortsättning på hans MMA-äventyr. 

Det var sagt att Jake Shields skulle få nästa chans att utmana mästaren Georges St-Pierre. Så blir det också, inför en stor och garanterat entusiastisk Kanada-publik. 

Det här är väl i princip den enda match som finns kvar att göra i 170-divisionen. I övrigt är GSPs utrensning komplett. Det finns visserligen ett antal tunga namn som flåsar mästaren i nacken; Fitch och Penn ska göra upp på UFC 127, en pånyttfödd Thiago Alves, Carlos Condit och Jake Ellenberger. Det är trots allt så att man börjar sukta efter St-Pierre vs Anderson Silva. 

UFC 125 startar om några timmar. De preliminära matcherna är redan igång. Här kommer en liten guide till nattens skådespel, som hamnar någonstans mellan fem och sex på Richterskalan. 

Det finns uppenbar risk att Frankie Edgar och Gray Maynard dansar och kramas om vartannat i fem ronder. Edgar dansar bäst och Maynard kramas mest. Smarta och effektiva gameplans är något dessa gentlemen behärskar till fullo. Det är förbaskat svårtippat. Maynard kommer naturligtvis att suga sig fast vid Edgars ben likt en ovanligt välvuxen igel, och får han tillbringa tillräckligt mycket tid i horisontalläge finns stora möjligheter för en mobbarseger. 

Chris Leben vs Brian Stann känns som ett riktigt barslagsmål, som hämtat ur den gamla storfilmen Roadhouse med Patrick Swayze. Jag känner redan lukten av svett, skitig gummimatta och blod. Det blir garanterat inte någon vacker tillställning, och vill man ha en stillbild från någon av kvällens matcher att hänga ovanför sängen, är det inte från denna köttfärslimpa till fight. Chris Leben har hittat ett flow, som kan hålla i sig om han slåss med bara en gnutta tålamod och hjärncellsaktivitet. 

För mig blir nattens roligaste och mest emotsedda match den mellan Thiago Silva och Brandon Vera. Jag är ett gammalt fan av "The Truth" och skulle vilja se honom komma på fötter igen. Med två raka förluster krävs snart en övertygande seger. Annars hänger han löst när Dana och Joe Silva går loss med stora lien nästa gång. Vera har utomordentlig muay thai-teknik och bör jobba med rörlighet, bensparkar och knän. Silva har en stil som handlar om att avancera och snabbt kalla in John Blund. Jag är tämligen exalterad och hoppas, om sanningen ska fram, på ett fett nyårsklimax. 

Dong Hyun Kim är killen som ännu inte dragit på sig någon officiell förlust, och han är fortfarande något av ett jättestort och helsvart pussel för mig. Om Nate Diaz kan diktera villkoren för denna match kommer han att slå sig fram till seger via kompetent försvar mot nedtagningar, slafsboxning på avstånd och eventuellt ett och annat BJJ-trolleri. För en gångs skull håller jag faktiskt på lillebror Diaz. Hans pubertala artisteri och hans hönserifasoner börjar ge utdelning i min bok. Det finns någon diskret charm som liknar integritet i det han gör. 

Lägg bort finbesticken, den omsorgsfullt upplagda plockmaten och dyrdrickat. 250 kronors champagnen, eller det som finns kvar av den, passar inte till denna förhistoriska gladiatorkamp. Nu är det gigantiska flintastekar, mjöd och massor av servetter som gäller. Clay Guida går inte att tämja och det finns ingen dampmedicin i världen som hjälper när grottmongot går upp i buren. Det är skönt att veta vart man har vissa fighters. Takanori Gomi kommer utan tvekan att försöka göra detta till en boxningsmatch. Eller boxning och boxning... Stora och inte helt manualenliga svingar, illasinnade avsikter och lite japansk samurajmentalitet är hans enda chans.  

UFCs tungviktsdivision är inte så djup som jag, naivt nog, trodde för ett halvår sedan. Med Velasquez, Carwin och Nogueira på listan över rehab-patienter är det nästan kris i 265-divisionen. Desstutom har vi en viss Brock Lesnar som vägrar delge oss tungviktsfanatiker någon information. 

I brist på riktigt relevanta tungviktsmatcher får vi nöja oss med John Madsen vs Mike Russow på UFN 24. Småfete TUF 10-deltagaren John Madsen har visserligen 4-0 i UFC och såg riktigt stark ut senast mot föredettingen Gilbert Yvel. Han har dessutom spöat killar som al Turk och Karlos Vemola. Jag hoppas innerligt att jag underskattat John Madsen, och att han kan bli en figur att räkna med i framtiden. Jag skulle vilja se Madsen vs mitt skötebarn Matt "Meathead" Mitrione snart. 

Lika småfete Mike Russow har 2-0 i UFC och knockade oväntat Todd Duffee i UFC 114. Även om Russow har 13-1 i sin MMA-karriär så känns han seg och harmlös. John Madsen borde få en ganska enkel resa den 26 mars.