Den enda anledningen till att Cain Velasquez är så högt rankad i de flesta hemmagjorda rankingsystem, måste vara att tungviktsdivisionen inte hållit så hög och jämn nivå det senaste åren. Det är fortfarande ganska glest och ointressant utanför topp tio placeringarna, men Shane Carwin är ett utropstecken på uppåtgående och Cro Cop kanske kan blända alla med en stark comeback. Man hoppas också att TUF 10 kan producera någon eller några tungvikare av rang för framtida bruk. (Kimbo, Nelson, Sims och gamla NFL-spelare i TUF 10 låter visserligen publikfriande men också som en bastant gubbcirkus.) Nu säger jag givetvis inte att Cain Velasquez är en dålig fighter. Han är i början av sin mma-karriär och har 3-0 i UFC och 5-0 totalt så här långt. Brad Morris, Jake O´Brien och Dennis Stojnic är inga stora skalper att skryta med, men förvisso en god början.

Nu är det dags för Velasquez att bekänna färg mot en fighter i toppskiktet av UFCs tungviktsklass – Cheick Kongo. Med sin framgångsrika brottarbakgrund vill Cain troligen ta fighten till marken. Han har i och för sig vunnit alla sina mma-matcher på TKO med slag, men har sin styrka och trygghet på marken. Om Cain inte kan få till en tidig knockout mot Kongo, är det nog en god ide att försöka ta fighten till mattan medan han fortfarande har krafter kvar. Kongo har en fruktad stående kompetens och stor rutin. Han kommer med all säkerhet att vilja stå och jabba, slå kombinationer samt använda low kicks för att få Velasquez mör. I klinchen har Kongo bra teknik och tunga knän. Sedan använder han gärna armbågar i ground and pound om han får möjlighet. Kongo har tidigare haft problem att försvara sig mot nedtagningsförsök, men lärt sig under årens lopp och utvecklat sprawl-tekniken föredömligt. Klarar han första ronden mot Velasquez tror jag att han tar ytterligare en seger och ett steg närmare en titelfight. En förlust för Kongo blir kanske inte ödestiger, men då får han börja om och grisa sig igenom Dan Evensen/Antoni Hardonk-typer igen.

UFC 99 närmar sig med stormsteg. Framförallt Strikeforce har för några ögonblick snott åt sig uppmärksamheten, men även Zuffas WEC 41 har kommit emellan mig och den största organisationens nittionionde event. Nu lägger vi Arlovskis bakslag och Fabers brutna hand åt sidan och tittar framåt mot helgens stora höjdpunkt – UFC 99 med Davis vs. Hardy, som kommer att fängsla mig mer än själva huvudmatchen.

Dan Hardy har svart bälte i Tae Kwon Do och har tränat den koreanska kampsporten sedan sex års ålder. När TKD blev olympisk sommargren 2000 började Hardy titta på andra alternativ som thaiboxning. Hans intresse för MMA blev ett faktum efter en resa till Kina 2002 där han tränade med Shaolinmunkar. Hardy insåg att han måste börja slipa till sitt groundgame om han skulle ha någon framtid inom MMA. Även boxningsteknikerna behövde förbättras. Fötterna hade han med sig från Tae Kwon Do-tiden, och det syns än i dag i hans fotarbete och sparkkombinationer. Det är svårt att säga exakt vad det är som gör Dan Hardy så intressant. Jag tror att det är en kombination av små detaljer: hans blick när han fightas, hans kontroversiella stil tex. frisyren, hans kaxiga attityd trots att han bara gjort två matcher i UFC, hans trashtalk och "kupper" mot Marcus Davis och hans fantastiska entre i UFC 95.

Dan Hardy har blivit en skicklig boxare rent tekniskt och har bra kondition, fotarbete, rörelsemönster och ground and pound. Hans sparkar är varierade och snabba och han briljerar med sina knän. Det är möjligtvis på marken han saknar erfarenhet. Davis vs. Hardy kommer mest troligt att bli en stående uppgörelse, och en intensiv sådan. Den som kan överraska och ta fighten till marken får garanterat den andre ur balans. Jag hoppas på en seger för "The Outlaw", men måste medge att i en slugfest kan allting hända. Marcus Davis är ingen duvunge direkt. Jag hoppas också på en ny grym entre av Hardy, med snusnäsduk över ansiktet och en schysst punklåt som intromusik.

Mike Brown är fortfarande WECs fjäderviktsmästare genom seger mot Urijah Faber i en match som gick tiden ut. Domarna var eniga att Brown var den starkaste. MMA Weekly rapporterar att Urijah Faber bröt höger hand under fighten vilket givetvis kan ha påverkat utgången. "Det hände i mitten av första ronden". "Jag hade bara armbågarna efter det", kommenterade Faber sin skada. I galan förlorade också Jens "Lil Evil" Pulver mot Josh Grispi och annonserade sin pensionering.

Det hände och det hände snabbt. Andrei Arlovski gjorde ett stort misstag mot Brett Rogers och det kostade honom matchen. Felet som Arlovski gör är förstås att backa rakt bakåt in i hörnet på buren, istället för att röra sig i sidled och cirkulera bort ifrån Rogers slagserie. När Rogers börjar attackera så träffar ingenting allvarligt. Arlovski ser närmast rädd och överraskad ut och håller upp guarden slarvigt med en viftande rörelse. I burhörnet blir han ett enkelt byte för Rogers som träffar med en vänster-höger kombination. "Big" John gjorde helt rätt som avbröt fighten. Slarvigt Arlovski! En sidledsförflyttning i början av attacken, och Arlovski hade kanske undvikit en svidande 20-sekunders knockout.

Jake Shields besegrade Robbie Lawler via submission i rond 1
Brett Rogers besegrade Andrei Arlovski via KO i rond 1
Nick Diaz besegrade Scott Smith via submission i rond 3
Joe Riggs besegrade Phil Baroni via domslut
Mike Whitehead besegrade Kevin Randleman via domslut

Strikeforce "Lawler vs. Shields" blev bitvis underhållande, och det trots allt ganska späckade huvudkortet bjöd naturligtvis på en rejäl högoddsare när Brett Rogers besegrade Andrei Arlovski. Mer om detta mot slutet av inlägget. Vi fick också nöjet att se legenden "Big" John McCarthy som domare igen, vilket alltid känns lite nostalgiskt. Han är för evigt förknippad med UFC och tiderna då allting började.

Jake Shields ville ta fighten till marken för att vinna; detta lyckades han inte riktigt med. Stående hade Lawler klara fördelar, men när Lawler till slut blottade halsen för mycket var Shields inte sen att sätta en djup giljotin och matchen var över. "Ruthless" Robbie Lawler var inte så hänsynslös som han borde ha varit. Galans huvudmatch som konstigt nog kändes något ointressant i mina ögon, även om Shields nu har tolv raka vinster och avancerar framåt mot större mål.

Den alltid nonchalante och sturske Nick Diaz bjöd på galans bästa fight mot Scott Smith. Det blev mestadels stående fighting som Diaz använde till sin fördel genom att slå ofta, mycket och med bra träffprocent. Även om det inte alltid var så mycket kraft i slagen så tröttade han ut Smith och fällde honom slutligen med ett kroppsslag. Därefter jobbade han in en rear naked. Nick Diaz var rolig att se i UFC och är fortfarande en fighter man inte kan låta bli att titta på om man får möjlighet. Han har haft en hyfsat framgångsrik karriär som dessvärre också kantats av en marijuanaskandal. Nu är det brorsan Nate som kämpar för en framskjutande position i UFC. Nick har troligen inte sagt sista ordet än.

Joe Riggs mot Phil Baroni kändes på förhand ganska mossig, men kunde ändå bli sevärd då båda förväntades svinga hårt. Någon knockout blev det inte utan en klar poängseger för Riggs, som gjorde en taktiskt bra fight. Trots sin ringa ålder har Riggs hunnit med mycket i mma-väg, bland annat ett försök i UFC där han varvade segrar med förluster. Det ska påpekas att han mötte några av de allra bästa i UFC och nådde därför inte hela vägen fram. Nu krävs nog ytterligare en stor seger mot något tungt namn för att få fart på karriären igen. Riggs bröt, enligt uppgifter från MMA Weekly, båda händerna under matchen, och att vinna trots detta måste vara en bedrift i sig.  

Mannen som en gång var UFCs tungviktsmästare och mött de flesta stora namn inom mma, Kevin Randleman, kändes trött och klarade inte av att åstadkomma en comeback. Mike Whitehead var nästan lika trött men den klart bättre brottaren. Randlemans glansdagar är utan tvekan över.

Andrei "The Pitbull # 1" Arlovski hade jag verkligen hoppats på. Han förutspåddes bli en stor mästare när han gjorde entre i UFC för många år sedan. Mästare blev han visserligen och hans klassiska fighter mot sin ärkefiende Tim Sylvia går inte att glömma. Han har åstadkommit mycket, men det känns ändå som att vi inte riktigt sett hans fulla potential. Ryktet om att han har en glaskäke har följt honom länge och besannades nu mot Brett Rogers. Arlovski såg definitivt tänd ut innan matchen och vampyrtänderna satt på plats, men ack så snabbt det hela var över. Ett riktigt antiklimax för alla som trodde att Andrei skulle revanschera sig efter förlusten mot Fedor i Affliction: Day of Reckoning. En solklar knock av Brett Rogers, som nu har 10-0 i bagaget och eventuellt får möta Alistair Overeem om tungviktstiteln i Strikeforce. Arlovski då? Antingen satsar han nu på en proffsboxarkarriär eller går upp i Affliction Trilogy för en blixtsnabb vedergällning. Jag hoppas på det senare.

Här är resultaten från Bellator X som ägde rum den 5 juni. Bellator har på ganska kort tid hunnit producera många galor, även om de än så länge kommit i skymundan av de stora organisationerna. De har sedan 3 april 2009 hunnit med tio stycken event! Jag kan inte påstå att jag har ägnat så mycket uppmärksamhet åt deras verksamhet ännu, men vem vet - fortsätter de att sätta upp evenemang så kanske de växer till sig och intresset för Bellator ökar. I Bellator X kröntes hur som helst organisationens första fjäderviktsmästare Joe Soto genom vinst mot Yahir Reyes, och han tjänade dessutom 100.000 dollar på köpet. Nedan följer alltså resultaten för er som är intresserade:

• Joe Soto def. Yahir Reyes via submission (rear naked choke)
• Wilson Reis def. Roberto Vargas via split decision 
• Bryan Baker def. Matt Horwich via unanimous decision
• Diego Garijo def. Saad Awad via submission (rear naked choke)
• Israel Giron def. Phillip Brown via submission (rear naked choke)
• Travis Browne def. Mychal Clark via unanimous decision
• Jesse Juarez def. Mikey Gomez via unanimous decision
• Nick Moghaddam def. Lamar Jiles via disqualification (illegal knee)

MMA Fanhouse har pratat med Afflictions vicepresident Tom Atencio om framtiden, om Trilogy-eventet och om Dana White och ett eventuellt kommande samarbete.

Det är mycket mma på gång just nu. De tre kommande helgerna kan alla intresserade njuta av högintressanta galor. Först ut är Strikeforce: Lawler vs. Shields den 6 juni med Andrei "The Pitbull" Arlovski mot Brett Rogers. Arlovski blir definitivt rafflande att se igen efter förlusten senast mot Fedor i Affliction: Day of reckoning. The Pitbull förde matchen mot Fedor men blev övermodig och hoppade in i en överhandshöger och somnade. Vidare har vi Nick Diaz vs. Scott Smith, Phil Baroni vs. Joe Riggs och Kevin Randleman vs. Mike Whitehead som alla är givna höjdpunkter, även om några av dessa fighters börjar bli föredettingar.

Dagen efter, den 7 juni, kommer World Extreme Cagefighting med Brown vs. Faber 2, där bland annat mästarbältet i fjädervikt står på spel.

Att UFC 99 gå av stapeln den 13 juni har förhoppningsvis ingen missat!

Till slut kommer The Ultimate Fighter 9 Finale den 20 juni. Jag ser fram emot den sanslöst spännande fighten mellan Diego Sanchez och Clay Guida. Förutom TUF 9 uppgörelsen bjuds vi dessutom på Joe Stevenson vs. Nate Diaz. Det blir en viktig dag för hur lättviktsrankingen kommer att se ut i fortsättningen. Det är numera ingen hemlighet att jag gärna ser Diego "Nightmare" Sanchez avancera framåt mot en titelfight.