Skruva upp volymen, häll upp en kall Dr. Pepper, tryck på play och ladda upp inför kvällens extas! Med mindre än en timme kvar till nedsläpp kan ingen låt vara mer passande än "Face the pain". Visa vart skåpet ska stå Hardy! Let´s go!!

Nu får det vara slutanalyserat och slutspekulerat för den här gången. Jag har alltid tittat på mma med stort och brinnande intresse, oftast varit objektiv, konstaterande, och hoppats att bäste man ska vinna. Jag tycker förstås fortfarande att bäste man ska vinna, men under de senaste åren har personliga favoriter kommit att betyda extra mycket. Tidigare har endast ett fåtal fighters lyckats trollbinda mig (Chuck Liddell är bästa exemplet). Numera har en slags känslomässig samhörighet uppstått med ett antal fighters, ungefär samma relation som hängivna fans har med fotbolls/hockeylag. I fighten mellan Hughes och Serra blev det extra påtagligt utan att jag egentligen var medveten om det. Jag ser fortfarande mma med nyfikenhet, nöje och fanatiskt engagemang men hjärtat har numera tagit större plats i spelet än tidigare. Detta är vad jag hoppas och vill:

Jag vill se Wanderlei Silva demonstrera brasilianskt ursinne och likvidera Franklin som den yxmördare han är, inte agera som en skugga av sitt forna jag. I direkt anslutning till den vinnande knockouten vill jag att han hoppar upp på oktagonkanten och vrålar vrål som hörs åtminstone till Dortmund.

Jag vill se en urstark Cro Cop pulverisera Al-Turk med sparkar från förr och slag med onaturlig precision och därigenom skapa en hype som aldrig vill lägga sig. Detta blir början på ett spikrakt avancemang till toppen av de massiva killarnas liga för den kroatiske fd. polisen och Pride-legenden.

Jag vill se Dan Hardy göra storslagen entre till "England belongs to me" och visa alla tvivlare att även Tyskland och sedermera världen tillhör honom. Jag vill att Hardy utökar gatekeepern Davis samling av ärr i ansiktet och samtidigt bevisar att han inte bara kan arrangera photoshop-gyckel med gayanspelningar, utan även desarmera Irländska handgranater.

Jag vill se när Cheick Ouedraogo kickboxar Cain Velasquez tillbaka till ritbordet. Kongo har alltid verkat genomtrevlig, nästintill anspråkslös, och gett intrycket av att det finns en hemlig arsenal av outnyttjad kapacitet någonstans där inne. Jag hoppas få se en fullständig urladdning som bevisar att han hör hemma i tungviktstitel-diskussionen.