Marcus Davis vs. Dan Hardy

Jag hade nästan hoppats att den här matchen skulle komma senare i sändningen, då jag höll den som galans största sevärdhet. Davis gjorde helt rätt som tog fighten till marken. Där bevisade han att Hardy har luckor i sitt game. Alldeles för stora luckor för att det ska hålla mot riktigt avancerat motstånd som han nu bör förvänta sig. Hardy såg inte alltför oroad ut över Davis nedtagningar och Davis åstadkom mycket riktigt ingenting av värde, förutom kontroll och dominant position. Där brände också Davis mycket av sitt krut för han såg mer och mer sliten ut ju längre matchen led. "The Outlaw" visade styrka och beslutsamhet i underläge men kändes också uddlös. Stående fick Hardy matchen dit han ville och satte ett fint knä och några fina armbågar som öppnade upp Davis. Blodflödet från Davis huvud rann rakt ner i ögonen och ställde till besvär, samtidigt som det gav Hardy inspiration. En taktiskt bra genomförd match av båda, men med dåligt tempo och långt ifrån någon "Fight of the Night". Hardy förtjänade vinsten även om det var små marginaler som avgjorde. Nu lägger han sig kring 10:e plats på rankingen och jag hoppas han får möta tex. Mike Swick eller Martin Kampmann nästa gång för att fastställa vem som ska ta klivet upp och bli en verklig utmanare i weltervikt.

Mirko Filipovic vs. Mostapha Al-turk

Cro Cop såg verkligen krallig och tung ut. Har han inte gjort sin löpträning? Istället för unika fitnessegenskaper demonstrerade han hur man avfärdar nedtagningsförsök genom att bara slänga iväg motståndaren. Al-turk såg mer och mer bekymrad ut och Mirko hann egentligen bara visa råstyrka och hyfsad boxning. Lovande såg det i alla fall ut tills Al-turk gömde huvudet i händerna och vände sig bort. Om domaren inte bryter så fortsätter man och det gjorde Cro Cop. Därpå följde en enkel TKO, men hur rättvist känns det? Al-turk hade säkerligen inte kunnat stoppa kroaten ändå, men en klar domarmiss och ett snöpligt slut. Ännu snöpligare när Cro Cop sen blåser UFC och alla fans på konfekten genom att avslöja sitt kontrakt med Dream. Möjligheten att någonsin få se Cro Cop med UFCs tungviktsbälte är nu ungefär i paritet med möjligheten att jag frivilligt avstår från att se UFC 100.

Cain Velasquez vs. Cheick Kongo

Galans absolut bästa fight. Sällan har man sett två tungviktare hålla ett så högt tempo och visa sådan kraft och vilja. Jag kapitulerar inför Cain Velasquez skicklighet på marken! Hans brottaregenskaper är sensationella med imponerande bas och fantastisk styrka och rörlighet. För Kongo var det julafton under de korta ögonblick som fighten var stående. Det räckte sånär för att vinna en knockoutseger, men Velasquez tuffhet rådde han inte på. Kongo fick den matchbild han mest av allt ville undvika och även då kämpade han med bravur. Jag tar av mig hatten för Velasquez och önskar honom lycka på vägen mot en titelmatch, samtidigt som jag lider med Cheick Kongo. Försvar mot nedtagningar är fortfarande fransmannens akilleshäl. Grapplingkunskaperna måste slipas till om han ska nå sitt efterlängtade mål i UFC.

Franklin vs. Silva

Världskrig på tysk mark igen! Stående och liggande fighting om vartannat med viljan som främsta vapen. Fighten påminde stundtals om "Griffin vs. Bonnar". Trötta och vevande gjorde båda två sitt yttersta och ingen kan ha missat underhållningsvärdet i matchen. Silva visade snygg thaiboxar-hållning och Franklin sin vanliga intelligenta, taktiska gameplan. Detta är kvällens näst bästa fight med en gudomlig andra rond. Slagfesten gjorde dem dock utmattade och Franklin blev ineffektiv medan Silva krigade nästan som förr i världen. Jag är fortfarande inte tillräckligt objektiv för att kunna säga om domslutet var rätt. Jag ska se om galan ikväll och göra en ny bedömning. Nya sanningar kanske uppenbarar sig. En underbar uppvisning i konsten att kriga och en mycket bättre match än jag trott. Wanderlei kan fortfarande fängsla en publik och jag hoppas naivt att han lyckas i mellanvikt. 1-3 i UFC är inget resultat som utmynnar i en fight mot Anderson Silva. Franklins framtid i lätt tungvikt blir…osäker. Han förstummade knappast någon med sin seger och bör imponera stort snart.

Spencer Fisher vs. Caol Uno bjöd på kvällens tråkigaste match. Veteraner som inte har med toppstriden i lättviktsdivisionen att göra. Utan några skarpslipade vapen att uppvisa blev det en ointressant historia som redan fallit i glömska. Mike Swick vs. Ben Saunders blev inte riktigt den explosion av slag och sparkar som jag förväntat. Avvaktande och utan resoluta attacker blev matchen färglös. Mike Swick visade, utan att egentligen imponera, till sist att han är ganska kvick och dundrade in några slag som fällde Saunders. Kvällens enda rena TKO som följdes upp av kvällens snyggaste segeryttring, med Swick stående på oktagonen redo att flyga.

Det blev en makalös föreställning under lördagskvällen! Regelrätta matchanalyser kommer senare. Jag är givetvis fruktansvärt nöjd att Dan Hardy vann mot Marcus Davis. En rättvis seger, men i och med att den matchen var först ut i sändningen, så brände jag en del krut tidigt. Lita på att jag höjde ett antal nävar under fighten. Även otaliga "ställ dig upp!" och "Diego Sanchez-inspirerade" 'YES' brölades i min boning. Efter Davis vs. Hardy var jag helt slut...

Galan som helhet var över förväntan. Så känns det nästan alltid direkt efteråt, tills adrenalin-nivåerna återgår till det normala. Jag saknade faktiskt Paolo i kommentatorsbåset. Nu fick vi istället lyssna till Ian Roberto och den stentråkige Omar Bouiche. Visst är det mycket slang och svengelska i mma, men att oförtrutet kalla oktagonen för 'cagen' blev till slut bara komiskt. Paolo och Ian kompletterar varandra bra. Nu blev det pannkaka av kommenterandet. Oinspirerande och dött. Bruce Buffer är ett proffs och mindes att galan inte var utsåld. UFC verkar dock tro att Mirko Filipovic verkligen heter Cro Cop i efternamn? Sändningen från TV4 Sport innehöll inga matcher från underkortet. Då får det bli att införskaffa dessa från något annat håll; att tanka hem är inte att drömma om nu när Ipred-lagen skrämt alla gamla fildelare och nedladdning följdaktligen är förbjudet...hmm! Reklaminslagen under sändningen var ett kraftigt störande moment. Många segerintervjuer föll bort och helhetsintrycket av galan försämrades markant. Tråkigt och dåligt upplägg av TV4.

Sammantaget var det ändå en magisk kväll, med den bästa tungviktsfighten jag sett på länge. Kongo vs. Velasquez förtjänade faktiskt "Fight of the Night-bonusen" minst lika bra som Franklin och Silva. Osannolikt stark prestation av Cain Velasquez som nu blir superintressant, och även av Cheick Kongo som sannerligen inte behöver skämmas för den förlusten. Cro Cops ögonpetning är sånt som händer i mma och givetvis oavsiktligt. Mer oroande är att kroaten nu lägger benen på ryggen och överger UFC, om man ska tro morgonens nyheter. Värdelöst och irriterande då man fått förhoppningar om att Cro Cop kanske kunde göra en comeback och utmana toppskiktet i tungviktsklassen. Slutligen måste man berömma Franklin och Silva för deras kämpaglöd i buren. En slugfest blev det och en fenomenal sådan. Mer vilja än ren teknik, men det är ofta det som gör en minnesvärd match. Var det ett korrekt domslut att ge segern enhälligt till Franklin? Nej är mitt spontana svar. Det krävs förmodligen en noggrann titt på matchen igen för att kunna säga något säkert.

Tillsammans med alla brittiska mma-fans gratulerar jag Dan Hardy till segern i grudgematchen mot Marcus Davis. Även om det inte var världens bästa fight och "bara" slutade med en split decision seger, så är nog Dan Hardy väldigt lycklig nu. Han fick ju i alla fall skära upp Davis ordentligt med en armbåge och spilla "den falske irländarens" blod på oktagongolvet.

Det verkar som att Mirko "Cro Cop" Filipovic lämnar UFC i sticket och ska fightas i Dream, skriver Yahoo! Sports. Mirko går alltså och vinner i sin UFC-comeback för att sedan gå bakom ryggen på Dana White. Dana White torde vara hyfsat förbannad på både Cro Cop och sig själv. White gjorde ju som bekant ett sällsynt undantag i Cro Cop-fallet och slöt en kontrakt på endast en fight. Det ångrar han garanterat idag. "Han petade inte bara Al-turk i ögat, utan mig också", säger Dana om sveket. Vilken cirkus! Det ska bli intressant att höra vad Mirko säger själv om detta överraskande händelseförlopp. Jag ser inte riktigt logiken i det hela. När han väl får chansen till upprättelse i UFC så tar han och flyger sin kos. Att han vann på en "ögonpetning" mot Al-turk var kanske inte så populärt, men han hade med all säkerhet vunnit den fighten ändå. Mirko såg hyfsat stabil ut (mer om den matchen i kommande inlägg). Nu blir han bannlyst av Dana White och får svårare att komma tillbaka till UFC än alla Affliction t-shirts i hela världen.

Tim "The Maine-iac" Sylvia gick en mma-match mot Ray Mercer i Adrenaline MMA III igår. Den kom givetvis i skymundan av UFC 99, och det är nog Sylvia väldigt tacksam över. Den före detta WBO-tungviktsmästaren i boxning, Ray Mercer, behövde bara 10 sekunder för att skicka Tim Sylvia ännu längre ut i mma-pereferin och där blir han troligen kvar. Gamle bälteshållaren i UFCs tungvikt har haft det jobbig länge nu, men får visserligen snart en ny möjlighet mot Paul Buentello i Affliction 3. Hur det än går där så är Sylvia inte särdeles het på marknaden efter detta. Glansdagarna från 2006 är nu endast ett minne blott. Lite synd tycker jag, som alltid stöttat Sylvia när han kämpat mot impopularitet och hånats för sin udda stil.

Skruva upp volymen, häll upp en kall Dr. Pepper, tryck på play och ladda upp inför kvällens extas! Med mindre än en timme kvar till nedsläpp kan ingen låt vara mer passande än "Face the pain". Visa vart skåpet ska stå Hardy! Let´s go!!

Nu får det vara slutanalyserat och slutspekulerat för den här gången. Jag har alltid tittat på mma med stort och brinnande intresse, oftast varit objektiv, konstaterande, och hoppats att bäste man ska vinna. Jag tycker förstås fortfarande att bäste man ska vinna, men under de senaste åren har personliga favoriter kommit att betyda extra mycket. Tidigare har endast ett fåtal fighters lyckats trollbinda mig (Chuck Liddell är bästa exemplet). Numera har en slags känslomässig samhörighet uppstått med ett antal fighters, ungefär samma relation som hängivna fans har med fotbolls/hockeylag. I fighten mellan Hughes och Serra blev det extra påtagligt utan att jag egentligen var medveten om det. Jag ser fortfarande mma med nyfikenhet, nöje och fanatiskt engagemang men hjärtat har numera tagit större plats i spelet än tidigare. Detta är vad jag hoppas och vill:

Jag vill se Wanderlei Silva demonstrera brasilianskt ursinne och likvidera Franklin som den yxmördare han är, inte agera som en skugga av sitt forna jag. I direkt anslutning till den vinnande knockouten vill jag att han hoppar upp på oktagonkanten och vrålar vrål som hörs åtminstone till Dortmund.

Jag vill se en urstark Cro Cop pulverisera Al-Turk med sparkar från förr och slag med onaturlig precision och därigenom skapa en hype som aldrig vill lägga sig. Detta blir början på ett spikrakt avancemang till toppen av de massiva killarnas liga för den kroatiske fd. polisen och Pride-legenden.

Jag vill se Dan Hardy göra storslagen entre till "England belongs to me" och visa alla tvivlare att även Tyskland och sedermera världen tillhör honom. Jag vill att Hardy utökar gatekeepern Davis samling av ärr i ansiktet och samtidigt bevisar att han inte bara kan arrangera photoshop-gyckel med gayanspelningar, utan även desarmera Irländska handgranater.

Jag vill se när Cheick Ouedraogo kickboxar Cain Velasquez tillbaka till ritbordet. Kongo har alltid verkat genomtrevlig, nästintill anspråkslös, och gett intrycket av att det finns en hemlig arsenal av outnyttjad kapacitet någonstans där inne. Jag hoppas få se en fullständig urladdning som bevisar att han hör hemma i tungviktstitel-diskussionen.

Rich Franklin vs. Wanderlei Silva

Matchen i catchweight mellan Rich Franklin och Wanderlei Silva är inte särskilt svår att tippa… Ingen av dessa fighters behöver egentligen någon längre presentation. De är båda före detta mästare, de har rutin och erfarenhet så det räcker och blir över och de är i stort behov av en nytändning och en nyetablering i respektive viktklass. Wanderlei ska ju ta sig ner till mellanvikt och försöka få till stånd en comeback och kanske utmana Anderson i förlängningen. Det blir en lång väg att vandra. I UFCs 205lbs gick det trögt för brasilianaren. Rich Franklin å andra sidan har länge varit mellanviktare och mött Anderson Silva två gånger och torskat rejält. Han känner väl att han spelat ut sina kort i den divisionen och siktar nu på lätt tungvikt istället.

Wanderlei är inne i en negativ trend och har sina bästa år i Pride bakom sig. Han känns trött och sliten, men man ska aldrig underskatta yxmördaren om han får blodvittring. Hans stående tekniker kan kännas något oputsade och han gillar att slugga. "Yxmördaren" kunde inte bli ett bättre smeknamn på en fighter som satsar på tumult och vars knän fortfarande är livsfarliga vapen. Rich Franklin har endast en split desicion förlust mot Dan Henderson och två nederlag mot Anderson Silva de senaste åren. Det är inget att skämmas över. "Ace" Franklin är väldigt allround och hanterar timing och teknik galant. Han kommer inte oförberedd och otränad. Jag tror att Franklin är den hungrigare och han kommer således att jobba in en arbetsseger här.

Mike Swick vs. Ben Saunders

Två gamla TUF-deltagare och tillika två långa welterviktare i en fight som troligen blir ett inferno av slag och sparkar. Sevärdhetsfaktorn blir med andra ord hög. Det finns en stor chans/risk att matchen tar slut redan i den första ronden. Detta gör Swick vs. Saunders svårtippad. Den som kan undvika en snabb knockoutförlust och överraska med ett imponerande groundgame har klar fördel. "Quick" Swick har mer rutin och tjusiga 8-1 i UFC, med enda förlusten mot högt rankade mellanviktaren Yushin Okami. Jag har svårt att se någon av dessa ge GSP en ordentlig strid om titeln i framtiden.

Det kommer att bli en del ruggigt spännande fighter i UFC 99. Dessutom sänds galan live klockan 21.00 i TV4 Sport! Jag hade helt glömt bort detta och börjat ladda inför ett nattlig äventyr under småtimmarna. Nu är det knappast någon tvekan om vad lördagskvällen ska ägnas åt.

Mirko "Cro Cop" Filipovic möter Mostapha Al-turk i matchen som kanske blir Cro Cops revansch och comeback i UFC. Det får under inga omständigheter bli förlust för kroaten för då hamnar han definitivt i periferin och blir i princip ointressant att se i fortsättningen. Mirko är en personlig favorit och Pride-legend med världens bästa vänsterspark. Nu måste han avancera snabbt och utan bakslag i UFCs tungviktsdivision om han ska lyckas. Jag tror tyvärr att det är näst intill hopplöst för Cro Cop att nå toppen igen, men andra legender har visat att det går att komma tillbaka.

Både Cro Cop och Al-turk har en gemensam nämnare i Cheick Kongo. De har båda sin senaste match och tillika förlust i UFC mot just Kongo. Al-turk mötte Kongo i UFC 92 och gjorde inget stort intryck på mig. Al-turk lyckades inte alls med sin gameplan och hans nedtagningsförsök gick totalt i stöpet. Han uppvisade inte några boxaregenskaper att tala om och slog någon överhandshöger i ultrarapid som givetvis missade. Kongo visade sig stark i klinchen och tillintetgjorde Al-turk i sin första riktiga attack. Det blev ett blodigt slut när Kongo dundrade in armbågar och hammarslag mot en liggande Al-turk. Om Mirko Filipovic har lärt av sina misstag, gjort sin löpträning och har vinnarinstinkten kvar borde han ha goda chanser att vinna matchen mot Mostapha Al-turk och skicka honom ut ur UFC.