Bild från UFC.com

Jag känner att jag stundtals varit lite orättvis och osjysst mot Englands stolthet Michael Bisping. Jag vidhåller att han aldrig kommer att bli mellanviktsmästare i UFC, och knappast i någon annan viktklass heller. Men killen kämpar på bra och han har resultatet 10-3 i UFC. Det är mer än okej och bättre än de flesta. Han är därtill en rackare på att göra propaganda för sig själv. Det är en god egenskap i dagens mediasamhälle. Att Bisping skulle kunna nå en titelfight är inte helt osannolikt. Själv tror han att det krävs ytterligare en seger mot någon topprankad motståndare för att nå dit. Så här säger han om läget och om att eventuellt möta någon av Nate Marquardt eller Yushin Okami: 

"Jag vill inte möta förloraren i den matchen, jag har inget emot att möta vinnaren, men jag vill inte möta förlorare. Jag vill möta vinnare. Om någon just förlorat en match ger dom mig ingenting. Då är dom långt bak i kön." 

"Jag måste bygga vidare på den här segern (mot Akiyama). Ytterligare en stor seger mot någon välkänd motståndare och jag förtjänar en titelfight. Men jag måste ha en stor seger till." 

"Den enda fight jag förlorat i mellanvikt är mot Dan Henderson. Jag vet att det är kontroversiellt, men jag tycker att jag besegrade Wanderlei Silva".

Bild från UFC.com

Gabriel "Napao" Gonzaga (11-5 MMA, 7-4 UFC) har matchats hårt under sin UFC-karriär. Vad sägs om motståndare som Couture, Cro Cop, Werdum, Carwin och dos Santos. Medgångar har blandats med motgångar och Gonzaga har numera fått en roll som gatekepper i tungviktsdivisionen. I UFC 121 ska han försöka stoppa TUF 10-deltagaren och gröngölingen Brendan Schaub från att avancera vidare. 

Det finns fortfarande en del kvar att nysta i när det gäller UFC 120 i England. Men så snart Londongalan är dissekerad slängs man kvickt in i ett nytt äventyr. Denna gång är det mastodontspektaklet UFC 121: Lesnar vs Velasquez. Vi kommer att serveras ett av de frodigaste huvudkorten på länge:

Brock Lesnar vs Cain Velasquez - titelfight i tungvikt

Jake Shields vs Martin Kampmann - weltervikt

Diego Sanchez vs Paulo Thiago - weltervikt

Tito Ortiz vs Matt Hamill - lätt tungvikt

Gabriel Gonzaga vs Brendan Schaub - tungvikt

På lördag den 23:e oktober i Honda Center, Anaheim, Californinen är det dags. En MMA-högtid för alla MMA-dårar i sin allra renaste form. Rösta redan nu på den du tror vinner titelfighten i tungvikt. Omröstning i högerspalten.

UFC 120 som helhet kommer inte att leva kvar i minnet särskilt länge. Undantaget är givetvis Alexander Gustafssons superba prestation. Till stor del var det ett tämligen platt och oengagerande event. Britterna framförallt hade säkerligen hoppats på större framgångar för sina fighters. Nu förlorade tre av fyra engelsmän på huvudkortet. Jag bryr mig förvisso inte så mycket om engelsmän i allmänhet, men galan hade verkligen behövt en vitamininjektion då och då.

Min gunstling, Dan Hardy, gjorde som vanligt brutal entre till "England belongs to me", men där slutade också det roliga för The Outlaw. Efter cirka 30 sekunder in i matchen kände jag att det förmodligen blir till att syna canvasen för Dan Hardy. Han var oförsiktig och kändes arrogant. England skulle tillhöra Carlos Condit visade det sig. Cheick Kongo var som en stelopererad gubbstrutt, trots sin grekiska gudakropp. James Wilks var det tröttaste jag sett på länge och sköldpaddor på rygg har bättre jävlaranamma. Mike Pyle visade att gammal och rutinerad är äldst när han satte stopp för ett av britternas största framtidshopp. Slutligen var det Michael Bisping som gav Londonpubliken anledning att fira. Jag tycker faktiskt att han presterade bättre än på länge, även om det var en förutsägbar gameplan han spelade upp. Ett steg framåt för Greven, men hans drömmar om att en dag fästa ett mästarbälte runt midjan kommer med största sannolikhet aldrig att besannas.

Alexander "The Mauler" Gustafsson! Behöver jag säga mer än så? I matchen mot Cyrille Diabaté gör han det mesta rätt. Han är stark, teknisk, fördjävligt aggressiv, följer upp sina slagserier föredömligt och dominerar på mattan. Kan det bli bättre? En stor dag för svensk MMA. Gustafsson är den förste svensk att ha vunnit två fighter i UFC! Per Eklund och David Bielkheden lämnade ju båda UFC med resultatet 1-2 i bagaget. Videon talar för sig själv och det är bara att se och njuta. Om och om igen.

Det här var förstklassigt, det här var viktigt och det här räddade en i övrigt ganska risig gala. Direkt efter segern tänkte jag på vad Gustafsson skrev i sin blogg efter att ha förlorat mot Phil Davis i UFC 112:

"Men jag lovar det var första och sista gången jag förlorar, nu vet jag hur det känns och jag tycker inte om det!!!"

OBS! Bilden har absolut ingenting med inlägget i övrigt att göra. Det är emellertid en av mina favoritbilder och jag garvar alltid lite lätt när jag ser den.

Kära läsare, jag ska gå rakt på sak. Jag har ett problem. Livet orättvist. Man måste jobba, man måste sköta familjerelaterade åtaganden och man måste faktiskt sova ibland. Därför har jag inte hunnit se UFC 120 ännu. En, eller troligen flera analyser kommer självklart så fort jag sett galan. Jag ber om ursäkt för dröjsmålet. 

Jag har i princip klarat mig helskinnad från spoilers än så länge. Det är dock frustrerande att inte kunna besöka en enda MMA-sida, med uppenbar risk för att resultatet från UFC 120 avslöjas. Tålamod...

UFC 120 är en mellangala, och händer inget häpnadsväckande kommer den brittiska banketten snabbt att förpassas till historieböckerna och fokus lär omgående riktas mot Brocktoberfesten nästa helg istället. Men det finns trots allt en hel del delikata ögonblick att se fram emot på lördag, inte minst ur svensk synvinkel. 

Alexander "The Mauler" Gustafssons fight mot Cyrille Diabaté är bortom nervpirrande. Det är så där småobehagligt påfrestande för man vill ju till varje pris få en svensk seger. Att försöka förutsäga utgången är ogenomförbart när det finns så pass mycket partiskhet inblandat. Gustafsson är ung och har containervis med potential. Hans MMA-karriär har förhoppningsvis bara nyligen sett dagens ljus. Han kan självklart vinna sin tredje UFC-fight, och hur det än går så är han en utomordentlig förebild för svensk MMA. Jag önskar honom givetvis LYCKA TILL!

England är UFC:s språngbräda mot nya marknader i Europa och det sätter säkert en del press på fighters och arrangörer att prestera på toppnivå. Vi har sett Michael Bisping träna flying knee och matande knän inför galan, men kan han visa lite killer instinct när det verkligen gäller? En svettig och Guinness-stinkande pöbel till publik skulle älska det. 

UFC 120 har alla möjligheter att överraska och bli en hård och actionpackad knockoutkavalkad. Det finns också flera aspiranter till Fight of the Night-stipendiet: Hardy vs Condit, Hathaway vs Pyle eller varför inte Gustafsson vs Diabaté! Innan vi kliver in i det Lesnarianska tidevarvet hoppas jag på en riktig superman punch till gala i England. Och på svensk triumf.