UFC 120 som helhet kommer inte att leva kvar i minnet särskilt länge. Undantaget är givetvis Alexander Gustafssons superba prestation. Till stor del var det ett tämligen platt och oengagerande event. Britterna framförallt hade säkerligen hoppats på större framgångar för sina fighters. Nu förlorade tre av fyra engelsmän på huvudkortet. Jag bryr mig förvisso inte så mycket om engelsmän i allmänhet, men galan hade verkligen behövt en vitamininjektion då och då.

Min gunstling, Dan Hardy, gjorde som vanligt brutal entre till "England belongs to me", men där slutade också det roliga för The Outlaw. Efter cirka 30 sekunder in i matchen kände jag att det förmodligen blir till att syna canvasen för Dan Hardy. Han var oförsiktig och kändes arrogant. England skulle tillhöra Carlos Condit visade det sig. Cheick Kongo var som en stelopererad gubbstrutt, trots sin grekiska gudakropp. James Wilks var det tröttaste jag sett på länge och sköldpaddor på rygg har bättre jävlaranamma. Mike Pyle visade att gammal och rutinerad är äldst när han satte stopp för ett av britternas största framtidshopp. Slutligen var det Michael Bisping som gav Londonpubliken anledning att fira. Jag tycker faktiskt att han presterade bättre än på länge, även om det var en förutsägbar gameplan han spelade upp. Ett steg framåt för Greven, men hans drömmar om att en dag fästa ett mästarbälte runt midjan kommer med största sannolikhet aldrig att besannas.

Alexander "The Mauler" Gustafsson! Behöver jag säga mer än så? I matchen mot Cyrille Diabaté gör han det mesta rätt. Han är stark, teknisk, fördjävligt aggressiv, följer upp sina slagserier föredömligt och dominerar på mattan. Kan det bli bättre? En stor dag för svensk MMA. Gustafsson är den förste svensk att ha vunnit två fighter i UFC! Per Eklund och David Bielkheden lämnade ju båda UFC med resultatet 1-2 i bagaget. Videon talar för sig själv och det är bara att se och njuta. Om och om igen.

Det här var förstklassigt, det här var viktigt och det här räddade en i övrigt ganska risig gala. Direkt efter segern tänkte jag på vad Gustafsson skrev i sin blogg efter att ha förlorat mot Phil Davis i UFC 112:

"Men jag lovar det var första och sista gången jag förlorar, nu vet jag hur det känns och jag tycker inte om det!!!"

OBS! Bilden har absolut ingenting med inlägget i övrigt att göra. Det är emellertid en av mina favoritbilder och jag garvar alltid lite lätt när jag ser den.

Kära läsare, jag ska gå rakt på sak. Jag har ett problem. Livet orättvist. Man måste jobba, man måste sköta familjerelaterade åtaganden och man måste faktiskt sova ibland. Därför har jag inte hunnit se UFC 120 ännu. En, eller troligen flera analyser kommer självklart så fort jag sett galan. Jag ber om ursäkt för dröjsmålet. 

Jag har i princip klarat mig helskinnad från spoilers än så länge. Det är dock frustrerande att inte kunna besöka en enda MMA-sida, med uppenbar risk för att resultatet från UFC 120 avslöjas. Tålamod...