Ödmjukheten själv, Cain Velasquez, är inte direkt känd för att snacka skit om sina motståndare. Han har inte heller tänkt bli någon slags karaktär som slänger ur sig snitsiga fraser för att locka PPV-tittare.

Jag undrar vilken före detta tungviktsmästare han har syftar på?

"All I can tell you is I'm going to be myself. I'm not the type of person that is going to develop into some character or come up with some phrase I will always say. I'm going to be the best fighter I can be and focus on being me."

Nate Marquardt vs Yushin Okami - mellanvikt

Huvudmatchen på Tysklandsgalan gäller vem som blir näste man att utmana om titeln i mellanvikt. Mot Anderson Silva eller Vitor Belfort. Inga konstigheter så här långt, förutom att Marquardt - Okami är den enda relevanta matchen på hela galan. Trist, men man får väl hoppas på att övriga matcher bjuder på spektakulära avslut eller sofistikerade krig. 

Det jag undrar mest av allt är egentligen om Nate "The Great" ska utradera alla tvivel och visa hur förödande han kan vara. Får han själv bestämma kommer han att vilja boxas och leverera en och annan spark samt knän. Nate gillar att styra sina fighter och han gör det alldeles utmärkt när han är som bäst. Han vill absolut inte hamna på rygg och tvingas kämpa underifrån. Där har Nate Marquardt sitt svagaste game.

Okami är mångsidig och kan definitivt matcha de bästa i stående fighting. Jag tror dock att japanen kommer att vara väldigt förutsägbar och köra på säkra kort. Alltså satsa på nedtagning och dominera från topposition. Den som lyckas styra matchbilden kommer också att ta hem segern. Jag hejar på Marquardt men tror att Okami vinner på beslut.

Jorge Rivera vs Alessio Sakara - mellanvikt 

Visserligen har både Rivera och Sakara vunnit sina tre senaste matcher, men det gör inte denna fight mer signifikant för det. Underhållande - javisst. Av central betydelse för UFC:s mellanvikt? Nja. De är veteraner som krampaktigt håller sig kvar på hyfsad nivå. De behärskar också stora delar av MMA-spelet och denna fight kan i bästa fall bjuda på ett dramatiskt avslut. Låt mig gissa på en TKO-seger för Alessio Sakara i en stökig och bökig slugfest.

Dennis Siver vs Andre Winner - lättvikt 

Tysken är kompakt, stark, intensiv och gillar att thaiboxas. Ibland hamnar dock tekniken på sniskan mitt i alla grova attacker. Siver slår hårt men tenderar att vara stel i axelpartiet och bli lättläst. Då har Andre Winner betydligt snyggare teknik när det gäller boxning och rörelsemönster. Djuriska angrepp mot graciöst finlir i en fight som troligtvis kommer att utspelas stående. Den som lyckas ta hem en nedtagning per rond har stora chanser att vinna ett beslut. Jag tror att vinnaren heter Winner. 

Amir Sadollah vs Peter Sobotta - weltervikt

Jag förväntar mig att Sadollah plockar fram sina stundtals dolda talanger och dominerar denna fight. Han behöver en seger där han får köra över sin motståndare och visa upp sin begåvning. Med sparkar, slag och proper grappling kan det bli så på lördag. Sobotta är en underkorts-fighter så det sjunger om det. Kvällens skräll blir det om tysken lyckas överraska. 

Krzysztof Soszynski vs Goran Reljic - lätt tungvikt

En gång i tiden var jag ung och dum (läs: för knappt två år sedan). Då trodde jag faktiskt att "The Polish Experiment" skulle kunna bli något att räkna med. Nu vet jag bättre. Han är trots allt en sevärd fighter som krigar och sluggar. Någon MMA-auktoritet verkar han aldrig bli, den gode Soszynski. Reljic är ännu en underkorts-fighter som kommer att få det mödosamt på lördag. Reljic kommer inte kunna boxa ut Soszynski, så varför inte testa lite jiu-jitsu på polackens stora armar? Jag tror på seger för K.S via ångvältstaktiken.  

Israel Fighting Championship: Genesis avgörs ikväll i, just det...Israel. På galan kan man se en blandning av gamla UFC-kämpar, en svensk och diverse löst folk. Martin Wojcik skulle försvarade de blågula färgerna, men åkte tyvärr på en submission-förlust i första ronden mot Daniel Gracie. 

215 lbs: Ricco Rodriguez def. Daniel Tabera via decision

265 lbs: Jeff Monson def. Sergey Shemetov  via kimura i Rond 1
181 lbs: Frank Trigg def. Roy Neeman via TKO i Rond 1

155 lbs: Vitali Krbrsky def. Serob Minasyan  via decision 
205 lbs: Daniel Gracie def. Martin Wojcik via rear naked choke i Rond 1
205 lbs: Rameau Thierry Sokoudjou def. Valdas Pocevicius via decision
205 lbs: Alexandro Ceconi def. Vitaly Shemetov via triangle choke i Rond 1
155 lbs: Moshe Kaitz def. Hermes Franca via decision
176 lbs: Jeremy Knafo def. Shonie Carter via decision
155 lbs: Thiago Meller def. Ariel Abergel via armbar i Rond 1
155 lbs: Roy Peretz def. Fabrice Riconneau via triangle choke i Rond 1
155 lbs: Ido Pariente def. Joshua Hewlett via armbar i Rond 1

Lättviktarna Joe Lauzon och George Sotiropoulos ska mötas i UFC 123. Nu går Lauzon ut och ifrågasätter hur Sotiropoulos kan tillåtas tävla i utrustning som täcker nästan hela benen. 

"I don't really understand how he gets away with them. I don't see how you can wear your regular fight shorts, compression shorts under that that go to your knee, then wear knee pads on both sides that go halfway down your leg, then ankle supports that go halfway up your leg and down to your toes.

"I don't know if it will make a huge difference, but at the same time, why give him that advantage? Maybe we'll make a formal request to not let him wear them."

Att bära grapplingbyxor eller "Aokipants" är inte tillåtet i de flesta amerikanska staters idrottskommissioner. Fördelen med sådan klädsel skulle kunna vara att det är lättare att lyckas med vissa typer av submissions, då friktionen mellan benen och motståndarens kropp ökar. 

Det är söndag och en perfekt dag för lite nostalgi. Jag råkade läsa den här artikeln och när jag såg matchen mellan Jeremy Bullock vs Travis Fulton drabbades jag av en ordentlig flashback. Den buren... Den känner jag igen. Den buren är nämligen ett av mina första MMA-minnen. Buren är hämtad från en MMA-organisation som heter Extreme Challenge. EXC höll sin första gala 1996 och på den tiden snackade man om NHB och Ultimate Fighting. Begreppet MMA hade inte slagit igenom på bred front ännu. Men jag minns just den buren och hur jävla brutal sporten var.  

Exakt när jag upptäckte MMA är svårt att säga. Någon gång i mitten av 90-talet var det i alla fall. Minnena från den tiden är grumliga. UFC startade ju 1993, men UFC smälte ihop med andra obskyra organisationer på den tiden och den gängse uppfattningen var att inga regler fanns. Inga regler alls! Det gick också rykten om extremt obarmhärtiga och hemliga kampsportstävlingar i Japan. Allt var insvept i charmig mystik. Men man var samtidigt livrädd. Hur faan kunde det ens vara möjligt att det fanns en kampsport utan regler? 

Tae Kwon Do-eran med Paolo Roberto, Chago och Liam Norberg hade mattats av rejält, men en och annan "kicker" kunde fortfarande observeras på gator och torg. Jean Claude van Dammes "Bloodsport" (den oklippta versionen givetvis, som fanns på VHS och hade kopierats oändligt många gånger) och "Kickboxer" (ni vet, filmen där JCVD doppar sina lim-insmetade händer i glassplitter) hade satt sina spår på näthinnan. Någon supercool kille sade att han tränat K-1 och någon annan hävdade att Shootfighting var det mäktigaste som fanns. Allt var nytt och överväldigande. 

Man ska komma ihåg att internet var en flummig science fiction-grej på den tiden. Man fick nöja sig med den lokala videobutiken och, som sagt, taffliga, piratkopierade VHS-kassetter. Rykten om skoningslösa kampsporter kunde starta och pågå i åratal. Det fanns ingen möjlighet att kolla upp sanningshalten i det som påstods. Någon kände någon som kände någon som hade lyckats hyra UFC 4. En liten men totalt livsfarlig kille hade tydligen strypt ut alla sina motståndare. Han sades vara fullkomligt bestialisk. Man var sjukt taggad och imponerad.

Man mätte självfallet olika kampsporter mot varandra på den tiden. Vissa stilar var inne och vissa var ute. Ungefär så här såg jag och mina polare på saken, och det är populärast och mest effektivt först och mesigast sist: Tae Kwon Do, Hapkido, Kendo, Ninjutsu, Kung Fu, Karate, Boxning, Jiu-jitsu, Judo, Brottning. Vilken världsuppfattning man hade!

Så såg det ut när allting startade. För mig alltså. Det var en härlig tid.

Vad händer om du blandar persiskt blod, ett årtionde av brottningserfarenhet och kylan från den svenska tundran? Tja, enligt Bloody Elbow får man Reza "Mad Dog" Madadi. På ovan nämnda internet-sajt hamnar han på plats sex över de största lättviktslöftena inom MMA. Inte illa. Till råga på allt skriver Bloody Elbow så här: 

"Madadi kommer sannolikt att få ett telefonsamtal från UFC, och om han inte får det - då gör Joe Silva inte sitt jobb". 

Blir Reza näste svensk i UFC? Det vore ju inte så dumt. Eller blir det Jycken? Eller kanske Tor, Papy eller Assan? Vad tror ni? 

Dagens nostalgivideo är hämtad från UFC 1. Den allra första UFC-galan hölls den 12:e november 1993, för nästan exakt 17 år sedan alltså. Matchen som visas är mellan Kevin Rosier och Zane Frazier. Vad ska man säga? Utvecklingen har onekligen gått framåt. Det är faktiskt lite obehagligt att se när hårtussar rycks loss och pungslag är fullt accepterat. Slutet på fighten är inte så mysig heller. Men så såg UFC ut i början. Man undrar ju dessutom om dessa två killar aldrig hört talas om begreppet 'double leg takedown'? Det verkar inte så. 

UFC var smutsigt och oputsat när det startade. Onödigt brutalt ibland också. Idag är det nästan tvärtom. Ungdomar som vill bli fighters har ofta en MMA-klubb nära till hands. Regelverket är strikt och sporten är kommersialiserad. Pengar styr och sporten är på väg in i Svenssons vardagsrum. Det jag filosoferar över idag är alltså: var det bättre förr och kommer vi att nå en punkt där MMA i dagens utformning blir slätstruket och ointressant?