På lördag i Auburn Hills, Michigan, USA. På papperet en relativt lättippad gala och dessutom ett startfält som känns helt i sin ordning. Jag lär väl få äta upp det där med 'lättippad', men det förefaller väldigt okomplicerat att förutsäga de flesta matcherna på huvudkortet i skrivande stund. 

Lyoto Machida vs Quinton Rampage Jackson - lätt tungvikt

Det känns tryggt att veta att Machida kan bli knockad. Det visade Shogun med all önskvärd tydlighet. Nu tror jag inte att det kommer att upprepas mot Rampage. Det intressanta med Machida är att han gått från att vara en spännande, progressiv, oförutsägbar fighter till att bli förhållandevis variationslös på bara något år. Jag är rädd att Machida kör sin sedvanliga karate-dans och slänger iväg en och annan kombo på lördag. Det skulle vara kul att se honom explodera och visa drakmentaliteten. Jag vill se honom spruta inte bara eld, utan napalm. 

Jag tror inte på Rampage. Jag vet inte riktigt varför, men han ger intryck av att inte bry sig längre. Det finns fortfarande krut i nävarna hos Rampage, men det är snarare viljan att förnya sig och viljan att vinna som saknas. Mot en rörlig brasilian kommer han att stå sig slätt. Jag ser en ganska klar och enkel decision-seger för Lyoto Machida framför mig. 

Matt Hughes vs B.J Penn - weltervikt

Om B.J vinner det här ska jag springa naken runt kvarteret. Det är en sträcka på cirka 600 meter och till helgen ska det bli minusgrader. Nä, nu får det vara slut på raljerandet kring Penn. Han har vassare boxning och jiu-jitsu än Matt Hughes, men i dubbelmötet mot Frank Edgar syntes inte mycket till vilja och beslutsamhet. Konditionsmässigt är B.J fortfarande ett osäkert kort. Den en gång så förödande och oberäknelige Penn har tappat gnistan om du frågar mig. Jag tror att det blir omöjligt för honom att nå en titelfight i weltervikt och näst intill omöjligt i lättvikt. Om han rycker upp sig kan det eventuellt bli aktuellt i 155 lbs, och då på grund av gamla meriter. 

Matt Hughes har råstyrkan, clinchen, brottningen och självförtroendet inför denna rubber match. Han har dessutom tre raka segrar mot anständiga motståndare. Almeida-segern i UFC 117 imponerade kanske mest. Alla vet och förstår att Hughes vill ta fighten till marken och dominera från topposition. Så kommer det troligen också att bli. Penn har några få moment där han kan avgöra, men då måste han verkligen visa stake och jävlaranamma. Det troligaste är att Matt Hughes vinner ganska klart på enhälligt beslut. Risken är också stor att det inte blir så fasligt välspelat och underhållande. Jag är dock peppad. Jag sätter 100 spänn på Hughes. Någon som sätter emot? 

Gerald Harris vs Maiquel Falcao - mellanvikt

Harris är inte jättekänd för allmänheten, men han har avslutat alla sina tre UFC-fighter, och gjort det ganska distinkt till råga på allt. Brottning, kraft och ångande offensiv är hans ledstjärnor. Falcao är en brasiliansk chute-boxare som gör sin UFC-debut. Med 26-3 i bagaget, en intensiv stand up, knän och ursinnig ground and pound kan här bli kvällens skoningslösa käftsmäll. Jag tippar Harris på TKO i ett riktig buffelgruff.

Phil Davis vs Tim Boetsch - lätt tungvikt

Ännu en lättippad match. Phil "Mr Wonderful" Davis (som besegrade Alexander Gustafsson i UFC 112) bör inte ha några större problem att utmanövrera "The Barbarian" Boetsch; varken på golvet, i clinchen eller stående. Troligtvis väljer Davis att göra en grappling-historia av det hela. Det ska till någon form av hjärnsläpp från Davis sida om han tillåter Boetsch att kontrollera denna fight. En underbart skön TKO-seger i rond två för Davis, som med fyra segrar börjar bli het.  

George Sotiropoulos vs Joe Lauzon - lättvikt

Två lättviktare som har möjlighet att bjuda på kvällens fackmässigt renaste uppvisning. BJJ, energiska positionsbyten och en och annan slagduell lär stå i fokus när vi eventuellt bjuds på Fight of the Night. Om vissa av ovanstående matcher kommer att sakna subtilt och tekniskt finlir, är möjligheterna goda att denna match faller MMA-gourmeerna i smaken. Sotiropoulos har grapplingen, jabben, uthålligheten och variationsförmågan som krävs för att vinna. Inte bara denna match utan säkerligen fler i jakten på titelfight. 

Så var kvartsfinalerna avklarade. Ytterligare ett actionpackat avsnitt där två matcher klämdes in. Nu börjar vi verkligen närma oss slutet på säsongens dokusåpa.

Kyle Watson vs Aaron Wilkinson blev en enkel strategiseger för Watson. Betydligt bättre jiu-jitsu, groundgame och tålamod avgjorde saken. Wilkinson åkte i golvet efter bara 25 sekunder och tog sig aldrig upp. Watson kunde metodiskt arbeta in en rear naked choke och saken var biff. 

Mer action fick vi se i hatmatchen mellan Michael Johnson och Alex "Bruce Leeroy" Caceres. Jag måste säga att det var ganska skönt att se slyngeln Bruce Leeroy få lite pisk. Han har snackat mycket skit och försökt se häftig ut genom att göra spektakulära snurrsparkar. Sånt håller inte riktigt när det kommer till kritan. Michael Johnson dominerade matchen på det stora hela och slängde sin motståndare i backen som en trasdocka. Alex Caceres har mycket kvar att lära innan han blir en riktig MMA-artist. Att kunna brottas och försvara nedtagningar borde vara a och o för dessa killar, men inte för Caceres tydligen. 

Nu har vi bara två semifinaler kvar, och sedan den stora finalen den 4:e december. Nästa vecka blir det alltså Kyle Watson vs Jonathan Brookins och Michael Johnson vs Nam Phan. Jag tror på Brookins och Johnson i final. 

Man har knappt haft tid att skaka av sig besvikelsen efter UFC 122, och helt plötsligt är det dags för UFC 123. Det är svettigt att vara besatt av MMA i dessa tider. Det finns några ordentligt vassa fighter att se fram emot på lördag.

Gerald Harris vs Maiquel Falcao kanske inte är en given match på huvudkortet, men Harris är ett intressant prospekt med styrka, aggressivitet och enorma slams. Karo Parisyan vs Dennis Hallman hade lika gärna kunnat ta den platsen, men "The Heat" måste väl bevisa att han kan fightas utan otillåtna medel i kroppen först. 

Annars går det ju inte att förneka att veteranernas tredje uppgörelse ska bli makalöst rafflande att beskåda. Mina "predictions" kommer senare, men ni vet säkert vad jag kommer att säga om den fighten? Hughes vs Penn 3; jag transpirerar redan... 

George "jag har ett efternamn som är ganska knepigt att stava och jag har även en beklädnad på benen som är tveksam" Sotiropoulos vs Joe Lauzon är verkligen ingen dum lättviktsmatch. Soti har sex segrar av sex möjliga i UFC och är på god väg mot de högsta höjderna.

Den stora attraktionen på UFC 123 är givetvis huvudmatchen mellan Lyoto "The Dragon" Machida och Quinton "Rampage" Jackson. Att se Rampage fightas är som att öppna julklappar i vuxen ålder; man bli nästan alltid besviken för man tror fortfarande att man ska få en superhäftig bilbana. Det får man givetvis inte nuförtiden, men man slutar nästan aldrig hoppas. Machida är UFC:s egen lilla förgörelsemaskin, som visade sig vara i högsta grad dödlig. Nu är han ute efter upprättelse. Japansk/brasiliansk hämnd kan aldrig var trivsamt att utsättas för. 

Det kommer att krävas ett åttonde underverk, eller bara lite gammal Rampage-magi för att Quinton Jackson ska slå Lyoto Machida på lördag. Vem tror ni vinner? Jag är rätt säker på att Rampage kommer att få sin svettigaste kväll på länge. Som tur är har han ena foten i filmskapandets Hollywood...för han är ju en enastående scenkonstnär. I sina bästa stunder. 

När domaren bryter är det dags att sluta slå. Det vet alla utom den här killen. Och Paul Daley möjligtvis. Snacka om hjärnsläpp. Ett riktigt osjysst övertramp.  

Nate Marquardt vs Yushin Okami

Det bjöds inte på någon storstilad show när det vankades huvudmatch. Okami fick ut det bästa av boxning, clinch och markarbete, utan att för den delen imponera. Han hade helt enkelt en bättre gameplan och drog det längsta strået i strategispelet. Japanen är stark och begåvad i de flesta avseenden, men det saknas någonting. Spetskompetens och killer instinct. Jag har svårt att se hur Okami ska kunna rubba Anderson Silva. Belfort möjligtvis, men inte The Spider. Det är otänkbart. 

Marquardt är kass på marken. Han uträttar i princip ingenting varken från underläge eller överläge. Därför är det så förbluffande att han inte satsar framåt i de stående momenten. Den som utformat hans gameplan skulle jag vilja ta ett snack med. Det finns fysiska resurser hos Nate, men han blir så förbaskat passiv och törs inte gå på avslut. Nate borde ta en titt på Alexander Gustafssons senaste match för att se och lära. Varumärkena Marquardt och Okami sjönk rejält i värde under lördagens gala. Slarvigt, för det är angeläget att ha ett starkt varumärke i dagens hårda konkurrens. 

Dennis Siver vs Andre Winner

Winner fightas rent och elegant och Siver fightas hårt och kantigt. Lördagen den 13:e november var tyskens kväll. Han fick in en vänsterkrok som inte såg alltför märkvärdig ut. Lite av en tillfällighet om du frågar mig. Däremot följde han upp exemplariskt och visade hur aggressivt markarbete ska se ut. Siver var trots allt den enda som avslutade sin match på huvudkortet, och för det ska han ha en stor eloge. Siver är ett råskinn som kan överraska mot de flesta. Dock inte mot den absoluta toppen av lättviktsdivisionen. 

Amir Sadollah vs Peter Sobotta

Sadollah har suveräna sparkar och snygg muay thai i allmänhet. Han borde kunna utnyttja sina färdigheter bättre. Sobotta var en halv klass sämre och borde ha satsat på nedtagning när han insåg att han var utboxad. Däremot stod han emot relativt bra, och ska inte gå hem med någon större ånger. Amir Sadollah gjorde mig tämligen besviken. Han fightas tjusigt men inte dödsbringande. En av de bättre matcherna på huvudkortet och det säger en del om den totala kvalitén på galan. Mediokert alltså.  

Krzysztof Soszynski vs Goran Reljic 

I en gala som andades medelmåttighet och slätstrukenhet passade det perfekt att slänga in Krzysztof och Goran. En matsked kramande, två teskedar brötande, några sk. haymakers och vi har receptet på en klar men smaklös Soszynski-viktoria.  

Duane Ludwig vs Nick Osipczak

Ludwig platsar i bästa fall på ett underkort. Och det är i bästa fall. Osipczak började matchen som en stolt fd. TUF-deltagare och det såg nästan lovande ut i två ronder. I tredje ronden blev det en sorglig travesti av hela faderullan. Jag har sällan sett en tröttare kille än Nick och knappast en harmlösare kille än Duane. Måhända är jag hård men orättvis. Det här var eländigt och jag tycker att UFC kan sparka båda två omgående.