Quinton Rampage Jackson såg betydligt fräschare ut än vad jag kunde ana. Han kanske inte visade upp gamla Pride-Rampage, men vi fick se en rörlighet och en aggressivitet som lyst med sin frånvaro de senaste fighterna. Han såg hungrig ut helt enkelt. Dessutom skar han av buren snyggt och gav inte Machida något utrymme att dansa runt på. Dana White är nog ganska nöjd över att Jackson vann. Nu kan UFC tjäna pengar på det enormt starka varumärket Rampage i något eller några år till. Om inte Rampage helt plötsligt bestämmer sig för att sluta förstås. Man vet aldrig med den killen.    

Det var ingen superfight vi bjöds på mellan Rampage och Machida. Jämnt och med relativt hyfsat tempo, men knappast någon klassiker. Returmatch? Nej, helst inte. Den jag inte begriper mig på är Lyoto Machida? "The Dragon" har gjort UFC:s värsta 180 graders vändning och gått från nyskapande och fängslande till att faktiskt vara trist och undvikande. Han kommer garanterat att röra sig i toppen av lätt tungvikt under lång tid, men någon publikfriande krigare är han inte längre. Den enda skarpa attack han bjöd på kom i slutet av sista ronden, och det är lite väl sent. 

Slutligen har vi dilemmat med poängsystemet. Det skapar ständigt och jämt debatt. Kriterierna för vad som ger domarpoäng är fortfarande luddiga på många områden. Ibland får jag känslan av att jag tittar på simhopp eller backhoppning. Nä, det var bättre förr. Låt killarna slåss tills domaren bryter, någon ger upp, blir knockad eller handduken kastas in. Eller låt publiken ringa in och bestämma, som i Idol. 

21 sekunder. Pang, boom och krasch. Nu är B.J Penn tillbaka och det går naturligtvis inte att vara annat än imponerad. Jag är vanligtvis ganska elak och sarkastisk mot Penn, men efter detta paradnummer får jag nog hålla en lägre profil gentemot "The Prodigy". Ett tag i alla fall. Hughes är svår att bedöma efter detta fiasko. Han vet nog inte själv hur framtiden ska arta sig. Jag hoppas att han går några matcher till. Inte för att han är min favorit, men för att han vill avsluta karriären i medvind. 

Maiquel Falcao imponerade i två ronder och Gerald Harris imponerade inte alls. Falcao visade färdigheter såväl stående som på marken. Man hade dock önskat att Falcao inte tryckt ner bromsen i rond tre. Det var bedrövligt att se hans passivitet och man fick nästan Kalib Starnes-vibbar. 

Phil Davis är inte vidare duktig på att boxas och sparkas. Risig teknik och det kommer inte att hålla mot tuffare motstånd. Som tur är har han sin brottning och där kan han hota de främsta. En oförarglig Tim Boetsch hade ingenting att komma med på marken. En sensationell modifikation av kimuran blev matchens höjdpunkt. Det är inte alla som får möjlighet att skapa en ny submission-teknik. Den nya uppfinningen ska tydligen få namnet Mr. Wonderful, efter sin upphovsman. 

Joe Lauzon började starkt och övertygade i slagväxlingarna. Tyvärr höll det bara i en rond, för sedan försvann musten. Rutinerat väntade Sotiropoulos på sin tur. Australiensaren är en bläckfisk på marken och kommer att fortsätta snärja motståndare med sina åtta armar. Scrambles, stark bas och fatala submissions är Sotiropoulos delikata recept på framgång.