Vi lägger UFC 150 till handlingarna. Jag var skeptisk till matchkortet innan galan och jag är återhållsam med lovorden efter galan. Det fanns några ljuspunkter, men jag är långt ifrån berusad av lycka. En tillställning som jag knappast kommer att se om och om igen. Däremot är jag hyfsat nöjd med min granskning inför UFC 150.

Benson Henderson vs. Frankie Edgar
När det gäller UFC:s lättviktsdivision har jag redan börjat titta framåt. Det finns ett gäng utmanare som är både hungriga och underhållande att titta på. Jag talar om Nate Diaz, Donald Cerrone, Anthony Pettis och förhoppningsvis Gilbert Melendez så småningom. Och vem vet, kanske kan Diego Sanchez hitta rätt i sin nygamla roll som lättviktare? 

Helgens titelmatch då? Det var jämnt skägg och intelligent MMA i fem svettiga ronder. En våt dröm för den som älskar strategisk avståndsboxning och en ångestladdad gastkramning för vissa andra. Jag trodde faktiskt att vi skulle få se Edgars arm höjas efter matchen. Nu blev det istället en knapp split decision-seger för regerande mästaren Benson Henderson. Jag är inte ett dugg avundsjuk på de stackare som agerade poängdomare. 

Nu är Bendo redo att gå vidare och författa nya kapitel i sin MMA-saga. Nästa motståndare heter Nate Diaz, och vi vet att ingen går säker när Diaz-bröderna är i farten. Det blir en titelfight att se fram emot. För Edgars del är framtiden höljd i dunkel. Antingen kan han fortsätta i lättvikt, men då är uppförsbacken både lång och full av enerverande farthinder. Eller också bantar han ner sig 4.5 kilo och utmanar fjäderviktsgänget med Jose Aldo i spetsen. Jag diggar det senare alternativet.

Donald Cerrone vs. Melvin Guillard 
I galans skojigaste match var det pang på rödbetan från första sekund. Jag sticker inte under stol med att jag uppskattar sådant. Det blev en kort men böljande fight där Donald ”Cowboy” Cerrone fick in en vacker och utslagsgivande huvudspark. Härdat skenben mot ömtåligt skallben är alltid ett framgångsrikt recept. Nu borde Cerrone få möta Anthony Pettis nästa gång. Det känns som en logisk matchning för att utse nästa titelfightskandidat. För Melvin Guillard ser det mörkt ut. Han har förlorat tre av de fyra senaste matcherna och måste göra en förändring. Guillard är varken särskilt ung eller lönnmördaraktig längre. 

Jake Shields vs. Ed Herman
Det finns olika sätt att se på Jake Shields insats i lördags. En medlem i forumet (MMAForum.se) beskrev den kort och gott som ”Jake Shields…uäähh…”, och det är förstås en reaktion som jag har full förståelse för. En summering så god som någon. Shields är inte ett dugg rolig att titta på. Däremot är hans positionssökande igelbrottning värd att studera och ta lärdom av. Nu har Shields två raka vinster, men jag tror att han kommer att få mycket svårt att nå den absoluta toppen i mellanvikt. 185-pounds är en tät och intressant division numera, och det finns många utsvultna vargar som vill vara med och tampas. För Ed Herman var helgens batalj en ren och skär mardröm. Ungefär som att simma motströms i en flod av sirap. Herman visste i och för sig vad som väntade, och hans gameplan var inte optimal på något sätt.

Yushin Okami vs. Buddy Roberts 
Okami var skyhög favorit inför matchen mot Buddy Roberts, och ”Thunder” gjorde vad alla förväntade sig. Det kan vara svårt att komma in i oktagonen när alla utgår ifrån att man ska vinna. Okami visade likväl att han är en kompetent grappler som inte låter sig hunsas av en okänd nykomling. Jag var orolig att det här skulle bli en enda lång gäspning, men så illa var det inte. Det blev en ljummen föreställning i anonymitetens tecken, och ett avslut är alltid ett avslut. Yushin Okami får behålla jobbet tills vidare.

UFC fyller jämnt och kalaset firar vi i Pepsi Center i Denver, Colorado. Kvällens supé består av en omotiverad returmatch om bältet i lättvikt samt ett par möten som är både svårtippade och asymmetriska. Jag hade förväntat mig ett något festligare huvudkort till denna bemärkelsedag. Inför UFC 150 tvingas jag tyvärr citera en känd Star Wars-fras: "I have a bad feeling about this". Jag hoppas innerligt att jag har fel. 

Benson Henderson vs. Frankie Edgar – Titelfight i lättvikt
Jag ska inte tråka ut er med en massa negativt snack. Därför nämner jag följande för absolut sista gången: Ben Henderson vann rättvist mot Frankie Edgar på UFC 144. Att låta grabbarna mötas igen är dålig skaparförmåga av UFC. Vid oavgjort eller uppenbart felaktiga domslut är det givetvis motiverat med en returmatch. Så är inte fallet här. Jag är less på Edgar och hans returmatcher. 

Myntet har dock två sidor, och mest troligt kommer Henderson och Edgar att bjuda på ruskigt sofistikerad MMA till helgen. Den här matchningen osar Fight of the night på förhand. Inte mycket har hänt sedan sist och sannolikt får vi se fem ronder som stänker svavel, svett och hemoglobin över hela Denver. Det vore inte helt fel. Benson är en jättestor lättviktare, Edgar är en jättesnabb lättviktare och båda två är irriterande perfekta. Jag hoppas lite grann i smyg att något riktigt oväntat händer. Henderson får gärna avsluta i andra ronden med en orealistisk Thomas A. Anderson-spark. 

Det sägs att tron kan flytta berg. Jag tror att Frankie Edgar behöver både tro och gudomlig auktoritet för att flytta Benson Henderson från mästartronen. Mitt tips är att Bendo vinner på domslut. 

Donald Cerrone vs. Melvin Guillard - Lättvikt 
Här har vi galans intressantaste duell. Det är lite bal-på-slottet-varning över det här illmariga 155-mötet. Långtråkigt och dötrist eller alldeles alldeles underbart är frågan? Jag skulle gissa att det blir dramatiskt och någon lär bli sövd innan gastutan markerar första rondens slut. 

Donald Cerrone har all kapacitet i världen, men han lyckas inte alltid presentera alla vapen i sin rustkammare. Cowboyens vassa lås och tekniska thaiboxning på distans kommer att ställas på ordentligt prov mot Melvin Guillards enkelspåriga men livsfarliga knockoutförsök. Alla vet att Guillard har en tendens att bli utstrypt. Alla vet också att han kan möblera om fejset på nästan vem som helst. Här skulle jag på sin höjd satsa en femkrona om jag tvingas spela om riktiga pengar. Mitt tips är att Donald Cerrone kör på boaormsstuket och snirklar in en rear naked choke i första ronden.

Jake Shields vs. Ed Herman – Mellanvikt 
När Jake Shields återvänder till mellanvikt är det för att återuppbygga sitt anseende. I UFC:s weltervikt såg Shields aldrig särskilt pigg ut. Däremot vet vi att han spöade Dan Henderson i 185 pounds för drygt två år sedan. Det var i Strikeforce det. Sådant lever kvar i minnet och inger respekt. I övrigt är Shields en av de tråkigaste MMA-utövarna jag vet. Hans brottning är som dubbelhäftande tejp och den brasilianska jiu-jitsun härstammar från Gracie-mästarna i rakt nedstigande led. Men på boxningsfronten är Shields hopplöst desorienterad.

Ed Herman har sicksackat runt i divisionens mellanskikt under flera år. Just nu har han tre raka segrar i bagaget och något av ett guldläge. Det är nu eller aldrig om "Short Fuse" vill klämma sig in i de finare salongerna. Jag ska tillägga att Herman gör bäst i att boxas så mycket och så intelligent som möjligt i Pepsi Center. Mitt tips är emellertid att Jake Shields hittar tillräckligt många poänggivande horisontallägen för att övertyga domartrion. 

Yushin Okami vs. Buddy Roberts – Mellanvikt 
Det är med vacklande entusiasm jag tar mig an denna utfyllnadsmatch. Så länge det inte blir läge för snabbspolning är jag hyfsat nöjd. Okami har två raka förluster och han går in i buren med förskäraren tätt limmad mot halsregionen. För inte så länge sedan stod Okami och fäktades mot Anderson Silva om mellanviktstiteln. Nu möter japanen en relativt okänd förmåga i en ödesmatch. Minns ni amerikanen Buddy Roberts UFC-debut för två månader sedan? Inte jag heller. Efter en snabb uppfräschning av minnet konstaterar jag att Roberts hanterar de flesta situationer i oktagonen. Däremot kommer Roberts att få problem med Okamis strategiska kvalifikationer. Mitt tips är Yushin Okami manövrerar hem en decision-seger.

Vad skönt! De olympiska spelen och Usain Bolt i all ära, men jag behövde faktiskt en kampsportsgala som infriade förväntningarna. UFC 149 var ju något av ett fumligt magplask. UFC on Fox: Shogun vs. Vera hade däremot det mesta man kan önska sig. Tekniska finesser, resoluta avslut och framförallt riktigt avancerade nagelbitare. Precis som det ska vara. UFC regerar - återigen! 

Maurício Rua vs. Brandon Vera
Jag skrev i min granskning att jag alltid gillat Shogun Rua. Faktum är att jag alltid gillat Brandon Vera också, så frågan var vem jag skulle hålla på? Tack och lov utvecklades matchen till en spännande och rättvis uppgörelse som svängde fram och tillbaka. Visst, både Shogun och Vera tömde bensintanken relativt tidigt, och skönliret fick stryka på foten. Det blev istället en kamp där vilja och beslutsamhet kom att fälla avgörandet. 

Shogun har haft en magnifik karriär som innehållit titlar i såväl Pride som UFC. Det är inte många som kan skryta med den bedriften. Han befinner sig fortfarande i den absoluta världstoppen och TKO-segern mot Brandon Vera i fjärde ronden var det inget större fel på. Att Shogun plockade fram brottningen i vissa lägen är bara ett bevis på hans bredd som fighter. Det finns emellertid några poster på minuskontot för Maurício Rua. Jag tycker att hans uthållighet börjar kännas suspekt, och den ungdomliga hungern i thaiboxningen är på väg att mattas av. Nu blev det visserligen en odiskutabel seger på domarstopp, men det satt förhållandevis långt inne. Jag räknar inte ut Shogun från 205-divisionens tätstrid på något sätt. Jag har dock svårt att se ett mästarbälte i lätt tungvikt runt hans midja i framtiden.

Brandon Vera bjöd på en svängom som var något bättre än förväntat. I vissa slag- och sparkkombinationer ser man skymten av hans storhet. Men "The Truth" har inte utvecklats i positiv riktning de senaste åren, och nu måste han snart plocka fram något utöver det vanliga för att behålla sin position som huvudkortsfighter. 

Lyoto Machida vs. Ryan Bader 
"The Dragon is back", förkunnade Lyoto Machida efter matchen. Kanske är det så? Kanske inte? Ni som känner mig vet att jag och Lyoto inte drar jämnt. Det har vi aldrig gjort och det lär vi aldrig göra. Machida väntade på rätt läge mot Ryan Bader, och drakens precision är tveklöst av högsta kvalitet. Med fotarbete, frontkicks, lite karateteater och givetvis perfekt timing i knockouten tjänade Machida ihop till en ny titelfight. Att den chansen går till Machida och inte till Shogun är inte så mycket att snacka om. Självklart ska det vara så. 

Ryan Bader kommer inte förbi divisionens kreativa fighters. Det beror på att han själv inte är speciellt uppfinningsrik. I själva verket har Bader en stil som gör honom till ett lätt byte för nyskapande MMA-artister. Jag hade stora frågetecken kring "Darth" innan matchen och jag fick de svar jag behövde. Jag är besviken men inte förvånad. Ryan Bader har inte bara stagnerat, han står knädjupt i en bassäng av klibbig gyttja och stampar. 

Phil Davis vs. Wagner Prado
Ögonpetningar har förstört MMA-matcher förut. Nu hände det igen, och tyvärr alldeles för tidigt i matchen för att jag ska kunna göra en adekvat bedömning av deltagarna. Prado var förkrossad och jag är inte helt tillfreds heller. Jag ville verkligen se Wagner Prado in action. Förhoppningsvis möter han Phil Davis igen ganska snart. 

Joe Lauzon vs. Jamie Varner 
Ibland har man nöjet att få se en riktigt bra MMA-match. En sådan där tät, teknisk, djurisk och engagerande tvekamp mellan två intelligenta idrottsmän. Det här var mixed martial arts-propaganda när det som bäst behövdes. Jamie Varner antog utmaningen mot Lauzon med kort varsel och föll med flaggan i topp. Att finurlige Joe Lauzon är en av lättviktsdivisionens jokrar visste vi. Hans svep och förmåga att hitta lägen för submissions är skolboksexempel på funktionell grappling. Jag ser och lär varenda gång Lauzon planterar en strypning eller ett lås.

Mike Swick vs. DaMarques Johnson
Jag har alltid tyckt att DaMarques Johnson varit lam. I lördags bråkade han bättre än på länge, även om det inte räckte hela vägen. Jag måste också erkänna att jag alltid varit svag för Mike Swick. För 3-4 år sedan såg jag honom som ett hot mot GSP. Jag kanske var lite naiv då, men Swick har en blick för att avsluta matcher och han har en rak höger i klass med en målsökande robot. En skön comeback för "Quick". Killen har ju för övrigt en segerritual som passar bra både i tv, på fotografier och på dataskärmen. 

Vad vi alla undrar just nu
UFC on Fox: Shogun vs. Vera var en kanongala. 205-divisionen möblerades om och många frågetecken rätades ut. Det finns likväl en frågeställning som är viktigare än någon annan just nu. Vem blir Alexander Gustafssons nästa motståndare? Jag skulle bli ohyggligt besviken om det blir Little Nog. Jag skulle bli förbannad om det blir Ryan Bader eller Brandon Vera. Jag skulle gråta blod om det blir Forrest Griffin. 

För mig finns det två tänkbara alternativ… God natt.

 
Lördagens huvudrätt är lätt tungvikt i alla dess former när UFC bjuder på Fox-gala nummer fyra. Och enligt överbefälhavare Dana White står en titelfight på spel för någon av Shogun, Vera, Machida eller Bader. Vi bokar alltså in den 4:e augusti i kalendern och skriver UFC on Fox: Shogun vs. Vera med fet understrykningspenna. Nu ska flera frågetecken rätas ut.  

Maurício Rua vs. Brandon Vera – Lätt tungvikt

De flesta är nog ense om att Shogun Rua är storfavorit i detta säregna möte. I november 2011 gick Shogun en av historiens bästa MMA-matcher när han förlorade knappt mot Dan Henderson på poäng, och nu är det givetvis bara seger som gäller för brasilianaren. Allt annat vore katastrof.

När Shogun kom till UFC, för snart fem år sedan, såg det darrigt ut. Sedan vände formkurvan och han erövrade till slut bältet mot Lyoto Machida. Men mot Jon Jones tog det tvärstopp och nu anser jag att Shoguns karriär står och väger. Han behöver verkligen definiera sin status i 205-divisionen nu på lördag.

Jag har alltid gillat Shogun Rua. I Pride var han enastående och framåtskridande. I UFC har han faktiskt bara 4-4, men stjärnglansen har definitivt inte slocknat. Shoguns chanser i en eventuell returmatch mot Jon Jones är små, men kungen av soccer kicks har trotsat oddsen förut.

När Brandon Vera gick ner till lätt tungvikt hade jag höga förhoppningar. Dessa infriades emellertid inte alls, och nu är det väldigt hög tid för ”The Truth” att motbevisa alla tvivlare. Hans kropp har bättre förutsättningar i lätt tungvikt och thaiboxningen är fortfarande elegant, men Brandon Vera kommer inte till sin rätt nuförtiden. Det är en svår sits för Vera, och i helgen är motståndet dessutom skräckinjagande. Även om ”The Truth” skulle tillintetgöra Shogun känns det bisarrt att ge honom en titelchans. 

Mitt tips är att Shogun Rua överglänser Brandon Vera i allmänhet och med aggressivitet i synnerhet. I enlighet med detta resonemang vinner Shogun på knockout i första ronden.

Lyoto Machida vs. Ryan Bader – Lätt tungvikt

Förutsättningarna för denna fight liknar de mellan Shogun och Vera. Ingen tror egentligen på Ryan Bader och alla är ense om att Machida behöver visa framfötterna. Två frågor slår mig genast när jag funderar kring detta 205-möte: har Lyoto Machida fortfarande några magiska trumfkort i skjortärmen och är Ryan Bader en framtidens man eller en dåtidens man?

”The Dragon” hyllas fortfarande för sin avvikande fightingstil, och många värderar honom högt. Jag skulle vilja påstå att han var en liten revolution under åren 2007-2010, men idag är karatekillens hemligheter avslöjade. Transparken som pensionerade Randy Couture var visserligen av det andliga slaget, men förutom den då? När sprutade det eld och förgörande hetta om Lyoto Machida senast?

Ryan Bader är MMA-löftet som stagnerade. Han hade brottningen och han hade överhandshögern, men han utvecklades aldrig till att bli en fruktad titelkandidat. Bader känns lite för begränsad för att nå hela vägen. Att knocka Jason Brilz och utmanövrera Rampage Jackson inger förvisso respekt. Fiaskot mot Tito Ortiz är dock inget man vill ha på sin meritlista. Just nu har jag extremt svårt att placera ”Darth” på MMA-kartan. I Staples Center, Los Angeles, lär vi få en fingervisning om Baders möjligheter till framtida avancemang. 

Bader, Machida, Shogun och Vera har samtliga sprungit in i väggen som heter Jon Jones, och då är det ofrånkomligt att man måste omvärdera sitt sätt att praktisera MMA. Jag tror inte att någon av dessa fyra är kapabel till en sådan förändring. Den som har störst chans att knäcka ”Bones” finns inte med på denna gala och han saknar motståndare för tillfället. Jag talar naturligtvis om Alexander Gustafsson.

Nåväl, mitt tips är att Lyoto Machidas rörlighet fäller avgörandet mot Ryan Bader. Jag tror på ett enhälligt beslut i japansk/brasiliansk favör.

Phil Davis vs. Wagner Prado – Lätt tungvikt

På underkortet hittar vi ännu mer 205-godis. Mannen som gav Alexander Gustafsson sin första röda plump i protokollet, Phil Davis, ska upp på hästen igen. ”Mr Wonderful” var allt annat än underbar i förlustmatchen mot Rashad Evans. Tidigare har Davis sett ut som en solid vinstmaskin, men mot rutinerade Evans blottades sprickor i fasaden. Davis saknade tekniskt omfång och rutin.

På lördag ställs Phil Davis mot en UFC-debutant. Muay thai-monstret från Team Nogueira har 8-0 hemma i Brasilien och han ser otäckt stark ut. Det här blir intressant. Det här blir brottning mot thaiboxning. Det här blir svårtippat. Mitt tips borde självfallet vara att Davis vinner på submission, men jag drar en rövare och gissar Prado på TKO i rond två. UFC behöver en argsint tjur med onda intentioner och märgfull standup.

Joe Lauzon vs. Jamie Varner – Lättvikt

Tillbaka till huvudkortet och något lättare killar för omväxlings skull. Joe Lauzon är alltid farlig, alltid sevärd och hans submissions fungerar utomordentligt i oktagonen. Däremot lyckas aldrig Lauzon bli tillräckligt jämn för att skrapa ihop en svulstig segersvit. När J-Lau slåss i buren låter jag bli att tippa. I alla fall om pengar. Det är för osäkert.

Jamie Varner hade både fina medgångar och kraftiga motgångar i WEC. 27-åringen från Arizona har på något sätt lyckats flyga under min radar, trots ett lättviktsbälte i WEC och två matcher i UFC under 2006-2007. När Varner körde över talangfulle Edson Barboza på UFC 146 tändes dock alla lampor i kontrollrummet. Så handlingskraftig och så övertygande har jag aldrig sett Varner någonsin.

Det här är en mardröm att tippa. Men det är min förbannade skyldighet. Mitt tips är att Joe Lauzon lyckas med ännu ett lås eller en strypning. Men då måste Lauzon stänga distansen och undvika Varners explosiva dynamitladdningar. 

Jaha. Då var den "största MMA-matchen någonsin" till ända. Anderson Silva och Chael Sonnen har gjort upp för andra gången och titelfighten i mellanvikt höll hög nivå som väntat. Men på matchkortet i övrigt fick vi se en gubbig ensemble med mycket mjölksyra i armar och ben. Stundtals var det svårt att hålla sig för skratt. Vi slänger oss rakt in i analysen. 

Anderson Silva vs. Chael Sonnen
Anderson Silva fortsätter alltså som regent på mellanviktstronen. "The Spider" är störst, bäst och eventuellt vackrast. Jag tror att det kanske är dags för mig att bli ett Anderson Silva-fan. Nej vänta, så långt ska jag inte gå. Däremot kan jag utan större problem hylla Silva för hans 15 raka segrar i oktagonen, och för det faktum att hans bedrift saknar motstycke i MMA-historien. 

Silva fick omedelbart problem med Sonnens brottning. Vi känner igen scenariot. Brasilianaren är emellertid skicklig på att inte ta stryk i underläge. Det defensiva arbetet i halvguard är en kvalité man lätt glömmer bort i dessa sammanhang. Första ronden gick oavkortat till Sonnen och hans starka toppstyrning. I andra ronden fick vi se en lång klinch, och även här vill jag berömma Silva för hans försvarsarbete. Sedan blev det kickboxning, och då trivs Silva som medelålders män på John Fogerty-konsert. 

Knät, som såg ut att ta i Sonnens ansikte, tog i själva verket i solar plexus. Därefter skickade Silva sin motståndare till regnbågslandet med träffsäker ground and pound. Nu är det svårt att se vem som ska kunna rubba Spindeln? Inte Munoz, inte Bisping, troligen inte Belfort och absolut inte Boetsch. Kanske Lombard och eventuellt Belcher. Vem tror ni har störst chans att avsätta kungen? 

Jag vill betona att Chael Sonnen gjorde helt rätt som attackerade Silva. Sonnen har exponerat Silvas svagheter för omvärlden och lagt grunden till hur man ska spöa mästaren. För det ska Chael Sonnen ha respekt och stående ovationer. Nu får vi se vad som händer med den vältalige skitsnackaren från Milwaukie, Oregon? Det finns fortfarande mycket kul att göra med Chael Sonnen. 

Tito Ortiz vs. Forrest Griffin 
Tredje gången gillt och världen höll andan. Näe, inte riktigt. Denna sk. rubbermatch var både plågsam och skrattretande att titta på. Jag har troligen aldrig sett en tröttare man än Tito Ortiz. Den före detta "The Huntington Beach Bad Boy" hade energi att fightas helhjärtat i en minut i första ronden, 30 sekunder i andra ronden och inga sekunder i tredje ronden. Ibland undrade jag om sändningen gick i slowmotion. Jag blev illa berörd, jag skrattade och jag skämdes. 

Nu är Tito med i Hall of Fame och han är välförtjänt pensionär. Det känns skönt. Tito har en bra MMA-haka, han är en gammaldags conquistador och han är en viktig del av MMA-historien. Tito har inte varit relevant de senaste åren. Ändå lyckas han alltid beröra något i mitt luttrade fightinghjärta. Lev väl Tito Ortiz, och tack för en spektakulär karriär! 

Forrest Griffin vann på enhälligt domslut. Jag tycker dock att Forrest var direkt värdelös och pinsam. Med ett uns ork och vilja hade han avslutat Tito när som helst. Om någon där ute tror att Forrest har kapacitet och motivation att åter bli en maktfaktor i lätt tungvikt så vill jag omedelbart grusa dessa förhoppningar. Forrest Griffin är passé. Fasansfullt passé. Gå i pension snälla Forrest. Även du har din plats säkrad i MMA-encyklopedin. 

Cung Le vs. Patrick Côté
Det här var mediokert. Det är egentligen allt jag har att säga. 

Le förtjänade inte 30-27 hos alla domare, och framförallt är Le ett minne av en svunnen tid. En tid med flygande snurrsparkar, JCVD i toppform och halvbillig Hollywood-action. Cungen har några teatersparkar, dålig kondition och såsig boxning. Han är 40 år och ska vara rätt glad för all uppmärksamhet han faktiskt får. En nedåtgående spiral är vad som väntar för den Saigon-födde kickboxaren. 

Patrick Côté fick en ny chans i UFC. Och den förvaltade han på sämsta möjliga sätt. Jag är både förvånad och lite orolig. Enligt mitt minne var Côté bra mycket bättre än så här. Kanske har jag fått en släng av Alzheimers, eller också har Côté blivit obekväm med boxningen, småfet och allmänt oföretagsam. Kanadensaren var usel i lördags. Jag ser inget ljus i tunneln för Patrick Côté. 

Demian Maia vs. Dong Hyun Kim
Rutinerade Demian Maia såg pigg ut i sin welterviktsdebut. Den slutsatsen drar jag efter 47 sekunders slagsmål. Han clinchade, tog rygg och fick en nedtagning. Sedan tog det slut, och jag har inte sett intervjuerna efter matchen. Ännu. Mest troligt ådrog sig Kim en skada i revbenen och tvingades ge upp. Är Demian Maia pånyttfödd i 170-pounds? Jag tänker inte ropa hej förrän Maia hoppat över bäcken både en och två gånger. 

Nu ska jag lyssna på John Fogerty. Och fundera över det här med medelålders män. Vi hörs.

 
Sommaren har huggit sina vässade klor i mig, med allt vad det innebär. Men nu på lördag är det äntligen dags för UFC 148, och ni kan lita på att det är en riktigt fet blodsugare till gala. Vi ska få se en av årets viktigaste matcher alla kategorier, ja kanske den allra viktigaste till och med. Visst omgärdas denna titelfight till viss del av en sliskig blockbuster-odör, men gillar man MMA och kampsport så kollar man givetvis på Silva vs. Sonnen 2. Så enkelt är det. 

Anderson Silva vs. Chael Sonnen 2 – Titelfight i mellanvikt
Det var en gång, den 7:e augusti 2010 närmare bestämt. Silvas och Sonnens första möte. Om du inte sett den matchen så rekommenderar jag att du laddar hem den. Så fort och så lagligt det bara går. 

Chael Sonnen smiskade alltså Anderson Silva i 23 minuter och höll på att skapa MMA-historia. Sonnen var aggressiv och använde självklart sin patenterade brottarförmåga. Men jag vill påminna om att Sonnen faktiskt slog ner Silva vid något tillfälle i matchen. Aldrig någonsin har Anderson Silva blivit så dominerad. Sedan fastnade den störste skitsnackaren genom tiderna (just det, Chael Sonnen) i en triangel/armbar, och resten är så kallad historia. Nu är det dags för ett monstruöst efterlängtat returmöte. 

Den här matchen innebär problem för mig. Jag gillar absolut inte Anderson Silva. Jag gillar inte Chael Sonnen heller. Om ni absolut tvingar mig att välja en personlig favorit, så väljer jag Sonnen. Med viss tvekan. Jag uppskattar emellertid Hollywood-dramaturgin och actionfilmsmanuset som ligger till grund för denna tvekamp. Det är så löjligt enkelt att ta till sig. Det är underhållningsgaranti, ungefär som en Bruce Willis-film från 90-talet. Jag är sjukt peppad med andra ord. 

Anderson Silva har gått 14 matcher i UFC och vunnit alla. Man skulle kunna säga att han är den störste MMA-utövaren av alla. Just nu, och kanske genom alla tider? GSP har eventuellt en annan åsikt, men "The Spider" är hur som helst mega-gigantisk. Han har spelat apa i många av sina matcher de senaste åren, men när han är seriös och boxas fullt ut så är han genialisk. Hans BJJ-bälte är svartare än det svarta hålet i Sagittarius A*. Det är brottningen som är Silvas akilleshäl; det vet jag, det vet Du och det vet Chael Sonnen bättre än någon annan. Jag tror dessutom att Anderson Silva är nervös inför denna fight. Väldigt nervös. Och lite rädd. 

Man ska komma ihåg att Anderson Silva kammade till sig efter Sonnen-matchen. "The Spider" krossade Vitor Belfort med en overklig Karate Kid-spark på UFC 126 och därefter Yushin Okami på UFC 134 med teknisk överlägsenhet. I sina bästa stunder är Anderson ett odjur med Jedi-liknande kompetens. 

Chael Sonnen har inget etablerat smeknamn. Det är lite coolt. Han är bara en stor finne i röven som snackar bättre än en smutsig amerikansk presidentkandidat. Många älskar honom och många hatar honom. Jag tycker bara att han är tjatig och påfrestande. Men han slåss jävligt bra. Tyvärr har Sonnen en testosteron-historia, som numera snurrat några tusen varv i MMA-pressen. Förhoppningsvis är han helt ren och helt legal på lördag. 

Sonnen imponerade mot Brian Stann på UFC 136. Det såg inte lika bra ut mot Michael Bisping på UFC on Fox 2, där han "bara" vann på ett strategiskt domslut. Jag är osäker på Sonnens dagsform. Utgången av lördagens match sitter gissningsvis i respektive fighters huvud. 

Nu ska jag sluta snacka skit. Mitt tips är att Anderson Silva vinner på TKO i andra ronden. Mest för att Silva lärt sig enormt mycket av senaste intermezzot, delvis för att han har Luke Skywalker-skills och delvis för att han är den mentalt starkare av de båda. 

Tito Ortiz vs. Forrest Griffin – Lätt tungvikt
UFC slänger upp en gammal mossig fejd som galans näst viktigaste match. Det står 1-1 mellan gubbarna och jag är sådär lagom exalterad. Vi vet att Ortiz gör sin sista match, och vi vet att Forrest Griffin är ett burvrak. Förvänta er inga revolutionerande tekniker och inga Nobelpris i Mixed Martial Arts. Allt handlar om nostalgi och tjuriga gamla slagsmålshjärtan. Den som tror att någon av dessa herrar har en framtid i buren är tyvärr felunderrättade. Det är visserligen jämnt matchat, och klassiskt, men hopplöst föråldrat. Framtiden i LHW är Jon Jones och Alexander Gustafsson. Inte "The Huntington Beach Old Boy" eller Forrest Skogshuggare. 

Mitt tips är att det här blir småkul. Som att åka Nyckelpigan på Gröna Lund. Den är jävligt enkel, men vissa kurvor är snäva och tarmfientliga. Forrest Griffin vinner på ett domslut som kan te sig lite hur som helst. 

Cung Le vs. Patrick Côté – Mellanvikt 
Vietnames-amerikanen Cung Le är så nära en nutida Bruce Lee man kan komma. Hans stil är sevärd med alla snurrsparkar och diverse ninja-tillbehör. Men Le är 40 år gammal och senast fick han dyngstryk av Wanderlei Silva. Cung Le är åldersstigen Tae Kwon Do-skåpmat. Ursäkta, för jag älskar TKD, men Cung Le kommer aldrig att blir en kandidat till titeln i mellanvikt. 

Patrick Côté fick sparken från UFC efter tre raka förluster. Det här var i oktober 2010. Nu har Côté fyra raka vinster i knatteligan och förtjänar tydligen en comeback i oktagonen. Jag ser gärna Côté igen, och jag tror att han kan avancera i rankingen. Mitt tips är att kanadensaren Côté vinner på enhälligt beslut på lördag. Stabil brottning, teflonhaka och sluggerinställning borde räcka för Patrick Côté. Och en viss revanschlust gentemot Dana White & Co. 

Demian Maia vs. Dong Hyun Kim – Weltervikt 
Här har vi en teknisk fight som är medelmåttigt intressant för 170 pounds-rankingen. Maia är en gammal lås- och strypexpert i grund och botten medan Kim har poängbrottning, clinch och judorörelser som förstahandsval. Maia har utvecklats på boxningsfronten de senaste åren, men det är svårt att lära en gammal hund att sitta. Kim har sin balans och sitt strategitänkande. Mitt tips är att Dong Hyun Kim vinner på domslut. Jag tror att det här blir kvällens tråkigaste match.

UFC 147 hade sina ljusa stunder, även om dom inte var särskilt många. Ni som följt The Ultimate Fighter: Brazil fick se upplösningen i mellanvikt och fjädervikt. I övrigt var det en kväll utan direkta ögonbrynshöjare. Kan det vara så att sommaren och semestern gör mig mindre sugen på MMA? De två senaste galorna har inte fått mig att tända till som jag brukar. 

Wanderlei Silva vs. Rich Franklin 
Den gamle hjälten Wandy är sig inte lik längre. Men det visste vi förstås redan. Man kan dock inte låta bli att hoppas på underverk. Nuförtiden blixtrar Wanderlei Silva till ibland, men det är outhärdligt lång mellan gångerna. I andra ronden hade Silva en sekvens som påminde om den progressiva konstart han uppfann för 10-15 år sedan. En enda sekvens. Det räcker inte, och det är verkligen inte tillräckligt för att göra fansen stormtokiga av förtjusning. 

"The Axe Murderer" svingar sina krokar med allt mindre finess för varje år som går. Silva har haft sin storhetstid och nu har andra tagit över. Det är naturens ofrånkomliga gång. Wanderlei Silva är en dinosaurie. En sån dinosaurie som man gillar men inte blir direkt vettskrämd av. 

Wanderlei Silva gjorde ingen usel match mot Rich Franklin. Absolut inte. Däremot undrar jag hur framtiden ser ut för brasilianaren? Jag har svårt att se någon logisk motståndare till Silvas nästa match. Förhoppningsvis blir det någon som kan bjuda på en show. Wanderlei Silva drar fortfarande publik, även om hans glöd falnar sakta men säkert.

Rich Franklin boxas hyggligt, han rör sig hyggligt och han har hygglig kondition. En hygglig prick helt enkelt. Tyvärr är det inte så revolutionerande att se Rich "Ace" Franklin år 2012. Han kammade förvisso hem en säker poängseger mot Wandy, men utan att imponera och utan att demonstrera någon förbluffande spetskompetens. Och för guds skull Franklin: sluta gå matcher i catchweight! 

Matchens mest bisarra ögonblick stod Rich Franklin för. Utan tvekan. Efter en pungspark från Silva utförde Franklin en absurd ritual när han försökte få kulorna på rätt plats. Jag har aldrig sett något likande. 

Om "Ace" gör ett försök att nå toppen i mellanvikt så finns det många potentiella hot på vägen. Franklin har knappast de resurser som krävs för att återigen bli en maktfaktor i 185-divisionen. Segern i lördags gör emellertid att han kan hålla sig flytande ett tag till. 

Fabricio Werdum vs. Mike Russow
Mike Russow förlorade givetvis mot "Vai Cavalo". Det kom inte som någon större chock. Russow är helt enkelt inte särskilt bra. Werdum klättrar däremot sakta men säkert mot toppen av tungviktsdivisionen. Den snabba segern mot Russow var väntad men ändå resolut. Att han själv ropar efter titelfight är bara löjligt, och alldeles för tidigt. Werdum behöver några matcher till och jag skulle älska ett möte mot Big Nog. Frågan är om det är ett troligt scenario? 

 
Gray Maynard vs. Clay Guida

Midsommaren är över och då passar det bra med lite dans i oktagonen istället. Precis som väntat blev det fem långa ronder mellan Maynard och Guida. Jag skippar det finstilta och säger att matchen var helt okej. Ja, ni hörde rätt, och det är inget midsommarskämt. Den var inte alls fullt så usel som många MMA-analytiker verkar tycka. Jag hade ganska trevligt till tonerna av Maynards frustande och Guidas steppande. 

Gray Maynard jagade sin motståndare i 25 minuter och "The Bully" gjorde stundtals rätt för sitt smeknamn. Maynard är en stark och skicklig boxare, och en självklar auktoritet i lättviktsdivisionen. I fjärde rondens slutminut visade han för ovanlighetens skull upp lite känslor. Maynard gick in med guarden nere och bad om att bli slagen på käften. Därefter bjöd han Guida på en double leg. Men Maynard sprawlade med urstarkt självförtroende och satte nästan en giljotin i samma veva. En av matchens bästa sekvenser. 

Vad ska man egentligen säga om Clay Guida? Den kufiske publikfavoriten är i blåsväder. Vissa tycker att han undvek Gray Maynard istället för att slåss, och jag kan givetvis hålla med om att sista ronden inte kommer att hamna i Guidas highlight-videos. Han fick också en varning för sitt flyende beteende. Annars körde "The Carpenter" med spastiska kontringsjabbar och hårig-primat-på-amfetamin-strategin. Guidas fotarbete och rörelsemönster är utan motstycke. På gott och ont. Guida gjorde absolut ingen Kalib Starnes, tack och lov, men i vissa perioder blir hans reträtter lite väl defensiva.

Clay Guida såg ut som en liten trendig djävul med sina gröna hårklämmor. Det räcker dock inte med en gullig håruppsättning för att nå titelfight i UFC. Clay Guida var en besvikelse på midsommarafton. 

Matchen vanns av Gray Maynard på split decision. Att en domare gav Guida segern har jag svårt att sympatisera med. 49-46, 49-45 eller 48-47 hade varit mer på sin plats. MMA handlar om att fightas, inte om att göra piruetter eller dansa grungeinspirerad moshpit-balett. 

Nu kan "The Bully" gärna få möta Anthony Pettis nästa gång. Det blir en lämplig värdemätare i 155-divisionens topp. För Guidas del handlar det om att vinna tillbaka publikens förtroende i nästa match. Han behöver plocka fram hängivenheten som vi såg i matchen mot Diego Sanchez. Varför inte ett obscent möte med Jim Miller?