Två UFC-galor på två dagar! Hur maxat kan det egentligen bli? Sanningen är tyvärr den att inget av evenemangen är särskilt upphetsande på papperet. UFC 147, som går den 23:e juni i Brasilien, har genomgått ett antal väsentliga förändringar och består till största delen av relativt okända hemmafighters. Många obekanta brasilianare kan givetvis borga för en dundrande MMA-fest, men visst hade det varit trevligt med en något relevantare huvudmatch? Nåväl, vi blandar sillen, snapsen och små grodorna med lite mixed martial arts till helgen. Det blir perfekt. 

Wanderlei Silva vs. Rich Franklin – Catchweight (190 pounds)
I galans huvudnummer har UFC parat ihop två gamla stötar och tillika legender som kämpar febrilt för att fortfarande hålla sig aktuella. De har lyckats sådär med den uppgiften, för ärligt talat är både Silva och Franklin en smula mossbelupna vid det här laget. Herrarna har mötts förut på UFC 99 och då vann Franklin på enhälligt domslut. Matchen utsågs den gången till "fight of the night". 

Det jag framförallt vänder mig mot är den befängda idén att göra detta till en catchweight-match. Det finns ingen vettig anledning till att använda den konstruerade viktgränsen 190 pounds. Jag är less på dessa nödlösningar. Antingen fightas man i mellanvikt eller i lätt tungvikt. Så pass radikal känner jag mig just nu. 

Wanderlei Silva är en av mina allra största hjältar. Han satte sin tydliga stämpel på sporten under de mytomspunna åren i Pride, och hans legendstatus går inte att ta miste på. Nuförtiden kämpar dock 35-åringen desperat för att hålla jämna steg med en ny generation kampsportare. 

De senaste åren har varit en lång och påfrestande uppförsbacke för Wanderlei Silva. I UFC har han åstadkommit mediokra 3-4, och då räknar jag förstås inte med UFC-galorna som utspelades för över ett decennium sedan. I Pride var "The Axe Murderer" kung. I UFC har han varit en avdankad idol som endast blixtrat till vid isolerade tillfällen. 

Men det finns hopp! På UFC 139 fick vi se en glimt av den gamle dödsbringande yxmördaren. Då plockade fram sitt välkända varumärke, knän och besinningslös aggressivitet, när han sänkte Cung Le i andra ronden. Om det var en tillfällig lyckträff eller en bestående trend återstår att se. 

Det som ledsamt nog talar emot Wanderlei Silva är att han slutade utvecklas som fighter för ganska många år sedan. Hans stil var banbrytande i början och mitten av 2000-talet. Numera går det lite för långsamt för att man ska häpna. Men vi älskar Wanderlei Silva för hans sluggermentalitet och för hans magnifika insatser i ringar och burar under drygt 15-års tid. Personligen får alltid gåshud när han äntrar oktagonen till tonerna av Darudes "Sandstorm". 

Rich Franklin har blivit en vålnad i ingenmansland. Den forne mellanviktsmästaren har hoppat mellan divisioner och dragits med skador. Nu är det 16 månader sedan han slogs, och då fick han stryk av Forrest Griffin. Franklin är hyfsat underhållande att titta på, men inte på något sätt nyskapande. Jag ser ingen framtid för 37-årige "Ace", varken i mellanvikt eller i lätt tungvikt. 

Franklin pensionerade visserligen Chuck Liddell för ganska exakt två år sedan, men den meriten kan han inte leva på hur länge som helst. Jag tror att Rick Franklin är tämligen nära att lägga handskarna på hyllan för gott. Han var mästare en gång i tiden, i en mellanviktsdivision utan Anderson Silva. Det är länge sedan. En annan epok. Man känner historiens vingslag när Silva och Franklin ska mötas. Det är både charmant och vemodigt på samma gång. 

Mitt tips är att Wanderlei Silvas nostalgitripp håller i sig. Yxmördaren utkräver hämnd och knockar Rich Franklin i andra ronden. Det blir en fin avslutning på midsommarhelgen. 

Fabricio Werdum vs. Mike Russow – Tungvikt 
Här har vi en förhållandevis viktig match där två diametralt motsatta stilar möts. Fabricio Werdum imponerade mot Roy Nelson senast. Brasilianaren visade upp en förbättrad muay thai som stundtals såg riktigt vass ut. Vi vet dessutom att Werdum besitter BJJ-kunskaper i världsklass. Och Werdum kommer alltid att bära med sig skrällen mot Fedor Emelianenko, som en liten självförtroende-boost. 

Mike Russow är en av oktagonens stora gåtor. Han ser harmlös och otymplig ut, men med fyra raka segrar i UFC är det svårt att negligera den mustige amerikanen. Med tjurskallighet, college-wrestling, knockout-power och förvånansvärt god kondition har Russow smugit upp och blivit en nyckfull joker i 265-pounds. Hans askungesaga måste emellertid ta slut snart. Troligen på lördag. 

Mitt tips är att Fabricio Werdum kan hålla ställningarna stående och något groundgame tror jag inte att vi får se. Werdum vinner på domslut i en avvaktande och föga exalterande fight.

Hej kära MMA-vänner! Jag har varit frånvarande ett tag på grund av semester och andra lättjefulla göromål. Jag behöver inte gå in på detaljer, men EM i fotboll, pommes pinnes, maltdrycker, uteserveringar och annat trams har ockuperat min tillvaro de senaste veckorna. Nu ska jag kamma till mig och granska UFC on FX: Maynard vs. Guida

Gray Maynard vs. Clay Guida – Lättvikt 
Det här är utan tvekan den match som förtjänar störst uppmärksamhet på den relativt anonyma FX-galan som hålls 22:a juni i Atlantic City, New Jersey. Jag är inte eld och lågor över fightcardet som helhet, men huvudmatchen är som en smaskig sommardessert i stil med jordgubbar och mjölk. Och socker. 

Lättviktsdivisionen i UFC är obarmhärtig. Konkurrensen är stenhård. Gray Maynard har en högt uppsatt position i 155 pounds. Alla minns dubbelmötet mot Frankie Edgar, där Maynard fick oavgjort i första matchen, för att sedan bli knockad i andra mötet. Nu måste "The Bully" ta hem en seger mot Clay Guida för att fortfarande finnas med i snacket om titelfight. 

Gray Maynard har imponerande 10-1-1 (1) i statistiken. En seger mot Guida innebär inte per automatik att han får en titelmatch mot vinnaren av Henderson vs. Edgar, men det lägger honom i en gynnsam position inför framtiden. 

"The Bully" är en suverän brottare som kan hantera boxningen på ett avundsvärt sätt. Möjligtvis brister han en aning på BJJ-fronten, men det är svårt att vara fullständigt komplett i världens tuffaste sport. Jag tror att Gray Maynard är både revanschsugen och lämpligt arg i dagsläget.

Clay Guida är en makaber kombination av grottroll, allkonstnär och publikfriare. Om Guida själv får välja är det brottning som står på agendan. Men mot Maynard kan det bli problematiskt. Jag förmodar att "The Carpenter" gör som vanlig och uppvisar en spektakulär och sevärd show där alla gränser suddas ut. Hur kan man inte gilla Clay Guida? 

Det här kan bli en av sommarens bästa MMA-matcher. Glöm för Guds skull inte bort det i all midsommaryra!

Mycket talar för att Gray Maynard är tillräckligt smart och tillräckligt kompetent för att hålla Clay Guida på behörigt avstånd. Matchen består av fem ronder, och jag tror inte att någon av kombattanterna kommer att avsluta. Mitt tips är att Gray Maynard vinner på enhälligt beslut.

Hur tror Ni att Maynard vs. Guida kommer att sluta?  

Jake Ellenberger vs. Martin Kampmann
Den här matchen var mycket bra och den kommer att få stor betydelse för den framtida händelse-utvecklingen i welterviktsdivisionen. Se den med en gång om du har möjlighet. 

Första ronden började med att Ellenberger slog Kampmann till marken. När Ellenberger inte kunde avsluta med ground and pound följde en lång positionsstrid, där Ellenberger försökte etablera topposition medan Kampmann letade lås från underläge. Auktoritärt och offensivt av "The Juggernaut", samtidigt som man måste berömma "Hitman" för hans skickliga defensiv. 

I andra ronden fortsatte Ellenberger att pressa på med slagkombinationer. När Kampmanns näsa och ögonbryn började spruta blod kändes den amerikanska segern nära. Ellenberger drog dock ner på tempot och verkade bevaka sin säkra ställning i matchen. Då träffade Kampmann med en kort höger ovanför örat på sin motståndare, och Ellenberger tog några berusade och komiska danssteg. Kampmann följde upp med thaiklinch och avslutade matchen med ett knä i Ellenbergers ansikte. Min första reaktion var att domaren stoppade tidigt, men på reprisen syns att Ellenberger var ordentligt sårad. 

Ännu en gång har jag undervärderat den danske MMA-fightern. Det måste jag sluta med. Han var visserligen illa ute i några sekvenser, men hans kämpaglöd och förmåga att vända ett underläge är enastående. Nu är det rimligt att matcha Martin Kampmann mot Johny Hendricks eller Rory McDonald nästa gång. För Jake Ellenberger är denna förlust ett medelstort steg tillbaka, men jag tycker fortfarande att han tillhör den absoluta toppen i 170 pounds. En fight mot Josh Koscheck är ingen dum idé.  

I efterdyningarna av tungviktseposet UFC 146 dyker en lite mindre gala upp. Finalen av The Ultimate Fighter 15 avgörs den 1 juni i Las Vegas. Den som vill se intressanta nykomlingar och en mycket angelägen welterviktsmatch bör titta på fredag.

Jake Ellenberger vs. Martin Kampmann – Weltervikt 
Hetare än så här blir det inte i welterviktsdivisionen just nu. Jag hoppas och tror att "The Juggernaut" och "Hitman" kan bjuda på ett avancerat tumult. Oddsmakarna och jag är ense om att Ellenberger är tämligen stor favorit. Vi vet dock av erfarenhet att man aldrig ska räkna ut Martin Kampmann i förtid.

Amerikanen Jake Ellenberger har ångat på genom divisionen med hög fart och bestämd vilja. Nu har han sex raka segrar och ser närmast ostoppbar ut. Ellenberger har utvecklat en lukrativ kombination av smart powerbrottning och anfallsboxning. Hans stil är inte bara effektiv, den är riktigt sevärd också. Jag kan tycka att Ellenberger redan är mogen för en titelmatch, och om han tar sig förbi Kampmann på fredag är det inget snack. Problemet är väl bara vad som händer med GSP och Carlos Condit? Och vi ska inte glömma bort Johny Hendricks i sammanhanget. 

Vår danske vän Martin Kampmann är bekymmersam att analysera. UFC-veteranen har stilren thaiboxning, underskattad brottning, bra försvar mot nedtagningar och snäva lås. I resultathistoriken finner vi både fantastiska prestationer och mindre lyckade insatser. Senast ströp han ut Thiago Alves i slutet av sista ronden, efter att Alves dominerat i 14 minuter. Jag är osäker när det gäller "Hitman". Troligen har han ett antal goda år kvar i buren, men jag har svårt att se honom nå en titelfight. Han saknar den där auktoriteten som krävs för att roffa åt sig bältet. 

Huvudmatchen i TUF 15-finalen har goda förutsättningar att bli speciell. Om Kampmann lyckas stå emot Ellenbergers initiala angrepp kan det här bli en klassiker. Möjligheten finns också att "The Juggernaut" bankar hem en tidig knockoutseger. Mitt tips är att Jake Ellenberger är alldeles för stark för Martin Kampmann. Det är absolut inte fel att tippa Ellenberger via enhälligt beslut, men jag tror att amerikanen vinner på teknisk knockout i första ronden.  

Kvällens piloerektion
När Cain Velasquez fightas får jag gåshud. Den snubben är så kolossalt brutal. Och teknisk. Och uthållig. Och konstant aggressiv. Jag älskar Cain Velasquez. Jag älskar hans blick. Kolla hur han beter sig efter matchen.

Kvällens comeback
En av mina absoluta favoriter, Dan Hardy, hade fyra raka förluster innan matchen mot Duane Ludwig. Nu fick Hardy en perfekt motståndare som garanterat skulle stå och svinga läder. Dan Hardy har avancerad boxning, bra fotarbete och en vänsterkrok som är utomordentlig. Just den vänsterkroken sänkte Ludwig i första ronden och jag jublade. Högt. "The Outlaw" är kanske inte tillbaka på riktigt, men han kan åtminstone andas ut för tillfället. Jag älskar hans frisyr, hans entréer och hans entusiasm. Jag tror emellertid inte att vi fick se hans arenaentré den här gången? Eller har jag missat något?

Kvällens pensionär
Jason Miller såg inte bra ut mot C.B Dollaway på UFC 146. "Mayhem" såg inte bra ut mot Michael Bisping heller. Millers andra UFC-sejour blev helt enkelt ett stort fiasko. Att han nu drar sig tillbaka känns...egentligen ingenting. Jag har visserligen alltid gillat Miller för hans attityd och komiska ådra, men nu får han softa i gungstolen. Och kanske spela in fler avsnitt av Bully Beatdown. 

Kvällens överraskning
Jamie Varner, som tidigare varit lättviktsmästare i WEC, gick in och totalglänste mot det stora löftet och den obesegrade Edson Barboza. Jag var inte helt förberedd på denna överraskande prestation av Varner. Lättvikten i UFC är oförutsägbar och tät. Och givetvis jätterolig.

Kvällens UFC-debutant
Det har snackats länge om Glover Teixeira i Internetvärlden. Med 17-2 i bagaget stegade han in i oktagonen och manglade sönder Kyle Kingsbury. Nu vill jag ser mer av Teixeira. Mycket mer.

Kvällens långa ben
Britten Paul Sass fortsätter att submitta framgångsrika lättvikare. Nu fick Jacob Volkmann smaka på lite elak armbar/triangel. Sass har nu 13-0 totalt och 3-0 i UFC. Intressant är bara förnamnet.

Kvällens besvikelse 
Detta icke prestigefyllda pris går till min stora favorit Frank Mir. Vi visste alla att Mir skulle få det oändligt tufft mot Junior Dos Santos. Men Mir är en smart kille som har varit med länge. Frank Mir kändes tyvärr varken motiverad eller särskilt variationsrik i lördags. Alla visste att han skulle få stryk i en stående uppgörelse. Jag hade hoppats att Mir dolde några ess i skjortärmen. Det gjorde han inte och jag är en ledsen, föga förvånad men ändå en besviken MMA-skribent.

Kvällens skratt 
Frank Mir var skakad efter första ronden mot Junior Dos Santos. Då fick han frågan: "Do you know where you are?". Mir svarade självsäkert: "Mandalay Bay, Vegas May 26". Hahaha. Jag antar att alla lyxhotell i Las Vegas ser likadana ut...

UFC 146 i Las Vegas var sensationellt bra. De fem tungviktsmatcherna på huvudkortet resulterade i fem mäktiga avslut. Så här nöjd har jag inte varit med en UFC-gala på länge, och då förlorade ändå min allra största favorit. Det var en i det närmaste perfekt show som jag ska njuta av om och om igen. Så här lyder min analys efter UFC 146.

Junior Dos Santos vs. Frank Mir
Mästaren JDS fick en relativt bekväm resa när han försvarade sitt tungviktsbälte för första gången. Dos Santos boxning och fotarbete är på en nivå som vi sällan sett i UFC:s 265-division. I lördags fick vi dessutom se en liten demonstration av hans nedtagningsförsvar. Dos Santos kunde komfortabelt utmanövrera Frank Mir med snabbhet, teknik och avståndsboxning. Det var vackert och mycket respektingivande. Den som ska slå JDS måste otvivelaktigt korta ner avstånden och jobba nära brasilianarens kropp. Jag kan bara se en kille som kan utmana mästaren just nu, och det är Cain Velasquez.

Frank Mir gjorde det mesta fel i MGM Grand Garden Arena. Först och främst tycker jag att han såg ut att vara i sämre form än på länge. Mir klinchade och sökte en nedtagning i första minuten, men därefter försökte han boxas med divisionens bästa striker. Det är självfallet dömt att misslyckas. Mirs brist på variation och uppfinningsrikedom gjorde mig besviken. Även om Mir lyckades stå upp i åtta minuter fick jag aldrig intrycket att han var där för att vinna. Vad händer med Frank Mir nu? Det här var troligen hans sista chans att vinna ännu en titel i UFC. Jag hoppas att han kommer tillbaka, men jag tror inte det. Han kanske kan fungera som en dörrvakt till den övre regionen. Jag vet varken ut eller in just nu. Jo, jag vet att jag alltid kommer att stötta Frank Mir. 

Cain Velasquez vs. Antonio Silva
Det här var bland det bästa jag sett. Cain Velasquez är ett odjur och i lördags målade han om buren med Antonio Silvas blod. Jag hade varnat för den här utgången. Med aggression och positionsstark ground and pound blev det en formlig massaker av stackars "Bigfoot". Att Cain skulle vinna var ingen högoddsare. Hans beslutsamhet och kompromisslöshet skickade ut ett skräckinjagande budskap till alla tungviktare. Både Dana White och jag är överens om att Cain Velasquez är redo för en ny titelmatch. Förhoppningsvis blir det en längre och intressantare kamp än senast. När det gäller Bigfoot är analysen enkel. Han reducerades till en oförarglig slagdocka och han förvandlade samtidigt oktagonen till en blodbassäng. Att Bigfoot spöade Fedor för något år sedan var stort. Helgens prestation var bara plågsam. Nu är det långt till toppen för den gigantiske brasilianaren.

Roy Nelson vs. Dave Herman 
Mannen med tomteskägget och burritosmagen behövde verkligen en imponerande seger, och det fick han. Roy Nelson blev inte relevant igen per automatik, men han visade i alla fall att högersläggan fortfarande lever. På 51 sekunder köpte Nelson åtminstone något eller några år till i rampljuset. Det går alltid att generera småtrevliga fältslag med "Big Country". Nu förväntar jag mig att Nelson får möta Mark Hunt nästa gång. Dave Herman känns som en poänglös fighter. Om han får sparken kommer jag definitivt inte att gråta. 

Stefan Struve vs. Lavar Johnson
24-åringen från Holland fortsätter att överraska och jag är glad för hans skull. Med en fantastiskt fin armbar tog Struve en förstklassig skalp mot heta sluggern Lavar Johnson. "The Skyscrapers" submissionteknik är ansedd vid det här laget, men jag måste ändå poängtera det genialiska med att hoppa i guard. Modigt och helt rätt av Struve. Nu har han tre raka i UFC och jag tippar att han får möta obesegrade Stipe Miocic härnäst. För Lavar Johnson var den snabba förlusten ett rejält bakslag. Han har dock ett stort hål på submissionfronten, och detta hål exploaterade Stefan Struve på ett mästerligt sätt. Chad Griggs nästa för Lavar Johnson? 

Stipe Miocic vs. Shane del Rosario
Jag hade förväntat mig lite mer av den här uppgörelsen. Min förhoppning var att någon av dessa obesegrade tungviktare skulle kliva fram och visa riktig klass. Nu fick vi se något mittemellan. Det blev Miocics sammanhållna boxningsstil som förde matchen, även om del Rosario kontrade med farliga sparkar och slagserier. Miocic offensiva taktik bådar gott inför framtiden, och hans ground and pound och armbågar avslutade en defekt del Rosario i andra ronden. Ge Stipe Miocic en värdemätare nästa gång. Gärna i form av Stefan Struve. 

     

Det har blivit dags för årets stora tungviktsfest. Huvudkortet, som förändrats oräkneliga gånger under resans lopp, består enbart av matcher i 265 pounds. Jag är förstås fullkomligt lyrisk och full av optimism. Jag ska försöka att inte skriva en hel roman om detta historiska event. På lördag den 26:e maj frossar vi i en utopisk tungvikts-fantasi. Du, jag och alla som älskar MMA.

Junior Dos Santos vs. Frank Mir – Titelfight i tungvikt

Brasilianaren Dos Santos ska försvara sin titel för första gången. Inte mot Alistair Overeem som det först var tänkt, utan mot submissionspecialisten Frank Mir. "Cigano" har 8-0 i UFC och hans snabba händer är närmast legendariska vid det här laget. Dos Santos är storfavorit så länge matchen förblir stående. Om det mot förmodan blir en grapplingmatch kan vad som helst hända. Dos Santos har krossat allt motstånd i oktagonen. Hur han skulle agera vid ett underläge på mattan är svårt att sia om.

Frank Mir har tre raka segrar i buren och senast bröt han armen av Antonio Rodrigo Nogueira. Lördagens titelchans fick Mir som en skänk från himlen. Frank Mir kan inte stå och byta slag med Dos Santos. Då kommer matchen att bli kortvarig och ensidig. Det är enkel logik. Istället måste Mir hitta ett sätt att exploatera eventuella svagheter i Dos Santos submission-game. Om man ger Frank Mir en arm, ett ben eller en hals så får man problem.

Det här är i grund och botten väldigt lättippat. Junior Dos Santos har mött kompetenta UFC-grapplers förut och ingen har varit i närheten av att ta mästaren till marken. Frank Mir måste ta risker och göra något oförutsägbart; dyka, klincha, knäa, hoppa i guard eller chockera sin motståndare. Annars tyder det mesta på att JDS boxar hem titeln relativt enkelt på lördag. Mitt tips är att Dos Santos försvarar sitt bälte via TKO i första ronden.  

Cain Velasquez vs. Antonio Silva – Tungvikt 
Jag skulle inte vilja vara "Bigfoot" på lördag. Den stackare som ställer sig framför en revanschsugen Cain Velasquez kommer att åka på stryk. Det kan jag nästan lova. Cain vill ha upprättelse och det kommer han till viss del att få till helgen. Det enda som talar för "Bigfoot" är hans storlek och hans jiu-jitsu-kunskaper. Men Cain är en av världens mest begåvade tungviktare och hans förlust mot JDS i höstas är svår att analysera. Cain har mästerlig boxning och brottning, och han kommer att äga bältet i tungvikt innan nästa sommar. Jag har nästan aldrig varit så här säker i en prognos. Mitt tips är att Cain Velasquez vinner på knockout i första ronden.

Roy Nelson vs. Dave Herman – Tungvikt   
Roy Nelson är ointressant ur ranking- och titelkandidatsperspektiv. Det är som förhärdad slugger med granithaka vi uppskattar den lätt korpulente karaktären. Vi vet att det är nästintill omöjligt att slå ut "Big Country". Endast Andrei Arlovski har lyckats med den bedriften. Är man "oknockbar" blir man lätt populär bland fansen, men man vinner inga titlar i UFC. Dave Herman måste snart göra intryck i oktagonen. Hans kickboxning håller förvisso hög nivå och hans karriär är kantad av snabba avslut. I UFC har han dock inte presterat. Mitt tips är att det här går till decision. Dave Herman har något bättre fantasi och rörlighet, och därför får han min röst.

Stipe Miocic vs. Shane del Rosario – Tungvikt   
Oerhört intressant och exceptionellt svårtippat. Precis som det ska vara mellan två obesegrade tungviktslöften. Båda två har allroundkunskaper, rå potential och oslipad kompetens. Miocic är en stel och brutal boxare med brottarbas medan del Rosario har ett intresseväckande hopkok av färdigheter. Shane del Rosario har den variation som krävs för att besegra ett kroatiskt råskinn. Mitt tips är att del Rosario vinner på submission i rond två.

Stefan Struve vs. Lavar Johnson – Tungvikt 
Jag och Stefan Struve har varit på kollisionskurs i flera år. Jag har dömt ut honom åtskilliga gånger och han har alltid kommit tillbaka och överraskat. En gång i tiden avfärdade jag honom som "bara lång". Det fick jag äta upp lite senare. I Globen stod han i vägen när jag skulle ta exklusiva bilder på GSP. Nu har Struve gjort tio matcher i UFC och har 7-3 som resultat. Nuförtiden värdesätter jag fyrtornet från Nederländerna, även om han kommer att få svårt att nå toppen. Struves största svaghet är att han tenderar att krackelera när motståndaren är knockout-benägen, bestämd och aggressiv.

Lavar Johnson har visat sig vara skallerormsgiftig med sina uppercuts och krokar. För bara några veckor sedan tog han sin andra seger i UFC genom att bombardera Pat Barry med målsökande kortdistansrobotar. På marken är Johnson däremot som Bambi på hal is. Hans nedtagnings- och submissionförsvar måste förbättras. Mitt tips är likväl att Lavar Johnson har vind i seglen och vinner på knockout i första ronden.  

Det viktigaste är att tungviktsturneringen är över. Nu kan vi lägga spektaklet i arkivet och blicka framåt. Avsikterna var goda och ambitionerna höga. Strikeforce Heavyweight Grand Prix blev i slutändan en serie hyggligt intressanta matcher där Fedor vs. Bigfoot är mest minnesvärd enligt mig. GP-finalen som jag nu ska inspektera var så där. 

Josh Barnett vs. Daniel Cormier 
Barnett blev utboxad, utbrottad och allmänt utmanövrerad. Kanske berodde det på att "The Warmaster" bröt handen redan i första ronden? Men det kan även vara så att Daniel Cormier fick Barnett att se medioker ut? Hur som helst gjorde Josh Barnett en mycket blek insats och han var aldrig i närheten av att lyckas med en nedtagning. Barnett var tvåa i majoriteten av alla utväxlingar, och då vinner man sällan några matcher. Jag trodde ärligt talat att den gamle catch wrestlern skulle ha mer att ge. Vill jag då fortfarande se Josh Barnett i UFC? Jo tack, även om lördagens prestation ledde till fler frågetecken än svar. 

Vissa anser att en ny stjärna är tänd på tungviktshimlen. Daniel Cormier har många goda egenskaper och han kommer garanterat att vara konkurrenskraftig i UFC. Det som imponerade mest var Cormiers råstyrka och uthållighet. Jag var osäker om hans kondition skulle räcka en hel match, men det gjorde den. Cormier neutraliserade skickligt Barnetts övertag i räckvidd, och han bjöd också på några synnerligen tjusiga nedtagningar. Men det är trots allt på boxningsfronten jag är skeptisk. Även om Cormier slår hårt, så finns det brister i boxningsteknik, huvudrörelser, fotarbete och guard. Enligt mig har Daniel Cormier goda förutsättningar att nå långt, så länge han fortsätter utvecklas. Han är en oslipad diamant och en värdig mästare i Strikeforceturneringen. 

Gilbert Melendez vs. Josh Thomson 
Bättre och jämnare än så här blir det inte i dagens Strikeforce. Vi fick se fem ronder av konstant tryck, vackra slagkombinationer och ypperlig teknik. Jag uppskattar verkligen när två fighters av den här kalibern satsar allt framåt och inte bara plockar hem lättförtjänta domarpoäng. Sevärt och svårbedömt. Jag håller Melendez som knapp segrare och jag skulle gärna se båda två i UFC:s oktagon. 

Rafael Cavalcante vs. Mike Kyle 
Det var skönt att få se lite okomplicerad och barbarisk action av "Feijão". Jag gillade Rafael Cavalcante sedan förut, och nu gillar jag honom ännu mer. Exaktheten med det springande knät, beslutsamheten i ground and pound-situationen och modet att ta en giljotin och hoppa i guard var briljant. Så gör en avslutare av rang. Nu finns det egentligen bara en tänkbar motståndare för "Feijão" i Strikeforce, och det är givetvis Gegard Mousasi. Framtiden för Scott Cokers 205-division känns emellertid oviss. Det djup som krävs för att skapa ett intresse på längre sikt saknas. 

Christoffer Spång vs. Nah-Shon Burrell 
Nu har Chris Späääng 5-1 i karriären och en plats på Strikeforces huvudkort ger definitivt publicitet. Att Chris ”The Kiss” dessutom totaldominerade Nah-Shon Burrell med knivskarp thaiboxning gjorde inte saken sämre. Mycket bra jobbat Christoffer Spång. Fortsätt så!