Nu stänger Strikeforce butiken och blir en del av UFC. Det återstår endast att se vilka Strikeforce-fighters som får ta klivet över till oktagonen. Den allra sista galan i Strikeforces regi präglades av några fina submissions, ett par ynkliga domarinsatser och enkla segrar för huvudkortets klaraste favoriter.

En medelmåttig titelfight
Titelmatchen i weltervikt mellan Nate Marquardt och Tarec Saffedine var i ärlighetens namn inget vidare. Efter ett par avvaktande ronder blev det uppenbart att Saffedines bensparkar gav utdelning. Marquardts vänstra ben blev rödare och rödare och följaktligen stelare och stelare. Även om jag hyllar den underskattade tekniken lowkicks så blev jag inte hänförd av Saffedines kunskaper överlag. I UFC bör han få möta Martin Kampmann, alternativt vinnaren mellan Josh Koscheck vs. Robbie Lawler. För Nate Marquardt var lördagen en katastrof. Även om han lyckas landa ett UFC-kontrakt i slutändan så finns det inget som tyder på att "The Great" utvecklas i rätt riktning.

Kvällens ojämnaste matchning
Att Daniel Cormier skulle förlora mot oortodoxe Dion Staring fanns inte på kartan. Staring överlevde visserligen första ronden, men det var bara en tidsfråga innan Cormier skulle gå loss med sina buffelarmar. Nu har Cormier 11-0 totalt och en match i UFC mot Frank Mir är på sin plats. Det är en riktigt utmanande matchning. I mina ögon har Daniel Cormier fortfarande en hel del att bevisa. Jag är långt ifrån övertygad om att han kommer att klara den tuffa konkurrensen i UFC:s tungvikt. I lätt tungvikt tror jag att han har ännu sämre chanser.

Barnett levererar 
Trots stora sjukdomsproblem under uppladdningen hade Josh Barnett inga som helst problem att strypa ut Nandor "The Hun" Guelmino. Jag säger inte att kontroversielle "The Warmaster" blir bättre och bättre med åren. Men han är fortfarande rakbladsvass på marken, och jag vill oerhört gärna se honom ta sig an UFC:s tungviktsdivision. Igen, drygt tio år efter att han blev UFC-mästare genom att besegra Randy Couture på UFC 36! Varför inte börja med Roy Nelson eller vinnaren mellan Ben Rothwell vs. Gabriel Gonzaga?

Galans dark horse
Hur bra är egentligen Gegard Mousasi? Ödmjuke "The Dreamcatcher" har den groteska MMA-statistiken 33-3 (2), och allt som oftast ser det ganska okonstlat ut när han slåss. Att Mousasi skulle vinna över ensidige Mike Kyle tog jag för givet. Men hur kommer det att gå i UFC? Snart får vi förhoppningsvis svaret. Mousasi går att matcha mot nästan vem som helst i UFC:s 205-division. Jag skulle inte dö av förvåning om vi faktiskt får se Alexander Gustafsson mot Gegard Mousasi till våren. 

Ett styrkebesked
Ronaldo "Jacaré" Souza mot Ed Herman var en intressant matchning. Något överraskande gick Jacaré in och dominerade på alla plan. Starkt och distinkt. Nu blir "Krokodilen" ett välkommet tillskott till UFC:s mellanvikt. Låt honom möta Cung Le.

Den 12:e januari 2013 går en epok i graven. Det har blivit dags för den absolut sista Strikeforce-galan någonsin. Därefter läggs organisationen ner. För gott. Det känns givetvis en smula sentimentalt. Men ärligt talat; vi visste alla att den här dagen skulle komma. 

Det var i mars 2011 som vi nåddes av beskedet att UFC:s moderbolag, Zuffa, hade köpt Strikeforce. Det kom lite som en chock. Verksamheten i Strikeforce skulle dock fortsätta oförändrat, hette det då. Hmm, jag var nog inte ensam om att ana ugglor i mossen. När vissa Strikeforce-fighters skrev kontrakt med UFC och när tungviktsdivisionen lades ner var saken i princip klar. Jag tror att vi alla någonstans innerst inne anade att Strikeforces dagar var räknade. 

Hur ska man då försöka sammafatta Strikeforce under åren 2006-2013? Det är svårt, för att inte säga omöjligt. Det finns många fina minnen och oräkneligt antal fantastiska matcher. Här är några höjdpunkter som spontant dyker upp i mitt huvud.

▪ Frank Shamrock besegrade Cesar Gracie efter endast 20 sekunder på den allra första Strikeforcegalan. Som väntat. Det betraktades dock som en stormatch och prestigenivån var skyhög. 

▪ Nick Diaz hypade match mot Frank Shamrock. Nick Diaz roll i "The Nashville post-fight brawl" mot Jason Miller. Nick Diaz mot Paul Daley i en oförglömlig fight. Nick Diaz var en viktig ingrediens i Strikeforce helt enkelt. 

▪ Början på slutet i sagan om Fedor Emelianenko. När Fabricio Werdum fångade "Den siste kejsaren" i en triangel chockades MMA-världen. Tungviktskartan fick ritas om, och när Fedor sedermera förlorade mot både Bigfoot och Dan Henderson så var den legendariske ryssens karriär så gott som slut. 

▪ Damerna tog steget in i rampljuset. Fighters som Miesha Tate, Christiane Santos, Gina Carano, Ronda Rousey mfl. krönte framgångar i Strikeforce. På UFC 157 gör damerna entré i oktagonen då Ronda Rousey möter Liz Carmouche. 

▪ Tungviktsturneringen. Det var ett gigantiskt och pretentiöst projekt, som till en början såg ut att kunna bli episkt. Tyvärr föll hela skiten, som blå is ur en flygplanstoalett, när spektaklet drog ut på tiden, Fedor förlorade i första omgången och Alistair Overeem drog sig ur turneringen. Ett minnesvärt försök som slutade i antiklimax. 

Nu har jag inte ens nämnt t.ex Gilbert Melendez, Dan Henderson, Ronaldo Souza, Luke Rockhold eller King Mo. Listan kan alltså göras hur lång som helst. Strikeforce var en utmanare och ett alternativ till UFC. Det finns en klar fördel med konkurrens och mångfald. Men det finns också något lockande över att samla alla de bästa MMA-utövarna i en organisation. Hur som helst så kommer jag att sakna Strikeforce. Dock inte lika mycket som jag saknar Pride, men ändå. 

Missa inte sista Strikeforce-galan nu på lördag! Den är fullspäckad av trevliga matcher, både på huvudkortet och på underkortet. Så här ser det fullständiga matchkortet ut. Jag fetmarkerar de som jag tror kommer att vinna. Vila i frid Strikeforce, och tack för allt.

Nate Marquardt vs. Tarec Saffiedine – Titelfight i weltervikt
Daniel Cormier vs. Dion Staring – Tungvikt 
Josh Barnett vs. Guelmino – Tungvikt 
Gegard Mousasi vs. Mike Kyle – Lätt tungvikt 
Ed Herman vs. Ronaldo Souza – Catchweight 194 lbs

Pat Healy vs. Kurt Holobaugh – Lättvikt
Roger Gracie vs. Anthony Smith – Mellanvikt
Tim Kennedy vs. Trevor Smith – Mellanvikt
Ryan Couture vs. K.J Noons – Lättvikt 
Jorge Gurgel vs. Adriano Martins – Lättvikt
Michael Bravo vs. Estevan Payan – Lättvikt

Chris Leben vs. Derek Brunson
Nykomlingen Brunson gjorde en medioker oktagondebut. Han lyckades dock lägga ner Chris Leben tillräckligt många gånger för att domarna skulle ge honom segern. Brunson är en utpräglad brottare som har mycket kvar att utveckla, framförallt på boxnings- och tempofronten. En seger är visserligen alltid en seger, även om jag frustrationsgäspade mig igenom denna fight. Chris Leben förlorade mot en UFC-debutant. Sådant går inte för sig om man vill upprätthålla någon slags stjärnstatus. Leben gillar inte att brottas, det vet vi. Problemet är att han inte uträttar någonting vettigt när han väl får chansen att boxas. Håglösa krokar, trötta slagserier och total avsaknad av jävlaranamma; det var Chris Lebens kväll i Las Vegas. Jag har fått nog av "The Crippler". 

Yushin Okami vs. Alan Belcher
Japanen Okami gjorde exakt det jag var rädd för. Han plockade fram en smart men dödstrist gameplan och sedan kontrollerade han matchen med lay and pray. Om jag inte vore så förbannat politiskt korrekt hade jag kallat Okami något ganska spydigt. Nu konstaterar jag bara att Okami har den brottning som krävs för att såsa sig fram genom mellanviktdivisionen och vara anonym, ointressant och oförtjänt framgångsrik. Där rök Alan Belchers chanser att få en titelfight inom överskådlig framtid. Nu blev Belchers kvalitéer nedstängda av en pragmatisk brottare, och då räcker "The Talent" inte ända fram. Jag är besviken. 

Tim Boetsch vs. Costa Philippou 
Grekcyprioten Philippou fortsätter att vinna, och han fortsätter även att vara förbluffande slätstruken. Jag får ingen puls överhuvudtaget när jag kollar på Philippou. Trots det har han fem raka segrar i UFC och jag borde rimligtvis ta honom på större allvar. Tim Boetsch är ingen lysande stjärna på natthimlen heller. Vanligtvis brukar han streta och stångas med oväntad framgång. I lördags blev Boetsch ofrivilligt headbuttad och eyepokad. Därmed reducerades "The Barbarian" till att bli en ymnigt blödande kille som krälade i guard och hjälplöst släpade sig fram längs golvet. En kufisk match som inte gjorde mig ett dugg klokare. 

Jim Miller vs. Joe Lauzon
Kvällens i särklass bästa match på huvudkortet. Precis som väntat. Lättviktarna gjorde ingen besviken när de drabbade samman i ett extremt blodigt och sevärt slagsmål. Som enda duo lyckades Miller och Lauzon hålla tempot uppe matchen igenom. Bara det är värt en liten stjärna i kanten. Miller hade bättre tryck i slag, sparkar, armbågar och knän i en match med oväntat få grapplinginslag för att vara dessa herrar. Joe Lauzon kämpade emellertid tillbaka, något som försvårades av att hans panna och ögonvrår förvandlades till röda syndafloder. Lauzon får ofrivilligt ta plats på topp-tio-listan över blodigast fightingface. Men vilken hjälte han är. En fantastisk match som i sista stund får anses tillhöra en av de bättre under 2012. 

Junior Dos Santos vs. Cain Velasquez
Just nu struntar jag i alla krav på saklighet och objektivitet. YES! Nu är Cain Velasquez åter den rättmätige tungviktskungen. Jag skrek mig både hes och yr under matchens två första ronder. Cain gjorde allting rätt när han satte konstant press på Junior och växlade mellan nedtagningsförsök, skitig klinch, skarp boxning och ground and pound. Dos Santos fick inte ett enda tillfälle att styra matchen som han brukar. 

Cain körde slut på JDS redan i första ronden. I andra ronden var det spel mot ett mål. Jag satt bara och gapade över Cains överlägsenhet och Dos Santos sönderslagna ansikte. Mest förbryllad var jag ändå över att JDS tröttnade så snabbt och så brutalt. Brasilianaren orkade inte ens hålla guarden uppe, trots att slagen haglade över honom. Jag noterade också att Cain nästan alltid föredrar grov gnp före att sätta in krokarna och ta rygg. Det här var emellertid ett stycke tidlös MMA-historia som inte lär upprepas i första taget. 

Vem hade trott att matchen skulle gå fem ronder? Knappast någon. I rond tre, fyra och fem mattades tempot av något, och till och med den omänsklige Cain Velasquez var tvungen att slå av på takten. Cain fortsatte dock att styra och ställa, och det gick inte att ta miste på vem som åkt på mest stryk. Cains ansikte var mer eller mindre oskadat, medan Junior Dos Santos inte kommer att kunna ställa upp i några fler skönhetstävlingar på ett bra tag. 

Det är så här en revansch ska se ut. Fem ronder av total överlägsenhet och neslig spanking. Nu hoppas jag att Cain Velasquez får möta Alistair Overeem. Jag ser inget annat och inget bättre alternativ. För Dos Santos blir det först och främst ispåse i några veckor. Därefter kan jag tycka att Daniel Cormier vore en intressant motståndare för den avsatte mästaren. 

Efter mycket gnäll, hyllningar och allmän frispråkighet har det nu blivit dags att fira in det nya året med vänner, god mat, skumpa och eventuellt några fyrverkerier. Jag ska definitivt utbringa en skål för den nya mästaren i tungvikt - Cain Velasquez. GOTT NYTT ÅR till alla läsare! Vi ses 2013.

Årets sista UFC-gala går som vanligt i Las Vegas. Nu ska det göras bokslut och brännas av kulörta fyrverkerier. Det brokiga huvudkortet förgylls av titelmatchen i tungvikt. Vem ska bli "the baddest man on the planet"? Jag hoppas att ni är taggade. Det är jag.

Chris Leben vs. Derek Brunson – Mellanvikt 
Veteranen "The Crippler" känns som en dinosaurie i de här sammanhangen. Chris Leben köttar och vevar helt i enlighet med det varumärke han byggt upp. Det var kul att se för några år sedan, men 2012 framstår han som snudd på antik. Derek Brunson, med ett förflutet i Strikeforce, gör UFC-debut. Med sig till oktagonen tar han tunga händer, pålitlig brottarbas och vild energi. Det här går knappast tiden ut. Mitt tips är att Chris Leben vinner på knockout i första ronden. 

Yushin Okami vs. Alan Belcher – Mellanvikt 
Spännande drabbning i 185 pounds mellan en skafferiljummen Okami och en masugnshet Belcher. För mellanviktsdivisionens skull hoppas jag innerligt att Alan Belcher vinner. Då närmar han sig en titelfight. Han har dessutom revansch att utkräva efter förlusten mot Okami på UFC 62. Det må vara länge sedan, men jag vet att MMA-fighters har elefantminne.

Okami är en duktig southpaw med breda grapplingkunskaper och genomtänkt strategi. Japanens karriärmässiga höjdpunkt kom när han fick en titelmatch mot Anderson Silva på UFC 134. I övrigt smyger han runt och gör klart godkänt ifrån sig. Ibland har han dock en tendens att stupa på målsnöret. För mångbegåvade Alan Belcher är det hög tid att få det stora genombrottet. Belcher har fyra raka vinster för tillfället och han var storartad senast mot Rousimar Palhares. Riktigt oresonlig faktiskt. Vid en vinst på lördag gör han Bisping, Belfort och Weidman sällskap i jakten på Anderson Silva. Mitt tips är att Alan Belcher vinner på TKO i andra ronden.

Tim Boetsch vs. Costa Philippou – Mellanvikt 
En skaplig matchning mellan två herrar som gillar att låta nävarna tala. Räkna med en boxningsmatch i måttligt tempo. Jag har aldrig ansett att Tim Boetsch har potential att bli mer än bufflig utfyllnad i UFC:s mellanvikt. Till min förvåning har Boetsch fyra raka vinster i dagsläget, bland annat över Yushin Okami och Hector Lombard. Har jag måhända felbedömt "The Barbarian"? Philippou måste vara en av UFC:s anonymaste fighters, särskilt med tanke på att han har fyra raka segrar i 185 pounds. Nu har grekcyprioten guldläge att sno åt sig lite angenämt rampljus. Mitt tips är att Tim Boetsch i slutändan sölar hem flest domarpoäng. 

Joe Lauzon vs. Jim Miller – Lättvikt 
Det är inte lätt att slå sig fram i lättviktstoppen. Både Lauzon och Miller har likväl etablerat sig som pålitliga slitvargar kring topp-tio-strecket. Jag förväntar mig inget annat av den här matchen än ett sjuhelvetes inferno. En uppenbar Fight och the Night-kandidat och en duell som åtminstone jag tror kan bli episk. Här har vi alltså två oförutsägbara killar som är kända för uppskruvat tempo, stadig boxning och framförallt högklassiga submissions. Svårtippat enlig mig, trots att oddsbolagen håller Jim Miller som tämligen klar favorit. Den här matchen har jag haft på önskelistan ett bra tag. Tack tomten! Mitt tips är Jim Miller på domslut. 

Junior Dos Santos vs. Cain Velasquez – Titelfight i tungvikt 
Inget är mäktigare än tungvikt. Så är det bara. Nu ska världens bästa slagskämpe utses och jag vibrerar av förväntan. Förutsättningarna är ganska enkla: Dos Santos vann det första mötet för drygt ett år sedan på en tidig knockout. Endast 64 sekunder varade den matchen. Jag tyckte att det kändes snöpligt, minst sagt. Nu är Cain Velasquez ute efter vedergällning. Låt oss för guds skull hoppas att lördagens titelfight tar något längre tid. Gärna tre-fyra ronder. 

"Cigano" är en slutboss i sann Super Mario-anda och en enastående striker. Kombinationen av boxningsteknik och knockoutkraft har givit JDS mästarbältet och ett UFC-record på 9-0. Alla vet att brasilianaren är oprövad på marken. Jag kan inte minnas att jag någonsin sett honom i horisontalläge? Det spelar ingen roll eftersom ingen verkar ha förmågan att ta ner honom. Om Dos Santos förblir stående på lördag så behåller han troligen bältet.

Jag blev inte blixtförälskad i Cain Velasquez när han kom till UFC. Det dröjde faktiskt ett tag. Men i och med Kongo-matchen var jag såld, och fascinationen har vuxit exponentiellt sedan dess. Det finns ingen som slår Cain Velasquez animaliska förfaringssätt. Han besitter någon slags primitiv urkraft som hämtad ur Gamla Testamentet. Därutöver ska jag givetvis nämna att Cain har explosivitet, uthållighet, brottar-arvsmassa och förbluffande teknisk muay thai.

Cain Velasquez bör försöka göra matchen till ett utdraget krig där nedtagningar blandas med smutsigt klincharbete. Cain kommer förmodligen att respektera Dos Santos händer på ett helt annat sätt denna gång, och även om de har lika lång räckvidd så kommer JDS i längden att vinna om det blir strukturerad boxning. Om Cain däremot kan förstöra sin motståndares rytm och använda udda vinklar, korta krokar, dirty boxing och ground and pound, ja då vet vi att "Brown Pride" är hårresande.

Det här är tungvikt och då kan vad som helst hända. Jag tror dock att Cain Velasquez har haft ett litet fotografi på JDS i sin träningslokal, precis som Rocky hade en bild på Ivan Drago. Nu är Cain inte bara arg och revanschlysten, utan en tyst och ond hämnare med en släng av medeltid. Mitt tips är att Cain Velasquez vinner på TKO i fjärde ronden.

Och förresten; TXS önskar er alla en GOD JUL!

UFC 157
Jag gillar den här postern. Inte jättemycket, men så där lite lagom. Härmed introduceras alltså damerna i UFC. Jag ska omedelbart erkänna att jag inte är eld och lågor. Faktum är att jag är relativt dåligt bevandrad när det gäller MMA för kvinnor. Självklart har jag sett Rousey, Kaufman, Tate, Coenen, Santos, Carano och några till i Strikeforce. Det betyder inte att jag har full koll. Men jag ska titta på Rousey vs. Carmouche, och jag ska vara ärlig efteråt. För mig handlar den här galan i första hand om Henderson vs. Machida. Jag hoppas att Hendo planterar vätebomben i nyllet på Machida.

UFC 158
Nu snackar vi affisch. Det är så här det ska se ut. UFC 158-postern kan naturligtvis inte konkurrera med Prides storartade konstverk, men det är helt klart ett kliv framåt. Färgerna är behagliga och utformningen är briljant. En av de bästa UFC-affischerna någonsin. GSP kommer att täppa till truten på lipsillen Diaz. Å det grövsta. 

Muskulatur-MMA. Det är kontentan av helgens två UFC-galor. Vi fick se några riktigt pampiga knockouter och överlag var det ovanligt många avslut. Tyvärr föll matchen mellan Melvin Guillard och Jamie Varner bort på grund av sjukdom.

Roy Nelson vs. Matt Mitrione
Det här är Roy Nelson i ett nötskal. Inga konstigheter och inga extravaganta teknikaliteter. Bara rak och rå jag-ska-spöa-skiten-ur-dig-mentalitet. Han är verkligen stenhård den där "Big Country". Nelson gjorde ett förvånansvärt bra arbete när det gäller att hitta sitt optimala fighting-avstånd, trots att han är betydligt kortare och mindre atletisk än Mitrione. I och med denna snabba knockoutseger cementerade Nelson sin ställning som tungviktsjoker. Han går liksom att slänga in i de flesta sammanhang, och han har utan tvekan ett stort underhållningsvärde. Någon mästare blir han däremot aldrig. För Matt Mitrione var helgens förlust ännu ett exempel på att han inte är redo för det tyngre gardet i 265 pounds. Det är bara att beklaga. Jag fortsätter envist att heja på Meathead. Såklart. 

Pat Barry vs. Shane Del Rosario 
Pat Barry är en förhållandevis liten tungviktare. Man undrar om han inte borde göra ett försök att slåss i lätt tungvikt? Det Barry saknar i kroppshydda kompenserar han dock med spänst och energisk kickboxning. Första ronden bestod till stor del av klinch samt nedtagnings- och submissionförsök av Del Rosario. I början av andra ronden kom så blixtattacken som avgjorde matchen. Pat Barry dundrade in en knockout som får betraktas som klockren. Det här är Barry i sitt esse. Gammaldags smisk utan krusiduller. Nu kan Barry andas ut och fortsätta sin anspråkslösa tillvaro i tungviktsdivisionens halvmörker. Shane Del Rosario har, i likhet med Matt Mitrione, en viss talang. Han har emellertid svårt att få utdelning för sina färdigheter i oktagonen. Att matcha Del Rosario mot just Mitrione känns som en rimlig uppföljning, då båda har två raka förluster i UFC. 

Ross Pearson vs. George Sotiropoulos 
Varken Pearson eller Sotiropoulous har någon större dragningskraft. Därför har jag inte tillbringat särskilt mycket tid med The Ultimate Fighter: The Smashes. Ross Pearson har dessutom varit nere i fjädervikt och gått ett par matcher utan att göra någon succé. I enlighet med detta resonemang hade jag svårt att tända till när engelsmannen och australiensaren drabbade samman. Ross Pearson förde matchen med sin boxning, och han fick också in hyfsade träffar på BJJ-baserade Sotiropoulos. När Pearson till slut fick blodvittring i tredje ronden gick allting kvickt. Soti dansade runt på komiska Kalle Anka-ben och fick strax därefter syna sömmarna i canvasen. En trevlig upplösning på en ganska medioker match. 

Hector Lombard vs. Rousimar Palhares 
Nu börjar det likna något. Jag tyckte att Hector Lombard var snudd på bedrövlig i sin UFC-debut mot Tim Boetsch. Kanske drabbades han av oktagonnervositet då? I helgen fick vi dock se den Hector Lombard vi känner igen från bland annat Bellator. Det var en uppkäftig muskeldemonstration med åtföljande bombmattor som "Shango" visade upp mot Rousimar "Paul Harris" Palhares. Jag hoppas verkligen att Lombard vaknat till liv nu. Då är han riktigt sevärd, och måhända kan han ställa till med oreda i mellanviktstoppen.

Till helgen går två UFC-galor av stapeln. Det är finalen av The Ultimate Fighter: Team Carwin vs. Team Nelson samt UFC on FX: Sotiropoulos vs. Pearson. Dessa båda galor har verkligen hamnat i skymundan av andra och större evenemang. Och ärligt talat, jag har fortfarande Alexander Gustafssons bravad på näthinnan. Men låt oss för all del snabbgranska helgens intressantaste matcher. Det går på en grisblink.

The Ultimate Fighter: Team Carwin vs. Team Nelson Finale

Roy Nelson vs. Matt Mitrione – Tungvikt 
Det kan omöjligt bli tråkigt när två iögonfallande tungviktsprofiler möts. Medelrelevant och upplagt för kalabalik. Jag hade längtat efter Shane Carwins återkomst, men nu är han skadad och "Meathead" ersätter. Roy Nelson har erfarenheten, knockoutkraften och brottningen på sin sida. Matt Mitrione har fotarbetet, spänsten och oförutsägbarheten på sin. Jag räknar med att Nelson kommer att jaga och Mitrione kommer att kontra. Resultatet är svårt att förutsäga. Mitt tips är att Roy Nelson vinner på decision. Men heja Meathead! Alltid. 

Melvin Guillard vs. Jamie Varner – Lättvikt 
En actionladdad och trevlig matchning där vi nog kan räkna med någon form av tidigt avslut. Guillard bygger sitt game på bitska attacker och snabba nävmackor medan Varner är mer allround i sammanhanget. Båda två är i starkt behov av att definiera sin roll i UFC:s starka lättviktsdivision. Mitt tips är Guillard på knockout i första ronden.

Pat Barry vs. Shane Del Rosario – Tungvikt 
Kickboxaren Pat Barry har blivit något av en gatekeeper i tungviktsdivisionens nedre del. Nu bör han vinna för att överhuvudtaget hålla sig flytande. Del Rosario imponerade i Strikeforce men i UFC-debuten gick luften ur honom. Jag hoppas att Del Rosario kliver fram och experimenterar med sitt vapenlager. Mitt tips är Del Rosario på giljotin i tredje ronden. 

UFC on FX: Sotiropoulos vs. Pearson

George Sotiropoulos vs. Ross Pearson – Lättvikt 
Coacherna i The Ultimate Fighter: The Smashes ska mötas. Australiensaren Sotiropoulos var het för drygt två år sedan. Då hade han respektabla 7-0 i UFC. Nu är han i trångmål med två raka förluster i bagaget. Ross Pearson är britten och TUF 9-vinnaren som aldrig riktigt fick luft under vingarna. Han är ofta sevärd och alltid tjurskalligt kämpaglad, men det stora genombrottet väntar vi fortfarande på. Mitt tips är att Sotiropoulos vinner på en armbar i andra ronden. 

Hector Lombard vs. Rousimar Palhares – Mellanvikt 
Lombards UFC-debut mot Tim Boetsch var en riktigt stor besvikelse. För sin egen skull hoppas jag att han kammat till sig inför denna match. Upphaussade Lombard har inte råd med ännu ett magplask. Submissionmonstret Palhares kommer också från en förlust, mot Alan Belcher. Det här är en kritisk match strax utanför mellanviktens topp-tio. Mitt tips är, hör och häpna, att Rousimar Palhares vinner på ett lås. Det är så billigt och förutsägbart att ens nämna det, men jag utesluter inte att vi faktiskt får se heel-hooken from hell.