Tre nya matcher av relativt stort intresse har offentliggjorts den senaste tiden. Jason "Mayhem" Miller möter C.B Dollaway på UFC 146. Gycklaren och Bully Beatdown-programledaren Miller klappade igenom totalt i UFC-återkomsten mot Michael Bisping. "Mayhem" såg minst sagt risigt ut i TUF 14-finalen och nu hänger oktagonkontraktet löst. Dollaway från TUF 7 har två raka förluster och även han måste vinna. Det är alltid en smula fascinerande med kniven mot strupen-matcher.

Dan Hardy slåss för överlevnad mot Duane Ludwig på UFC 146. För knappt två år sedan fightades "The Outlaw" om titeln i weltervikt mot GSP. Därefter gick det spikrakt åt helskotta. I dagsläget har Hardy fyra raka förluster och han bör nog tacka Gud, Dana White eller något annat högre väsen; det är nämligen inte många som får behålla UFC-kontraktet trots fyra motgångar i följd. Mot Duane "Bang" Ludwig kan det bli ett färgsprakande knytnävsfyrverkeri. The bottom line är dock att Dan Hardy måste vinna.

Gabriel Gonzaga går loss mot Shane Del Rosario på UFC 146. Jag uppskattar både tungvikt och att "Napao" är tillbaka i buren. Gonzaga är mest känd för sin huvudspark mot Cro Cop på UFC 70 och för titelfighten mot Randy Couture på UFC 74. Nu möter han ett av de mest spännande nyförvärven från Strikeforce. Del Rosario har 11-0 i karriären och han har dessutom avslutat alla matcher utom en i första ronden. Det här ska bli mycket intressant. 

Den 26:e februari 2006 var senaste gången Quinton "Rampage" Jackson slogs i Japan. Galan var Pride 31 och den ylande amerikanen var omåttligt populär bland de östasiatiska MMA-fansen. Rampage var en av hörnstenarna i Prides framgångsrika historia, och han gick klassiska matcher mot bland annat Wanderlei Silva, Ricardo Arona, Chuck Liddell och Mauricio "Shogun" Rua. Nu till helgen är det dags för Rampage att återvända till Japan. 

På UFC 144 står Ryan Bader för motståndet och matchen blir mer och mer spännande ju mer man tänker på den. Två snarlika stilar möts i en drabbning som handlar om att åter bli en maktfaktor i lätt tungvikt. Rampage har mest att förlora, men ingen av dem har egentligen råd att åka hem från Saitama Super Arena med en förlust i bagaget. Det luktar ödesmatch och någon kommer att bli knockad. Jag är rädd att det blir Quinton Rampage Jackson. 

Den 26:e februari ska oktagonen resa över Stilla havet och besöka soluppgångens land. UFC besöker Japan för femte gången. De tidigare galorna var UFC 15.5, UFC 23, UFC 25 och UFC 29. Vi bjuds på ett huvudkort med hela sju matcher där de flesta är av relativt högt samhällsintresse. En titelfight i lättvikt, ett gäng japaner såklart, en absurt lättippad tungviksfight och givetvis Quinton Rampage Jackson. Jag ska personligen spana ut över arenan och försöka få en skymt av Prides ande, som eventuellt svävar runt i förbittrad limbo. 

Frank Edgar vs. Ben Henderson – Titelfight i lättvikt 

Frank "The Answer" är en okrönt konung. Det finns ingen som levererar så märkvärdigt i buren och som samtidigt är så anonym och vardaglig privat. Frankie är mästare i en dreglande mardröm till division. Åtminstone ett tiotal 155-poundare slåss om tätplaceringarna i toppen. Därför är jag så överväldigad av champen. Gemene man vet att Edgar rör sig som The Flash, boxas som Sugar Ray Leonard och brottas bättre än de flesta collegehunkar. Animerat fotarbete, snillrika planer och marathonlöparkondition har gjort Edgar till en av UFC:s allra mäktigaste. 

Ben, min vän, Henderson har 3-0 i UFC och 15-2 totalt. "Smooth" är nästintill en perfekt gladiator, och efter att ha knäckt både Jim Miller och Clay Guida är det ingen tvekan om att han förtjänar en titelfight. "Bendo" vann bältet i WEC och han kan mycket väl vinna lättviktstiteln i UFC också. Benson Henderson är en stor lättviktare och han har ett tekniskt kunnande som gör många avundsjuka. Hans dilemma i denna fight blir att hänga med i det fasansfulla tempo som Edgar kan dra igång. Lill-Hendo måste hitta ett sätt att neutralisera Edgars pricksäkra in- och utboxning. Mycket talar för en makalös femrondare. Mitt tips är att Frank Edgar vinner på domslut och grabbarna tilldelas priset för kvällens bästa fight.

Quinton Jackson vs. Ryan Bader – Lätt tungvikt
Halleluja, det här är en prima matchning! Rampage är en av UFC:s allra största stjärnor, han har miljontals fans världen runt och hans betydelse för sporten går inte att ta miste på. Quinton kan skryta med 32-9 totalt och 7-3 i UFC. En Pridelegend är alltid en Pridelegend och det ska bli roligt att se hur han emottas i Japan. Rampage finns med i alla MMA-krönikor och alla historiska MMA-berättelser. Yes sir, Quinton Jackson är en legend, punkt slut. Jag ska inte orera om hans förflutna i all evighet; nu står han med ena foten i Hollywoods filmindustri och han blir inte bättre och bättre med åren. Däremot är Rampage en envis jävel som inte kastar in handduken i första taget. Stelbent manualboxning, fet kätting runt halsen, patenterat vargylande och en överdos testosteron ingår i hans avtal. Senast gick han titelfight mot Jon Jones och förlorade på submission i fjärde ronden. Det betyder att Rampage är både kapabel och respektingivande.

Ryan Bader var länge en av UFC:s största påläggskalvar. Han vann TUF 8 och galopperade genom 205-divisionen med fysbrottning och högerslägga. Sedan tog det tvärstopp mot mästaren "Bones" och därefter följde en snöplig och oförklarlig förlust mot Tito Ortiz på en giljotin. Jag anser att Ryan Bader har mycket mer att ge. Mesige Jason Brilz blev en munsbit på UFC 139 och nu är "Darth Vader" ute efter en riktigt fin skalp. Här snackar vi inte intrikata lås eller eleganta bjudningar med dyra viner. Rampage mot Bader kommer att bli en avvaktande sluggfest som slutar med att någon tuppar av. Kanske får vi se en eller annan double leg från Baders sida. Mitt tips är att Ryan Bader vinner på teknisk knockout i första ronden. Därefter annonserar Rampage Jackson sin pensionsavgång i förlustintervjun med Joe Rogan. 

Mark Hunt vs. Cheick Kongo – Tungvikt
Samoanen Hunt är K-1-legend och Pride-veteran. Därför är han självskriven i Saitama Super Arena. I UFC har han två raka segrar, men innan dess sex raka förluster. 37-årige Mark Hunt är en kvarleva från forntiden och han har inte direkt briljerat i UFC. Givetvis besitter han fortfarande någorlunda strikingkunskaper, men något progressivt markgame är det inte tal om. Mitt råd till Mark Hunt är att ladda upp med några rör extra starka Treo, för det kommer att bli en besvärlig och smärtsam kväll.

Cheick Kongo har tio segrar, fyra förluster och en oavgjord i UFC. Senast visade han rutin mot min favorit Matt Mitrione. Vi känner väl till Kongos styrkor och svagheter vid det här laget, och om han får välja står en ren kickboxningsmatch på menyn. Jag skulle dock inte bli särskilt förvånad om Cheick Guillaume Ouedraogo tar ner Hunt och bankar ut honom som en wienerschnitzel, för Mark Hunt uppskattar inte att gå särskilt djupt in i grapplingträsket, lita på mig. Kongo gör bra ifrån sig mot alla utom de absolut främsta i divisionen, och mot Hunt kommer det att bli en trygg promenadseger. Problemet för Kongo är inte Mark Hunt. Problemet är hur han ska tackla framtiden och alla starka brottare som härskar i UFC. Mitt tips inför UFC 144 är solklart: Cheick Kongo vinner på TKO i andra ronden. Att fransmannen skulle förlora finns inte på kartan.

Yoshihiro Akiyama vs. Jake Shields – Weltervikt
Judokan och tråkmånsen Akiyama har tre raka förluster i UFC och han finns bara med på kortet för att det äger rum i just Japan. Karriären hänger exceptionellt löst, för fyra raka nederlag kan nästan ingen överleva. Bara Dan Hardy... Visst kan Akiyama stöka och böka, men det finns varken utvecklingspotential eller innovativt tänkande hos den sexige asiaten.

Jake Shields kom till UFC med dunder och brak i oktober 2010. Han var mellanviktsmästare i Strikeforce, han hade 15 raka segrar i bagaget och han hade alldeles nyligen besegrat Dan Henderson. I Dana Whites imperium gick det emellertid inte så bra. Mot Martin Kampmann vann han tack vare danskens oförmåga att utnyttja situationerna, och mot GSP och Ellenberger fick han storstryk. Nu har Shields två raka motgångar och snart blir det sparken i baken om han inte levererar. Den skittråkige positionsbrottaren från Cesar Gracies camp har lönsamma submissions, men värdelös stand-up. Mitt tips är dock att Jake Shields är smartare än Akiyama och vinner på decison på grund av bättre gameplan och bättre geggbrottning. Men tro mig, jag skulle gärna se att Shields får tillbringa några år i Bellator eller någon annan farmarliga.

Yushin Okami vs. Tim Boetsch – Mellanvikt
Japanen Okami är stark, erfaren, duktig på marken och har ett välvårdat record. Men Okami är inte det minsta spännande och senast fick han dyngpisk av Anderson Silva. Likväl är "Thunder" en toppfighter som grindar på som ett väloljat maskineri. Långtråkigt, funktionellt och färglöst. Tim Boetsch är smygbra. En sån där äckligt stark grovjobbare som aldrig slutar irritera en och som harvar på med single legs och medelklassboxning. Mitt tips är att Joe Silva gjort ett bra jobb och att Yushin Okami vinner maincardets mest charmlösa transpirations-batalj på ett snortight decison.

Anthony Pettis vs. Joe Lauzon – Lättvikt
Ännu en suverän match i den division som kräver machete och handgranater för avancemang. Pettis är mest känd för sin oefterhärmliga science fiction-spark mot Ben Henderson i WEC 53. Matrix 4 nästa för Pettis? Anthony "Showtime" Pettis är ettrig som en blodtörstig mygga, fruktansvärt duktig på fötterna och ordentligt BJJ-insatt.

Joe Lauzon har aldrig varit så här nära ett internationellt genombrott. Han har 8-3 i UFC och karriären kan liknas vid nyckelpigan på Gröna Lund: upp, ner, småtrevligt, kittlande men inte alls i paritet med de allra jävligaste åkturerna. Nu är Lauzon redo för de stora attraktionerna. Fientliga submissions är hans främsta vapen. "J-Lau" är en avancerad stryp- och låsexpert i världsklass. Senast kvävde han Melvin Guillard till sömns med en obarmhärtig RNC. Det här är frustrerande svårtippat. Antingen vinner Pettis på decison eller så vinner Lauzon på sub. Mitt tips är Lauzon på armbar i rond två. 

INNELISTAN

1. UFC 144 den 26:e februari i Japan. Ett gediget huvudkort med hela sju matcher. En titelfight i lättvikt, en Rampage, en Kongo, en Shields och mycket mer. Hela maincardet ser småspännande och riktigt trevligt ut. Att skriva ”Granskning inför UFC 144” kommer att bli ett hästjobb.  

2. Jake Ellenberger och Diego Sanchez. Herrarna duellerade nyligen och båda två visade att de hör hemma i welterviktstoppen. Ellenberger är mästarmaterial och Sanchez är en av de skönaste karaktärerna i UFC. 

3. Nick Diaz. Jag har ett love/hate-förhållande till den här killen. Mycket av det han gör är omoget, dumt och irrationellt. Diaz må ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som kräver marijuana-medicinering. Men cannabisplanta är inte en godkänd substans att ha i blodet och det vet Diaz. Hans plats på innelistan motiveras av att han går sin egen väg och det han gör känns äkta. Diaz spelar inte apa för att få uppmärksamhet. Han bara är sån. En rebell som behövs i dagens välartade MMA-värld.

4. UFC Sweden. Eller UFC on Fuel: Nogueira vs. Gustafsson som galan egentligen heter. De senaste veckorna har det varit ganska tyst om UFC:s första evenemang i Sverige. Men sanningen är att oktagonen kommer till lilla Sverige i april och det är stort. 

5. 265-pounds. Tungvikten i UFC blomstrar. Sällan i oktagonens historia har det funnits så här mycket material att jobba med. Och de två finalisterna från Strikeforces turnering har inte kommit än. Just nu är det ett nöje att vara tungviktsälskare.  

UTELISTAN

1. Nick Diaz. Han får självklart en plats på Utelistan också. Motiveringen lyder: en joint för mycket och ett förhastat löfte om pensionering. Jointen må vara utskriven av läkare och pensioneringen kommer troligen att annulleras, men storebror Diaz behöver uppenbarligen professionell hjälp. En livscoach efterlyses.

2. Brock Lesnar. Nu är sagan slut. Över en natt blev han tungviktsmästare och MMA-världens omslagspojke nummer ett. Men lika fort försvann han från kampsportsscenen. Jag har inte hört ett ljud från den store vildmarksjägaren sedan han fick revbenen krossade av Alistair Overeem. Vad händer med Brock Lesnar nu?

3. För många galor. Nu kanske jag slänger ut en kontroversiell åsikt, men det har blivit för mycket UFC på sistone. Är det möjligt undrar man? Ja, när det blir för många galor, för många viktklasser, för många okända fighters och för urvattnade matchkort tappar jag en del engagemang. Inflation är ordet. Vi har ordinarie numrerade galor, Fox, Fuel, FX och The Ultimate Fighter. För mycket av det goda är aldrig bra. Givetvis finns det fördelar med ett enormt utbud av MMA, men det känns inte lika exklusivt som det var förut.   

Werewolf of the night
Jag vet fortfarande inte om det var ett skämt eller på riktigt? Dave Hermans håriga kropp var sällsam och obegriplig, speciellt då man är van att se honom helt utan någon form av behåring. Han blev i alla fall inte en bättre fighter genom att se ut som en varulv.

Misstag of the night

Självfallet hade det varit trevligt att få se Diego Sanchez och Jake Ellenberger i en femrondare. Nu lämnades vi med en otillfredsställande känsla. Matchen var en riktig guldklimp som mycket väl hade potential att bli legendarisk. Istället känns det en aning stympat, trots att det var galans bästa fight.

Entré of the night

Tokpeppad, sinnessjukt fokuserad och galet underhållande. Det är Diego Sanchez i ett nötskal, och hans oktagonentréer är berömda vid det här laget. För några år sedan körde han sitt transliknande "Yes-mässande" till publikens stora fasa/glädje. Nu har han hittat ett nytt sätt att närma sig buren. Likt en rabiessmittad präst i ett oheligt rus intar han arenan med ett kors i högsta hugg. Och det känns inte ens fejkat. Magiskt Diego!

Dilemma of the night

Stefan Struve har ett problem. Holländaren börjar bli rutinerad i UFC med sina sju segrar och tre förluster, och i onsdags stoppade han Dave Herman efter en skaplig insats. Struve är stenhård och viker aldrig ner sig utan ordentlig kamp. Dessutom har han fina submissions och enorm räckvidd. Struve spöar medelmåttor, fighters i mellanskiktet och gröngölingar, men jag har svårt att se hur han ska kunna bli en kraft att räkna med. Mot divisionens storheter räcker han inte till. Stefan Struve måste hitta något riktigt effektivt sätt att utnyttja sina 213 centimeter.

Sömnpiller of the night

Ett pris som går till Aaron Simpson och Ronny Markes. Ibland är MMA en förtrollande upplevelse med spektakulär action och thriller-spänning. Men vissa gånger kan MMA vara ett par insomningstabletter. Denna fight riskerar att bli snabbspolad om man inte är oerhört sugen på att specialstudera klincharbete. Visst, klinch är vansinnigt jobbigt och tekniskt, men inte alltid en fest att titta på.

Titelutmanare of the night

Med sex raka vinster i UFC:s weltervikt är Jake Ellenberger redo för interimtiteln. Det hade förvisso varit intressant att se hur han skulle ha klarat rond fyra och fem mot Diego Sanchez, men det kan vi bara drömma om. Jag vill se Ellenberger mot Carlos Condit i slutet av maj/början av juni, men allt beror givetvis på hur länge GSP blir borta. Alternativet, att möta vinnaren mellan Josh Koscheck och Johny Hendricks, ligger för långt fram i tiden för Ellenberger. Jag ser inte så många andra lösningar. Gör ni?

Huvudmatchen mellan Sanchez och Ellenberger var riktigt bra. Den nådde tyvärr aldrig några himmelska höjder, men vi fick i alla fall 15 minuters klart godkänd underhållning. Det beklagliga är naturligtvis att fighten endast omfattade tre ronder. En stor miss och Dana White förklarade efteråt att UFC klantat till det hela. Jag hade gett min vänstra lilltå för att få se ytterligare två ronder. Vem vet hur matchen hade slutat då?

Diego Sanchez vs. Jake Ellenberger

Först och främst ska jag betona att det är en närmast gudomlig upplevelse att se Diego Sanchez göra entré. Killen vet verkligen hur man tar en arena med storm. Jag älskar Diego och hans knasiga men ärligt menade upptåg.

Jake Ellenberger började strålande med pricksäkerhet i boxningen, lätt fotarbete och oktagondominans. Framförallt orsakade "The Juggernaut" mest skada och åstadkom en nedslagning i första ronden. Tempot var bra och kontrollerat, men den extrema urladdning som många väntat på uteblev. I andra ronden fortsatte Ellenberger att föra matchen och han hittade mer och mer sin räckvidd. Men det var jämnt och Sanchez blixtrade till på karaktäristiskt vis. I slutet av rond två fick Ellenberger till ännu en nedtagning och en gnp-armbåge som orsakade ett sus i publiken.

Det dröjde till tredje ronden innan Sanchez hittade rytmen. Och när Sanchez får spela sitt eget spel är han en flåsande blodhund som jagar sitt villebråd. I matchens sista minut skapade "The Dream" ett överläge och letade en rear naked choke samtidigt som han hamrade ilsket med ground and pound. Ellenberger var ganska illa ute men lyckades överleva tills gonggongen ljöd. Alla tre domare var eniga och noterade rättvist 29-28 till Ellenberger i protokollet.

För Ellenberger finns nu två alternativ. Antingen möter han vinnaren mellan Josh Koscheck och Johny Hendricks som möts på UFC on Fox 3 den 5:e maj. Eller också blir det en returmatch mellan Ellenberger och Carlos Condit om interimtiteln. Att Condit ska vänta på att GSP blir frisk är en tidskrävande och osmidig lösning enligt mig. Diego Sanchez föll med flaggan i topp. Nästa match blir troligen mot Jon Fitch eller förloraren mellan Koscheck och Hendricks.

Det här är ett litet men signifikativt stycke MMA-historia. UFC stod vid den här tidpunkten på randen till folkligt genombrott. Vi snackar den 27:e maj 2006 och UFC 60. Legenden Royce Gracie hade bestämt sig för att göra comeback och utmana den starkaste welterviktaren för tillfället: Matt Hughes. 

Royce Gracie behöver ingen närmare presentation. Alla vet att han vann UFC 1, UFC 2 och UFC 4. Alla känner också till att Gracie är en ikon utöver det vanliga, och att han kommer från en legendarisk BJJ-familj. Hans MMA-karriär har resluterat i 14 vinster, två förluster och tre oavgjorda matcher. Royce har helt enkelt varit en fundamental byggsten i det som numera är en världsomspännande och framgångsrik MMA-rörelse.

Matt Hughes stod på toppen av sin karriär vid UFC 60. Han hade försvarat welterviktstiteln sex gånger, och till och med submittat GSP. Hughes var utan tvekan världens bästa 170-poundare och hade 39-4 som record. Nu skulle han ta sig an en gammal stofil som ville ha upprättelse.  

Alla visste egentligen på förhand hur matchen skulle sluta. Men man kunde inte låta bli att ha en smula respekt för Royce Gracie, som var både mytomspunnen och allmänt helig. Det handlade om dåtid mot nutid. Matt Hughes dominerade på alla fronter och fick topposition i mitten av första ronden. Hughes landade ett obarmhärtigt armlås från side control men Gracie vägrade ge upp. Därefter tog Hughes rygg och påbörjade en slagserie som slutligen fick Gracie att klappa ut. Symbolisk och ödesmättat. 

Det intressanta i den här historien är att Matt Hughes sopade bort alla gamla rester från det förflutna. Nu var MMA en modern och progressiv sport. Det gick inte längre att leva på gamla meriter. UFC 60 satte mer eller mindre punkt för otidsenliga reliker.