I slutet av förra veckan annonserades en tungviktsfight mellan Cain Velasquez och Frank Mir. I samma veva fick vi också veta att en sk. "rubbermatch" mellan Tito Ortiz och Forrest Griffin planeras. Helt i onödan om du frågar mig. Tito slog visserligen Ryan Bader på UFC 132, men han har förlorat sex av de senaste åtta matcherna. "The Peoples Champ" ska snart lägga handskarna på hyllan och går troligen sin sista match. Det handlar alltså bara om nostalgi och känns helt irrelevant. Forrest Griffin har inget att tjäna på denna drabbning. Om Griffin ska ta sig tillbaka till någon form av betydelsefull position i lätt tungvikt så räcker det absolut inte att spöa Tito. Är det någon som är begeistrad över detta möte?

En betydligt intressantare dust som nyligen offentliggjordes är Alan Belcher mot Rousimar Palhares i mellanvikt på UFC on Fox 3. Belcher har fightats sparsamt de senaste åren på grund av skador, men han har tre raka segrar och 8-4 totalt i oktagonen. Även Palhares har tre raka vinster i buren och är på stark frammarsch med "hellhooken" i högsta hugg. Den som avgår med viktorian kan anse sig själv som ett starkt hot mot den absoluta mellanviktstoppen.

Trevligast av alla nya matchningar är Josh Koscheck mot Johny Hendricks i weltervikt. Också den på UFC on Fox 3. 170-pounds är ett infernaliskt getingbo. Åtminstone när det gäller topp-tio-placeringarna. Hendricks har tre raka och 7-1 i UFC. Senast begravde han högrankade supergrindaren Jon Fitch på bara tolv sekunder. Nu är Hendricks hetare än lava. Josh Koscheck svinade hem en knapp seger senast mot Mike Pierce, men han har ett imponerande facit och bör aldrig räknas ut. Denna fight är inte Sanchez vs. Ellenberger-fängslande, men inte så förbaskat långt ifrån.   

För några år sedan var Fedor Emelianenko världens i särklass bästa tungviktare. Sedan kom tre raka förluster: mot Fabricio Werdum, mot Antonio "Bigfoot" Silva och mot Dan Henderson. Helt plötsligt var "Den siste kejsaren" förpassad till ingenmansland och stämplad som en föredetting. Under hösten 2011 skrapade dock Fedor ihop två snabba segrar mot Jeff Monson och Satoshi Ishii. Frågan är om den gamle Pride-champen någonsin kommer tillbaka till världstoppen?

Lorenzo Fertitta sa nyligen på Twitter att han skulle kunna tänka sig att signa Fedor till rätt pris. Om Fedor vinner två eller tre relevanta fighter under våren/sommaren 2012, finns det då en möjlighet att vi får se den legendariske ryssen i oktagonen? Vad tror ni? 

På onsdag den 15:e februari smyger UFC in en gala på Fuel TV. Vi bjuds tyvärr inte på världshistoriens tyngsta matchkort, men en mycket betydelsefull welterviktsfight står trots allt på agendan. Med marijuanarökande Nick Diaz på avbytarbänken positionerar sig vinnaren mellan Sanchez och Ellenberger som nummer tre på rankingen efter GSP och Carlos Condit.

Diego Sanchez vs. Jake Ellenberger – Weltervikt
Jag är tokförtjust i den här matchningen. En hänförande bombmatta som mycket väl kan bli ett av årets bästa slagsmål. Räkna med ursinnigt tempo, onda avsikter och två killar som är beredda att gå genom skärselden för att vinna. Fram med skräckfilmskuddarna och på med haklappen – nu kör vi!

I sina bästa stunder kan Diego Sanchez liknas vid en skenande helvetesmaskin. Hans tekniker kanske inte alltid är hämtade ur någon kampsportsmanual, men när det kommer till intensitet, arbetskapacitet och aggression är det få som slår honom. Därför har ”The Dream” producerat ett antal “Fight of the Nigths” genom åren. Sanchez trivs överallt i oktagonen, men fungerar som allra bäst i smutsiga närkamper och svettiga brawl. Så länge han kommer väl förberedd och full av självförtroende är TUF 1-vinnaren livsfarlig för alla motståndare.

Sanchez har förgyllt min tillvaro under många år och han har för närvarande respektabla 23-4 totalt och 12-4 i UFC. Karriären kantas egentligen bara av två bottennapp: titelfighten i lättvikt mot B.J Penn och plattmatchen mot John Hathaway. Jag vågar dock påstå att Diego måste vinna på onsdag för att kunna närma sig ännu en bältesdrabbning. Det är trångt om saligheten i 170-pounds och för Sanchez står karriären och väger. En ödesmatch väntar för den gode svartbältaren i Gaidojutsu.

Efter Nick Diaz joint är Jake Ellenberger hetast i UFC just nu. Johny Hendricks kanske inte håller med, men Ellenbergers smått sensationella knock på Jake Shields var inte bara ursnygg utan även en entrébiljett till UFC:s finrum. ”The Juggernaut” kombinerar bergfast brottning med allt dödligare striking och jag ser honom som en framtida titelutmanare. Rutinerade men ändå relativt unge Ellenberger har 4-1 i UFC, och enda förlusten kom mot Carlos Condit på split decision.

Det här är förbaskat svårtippat. Både två har lysande kondition, förmåga till avslut och ett brett register. Sanchez är en oberäknelig känslofighter medan Ellenberger förlitar sig mer på grundtekniker och gameplans. Jag tror att det blir ett spektakulärt vågspel med uppenbar varning för migrän och karpaltunnelsyndrom. Mitt hjärta bankar naturligtvis för Sanchez. Men mitt tips är att Jake Ellenberger vinner på majority decision. 

Fullständigt matchkort för UFC on Fuel 1: Sanchez vs. Ellenberger

Diego Sanchez vs. Jake Ellenberger - Weltervikt

Stefan Struve vs. Dave Herman - Tungvikt

Aaron Simpson vs. Ronny Markes - Mellanvikt
Stipe Miocic vs. Philip De Fries - Tungvikt

T.J Dillashaw vs. Walel Watson - Bantamvikt

Ivan Menjivar vs. John Albert - Bantamvikt

Jonathan Brookins vs. Wagner Rocha - Fjädervikt

Buddy Roberts vs. Sean Loeffler - Mellanvikt

Anton Kuivanen vs. Justin Salas - Lättvikt

Tim Means vs. Bernardo Magalhaes - Lättvikt  

Den 12:e november 1993 gick den absolut första UFC-galan av stapeln i Denver, Colorado. Det kanske är fel att säga att allting började då. Givetvis hade utövare av olika kampsporter mötts förut för att avgöra vilken stil som var effektivast. Men nu satte BJJ-legenden Rorion Gracie, entreprenören Art Davie och ägaren Robert Meyrowitz allt på ett kort. Världens bästa fighter skulle utses i en åttamannaturnering.

Reglerna var enkla: det fanns inga regler. Man fick dock inte bitas och inte peta motståndaren i ögonen. Annars var det fritt fram att använda vilka tekniker man ville. Skaparna av UFC ville få svar på några basala frågor: vilken är den ultimata kampsporten? Karate, kickboxning, sumobrottning, streetfighting, tae kwon do, boxning, submissionwrestling eller kanske brasiliansk jiu-jitsu? Och har storleken betydelse? Svaret skulle visa sig bli en smula överraskande. 

Alla som var med på den tiden räcker upp en hand! Personligen såg jag detta spektakel på VHS någon gång 1995 eller 1996. Det är svårt att minnas exakta årtal så här i efterhand. Jag minns emellertid att det var hänsynslöst och ypperligt brutalt. Men det fanns en fascination i själva originaltanken. "Må bäste man vinna" är ett urgammalt och vinnande recept för medryckande action.

UFC 1 var ingen vacker historia, och kan närmast liknas vid en freakshow om man jämför med dagens MMA. Åtta modiga män ställde upp: Patrick Smith, Ken Shamrock, Art Jimmerson, Royce Gracie, Zane Frazier, Kevin Rosier, Teila Tuli och Gerard Gordeau. Där och då började en resa och ett äventyr som 19 år senare skulle vara en världsomspännande rörelse. 

Det jag minns bäst från UFC 1 är följande (utan inbördes ordning). När tanige Gerard Gordeau sparkade 200-kilos kolossen Teila Tulis tänder ut i publiken. Det är fortfarande något oklart hur många av Tulis tänder som försvann i publikhavet. När Kevin Rosier stompade Zane Frazier och forcerade fram ett handduksinkast. Art Jimmersons enda boxarhandske och hans oförklarliga klapp. Och givetvis domarnas hemska oförståelse för en tapout. Man kan bara skratta eller gråta åt eländet så här i efterhand.  

Det går knappt att beskriva UFC 1 med ord. Man måste se spektaklet för att förstå vad det handlar om. Det viktiga i den här kråksången är dock att en ny och seriös sport så småningom skulle växa fram ur detta slagsmålsinferno. Ett betydelsefullt paradigmskifte när det gäller kampsport hade ägt rum.

UFC planerar att sätta ihop en tungviktsfight mellan Cain Velasquez och Frank Mir. Detta enligt Lorenzo Fertitta på Twitter. Det skulle i så fall mest troligt handla om vem som står näst på tur att gå en match om bältet mot vinnaren av Junior Dos Santos och Alistair Overeem. Någon tidpunkt för Velasquez vs. Mir är inte klart. Tidigare rykten pekade på att Velasquez skulle välkomna Antonio "Bigfoot" Silva till UFC. 

Fertitta avslöjar också att en sk. rubbermatch mellan Tito Ortiz och Forrest Griffin är på gång. Första mötet på UFC 59 vanns av Ortiz på split decision. I andra mötet på UFC 106 segrade Griffin på split decision.  

Idiot of the night
Ett pris som solklart och utan konkurrens går till Nick Diaz. Om man ska spela gnällapa, provocera sin motståndare verbalt och göra pubertala gester bör man också vinna matchen. Diaz beskyllde Condit för att sparka som en bäbis. Att sedan lämna sporten i ren protest är skrattretande. Diaz är en farlig fighter, en komisk filur och ett pucko på samma gång.

Räddningsplanka of the night  

När inget annat fungerar plockar Josh Koscheck fram sin double leg. Även om nedtagningen inte resulterar i mer än en abstrakt hög på burgolvet så räcker den för att avgöra en jämn match. Ibland handlar det bara om att vinna. Inte så sofistikerat, men rutinerat.

Hatobjekt of the night

Ett pris som också går till Koscheck. Publiken i Las Vegas var inte nådig mot stackars Kos. Han har inte alltid betett sig som en gentleman under sin tid i UFC, men förtjänar han ett kompakt och kollektivt hat för den skull? Jag står på Josh Koschecks sida efter segern mot Mike Pierce. 

Överraskning of the night

Ed Herman har varit med länge och blandat med- och motgångar hejvilt. Nu har han helt plötsligt tre raka avslut i buren, och han visade oväntad fräschör och teknik mot muskeltrollet Clifford Starks. 

Balls of the night

Alex ”Bruce Leroy” Caceres gick hårt åt Edwin Figueroas nötter i andra ronden. Suspen satt där den skulle, Figueroas partner kan andas ut och Caceres har nu 1-3 i UFC…

Strategi of the night

Istället för att backa rakt bakåt och stå stilla och ta stryk, cirklade Carlos Condit stilfullt undan Nick Diaz framstötar. En vinnande gameplan som fullständigt neutraliserade Diaz bombardemang. Snyggt, smart och taktiskt fulländat. 

Absolut NEJ of the night

Ingen jävla returmatch mellan Diaz och Condit! Fegt att ens tänka tanken av Dana White, som naturligtvis hellre vill se GSP mot Diaz i förlängningen. Allt ur ett sniket plånboksperspektiv. Låt Diaz gå in pension, sitta hemma och grina, ta ett kneg på Pizza Hut och komma krypande med svansen mellan benen när pengarna är slut.   

Efter huvudkortet på UFC 143 hoppar jag inte runt av glädje. Kanske är jag bortskämd, kanske har vi haft för många galor på kort tid eller också var det helt enkelt en grovjobbartävling utan riktigt minnesvärda ögonblick? Det nya UFC-introt var dock helt okej vid första anblicken. Givetvis kommer jag att sakna gladiatorn, men så länge "Face the Pain" spelas får jag alltid en speciell känsla i kroppen.

Renan Barão vs. Scott Jorgensen

Barão och Jorgensen stod upp och svingade lädervantar mot varandra i tre ronder. Men trots hyfsad intensitet, klart godkända tekniker och viktiga rankingpoäng på spel så lyfte aldrig matchen. Renan Barão stoppade alla nedtagningsförsök, landade flest poänggivande slag och tog därmed hem ett bergsäkert domarbeslut. Men så fasansfullt imponerande var det inte och det dröjer innan den lilla brasilianaren kan jämföras med José Aldo. När tröttheten infinner sig kommer muay thai-färdigheterna lite på sniskan för Barão.

Josh Koscheck vs. Mike Pierce

I en oestetisk brottarduell drog Josh Koscheck till slut det längsta strået. Men det var med minsta möjliga marginal. Istället för jabbar slängde Kos iväg ögonpetare och den forne titelutmanaren fick till slut plocka fram det klassiska dubbelbenet för att säkra en split decision-seger. Mike Pierce stretade emot och gjorde livet allmänt surt för initiativlöse Kos. Den här solkiga historien kommer att falla i glömska relativt omgående.

Roy Nelson vs. Fabricio Werdum

Denna tungviktsfight vann "Fight of the Night". Det säger en hel del om sevärdhetsfaktorn på 143:an. Roy Nelson är numera ett officiellt stålhuvud i oktagonen. Den utmärkelsen måste man ge honom. Men annars ser "Big Country" ut som en föredetting med mycket begränsade resurser. Ingenting fungerade för Nelson i lördags och framöver kommer han att få vakta en grind i en accelererande tungviktsdivision som kan bli riktigt intressant med alla nya Strikeforce-förvärv. Werdum hade chansen att bevisa för alla tvivlare att han hör hemma i UFC. Den chansen tog han med nöd och näppe. Tight thaiclinch, onda knän och ständigt livsfarlig BJJ blev brasilianarens väg till triumf. Jag är dock långt ifrån överväldigad. Hans flås är suspekt och mot bättre boxare och starkare brottare kommer Werdum att bli överkörd eller desperat hoppa i guard.

Nick Diaz vs. Carlos Condit

Titelfight i weltervikt och pulsen går direkt från soffläge till Red Bull-berusad. Diaz mot Condit är en utsökt matchning med mobbning och ultravåld som självklara konsekvenser. Nick Diaz började som vanligt, vilket innebär arrogans blandat med genialitet och särpräglad boxning som bara går att finna i trakterna av Stockton, Kalifornien. Till en början såg storebror Diaz beslutsam ut att mala sönder sin motståndare. Sedan lossnade det för Carlos Condit, som enkelt duckade och undvek alla attackförsök. När Condit väl hittade rytmen kom också pricksäkerheten, bensparkarna och tajmingen som gjort honom så framgångsrik. Även om det oftast var Diaz som jagade så briljerade "The Natural Born Killer" med kontringar, fotarbete i världsklass och sin sällsynt eleganta aggressivitet. En bra fight som aldrig riktigt exploderade utom all kontroll, men som ändå innehöll många vackra detaljer levererade av den värdige vinnaren Carlos Condit.

Nu blir det den riktige mästaren GSP mot låtsasmästaren Condit senare i år. Är det någon som kan knocka St-Pierre så är det just Carlos Condit. För Nick Diaz blir det skamvrån och eventuellt pension, om man ska tro hans intervju med Joe Rogan efter matchen. Omoget och bara larvigt av Diaz att inte kunna ta en förlust. Dags att växa upp Nick!

Buren som står i centrum för allas uppmärksamhet monteras denna gång upp i Las Vegas. Interimbältet i weltervikt står på spel under natten mot söndag. Därutöver har vi en tungviktsfight med gamle UFC-bekantingen och Fedordödaren Fabricio Werdum, en blond och välbekant krulltott samt ett stort framtidslöfte i bantamvikt. 

Renan Barão vs. Scott Jorgensen - Bantamvikt
Brasilianaren Barão har luft under vingarna just nu och är inne i en osannolikt vinstsvit. Med totalt 27-1 i bagaget är han en av de mest talangfulla ynglingarna i oktagonen. Barão spöar de flesta i sömnen på BJJ-fronten och han har dessutom bländande, aggressiv och teknisk muay thai. Tankarna går inte helt osökt till träningspartnern José Aldo. Barãos nedtagningsförsvar är också av yppersta kvalité, och det kommer garanterat att sättas på prov mot Jorgensen. Scott "Young Guns" Jorgensen har två raka segrar i UFC och en framgångsrik tid i WEC bakom sig. Där slogs han om bältet men förlorade på domslut mot Dominick Cruz. Jorgensen ligger högt på alla rankinglistor och gillar att välta och krossa. En viktig fight i 135-pounds. Mitt tips är att Barãos raffinerade magi och fingertoppskänsla leder till ett vinnande domslut.

Josh Koscheck vs. Mike Pierce - Weltervikt 
Det känns som att Kos inte riktigt hämtat sig efter smisket han fick mot GSP i UFC 124. Även om han knockade gamlingen Matt Hughes senast så har Koscheck definitivt flugit under radarn det senaste året. Nu är det dags att kliva fram i strålkastarljustet och börja ta plats igen. Kos är emellertid ingen ungdom längre och hans framgångsrecept bestående av ultrafysbrottning och överhandshöger är numera välkänt. Karriären står och väger för den gode skitsnackaren från The Ultimate Fighter 1. På andra sidan oktagonen står en kille vars anonymitet är till hans fördel. Mike Pierce har sakta men säkert skapat sig ett namn i fightingvärlden genom att göra nästan exakt som sin motståndare. Det är sällan spektakulärt och finessrikt, men ack så jobbigt att möta. Mitt tips är att den som har hårdast skelett, vill mest och lyckas med en eller ett par double legs vinner. Jag säger Josh Koscheck på decision.

Roy Nelson vs. Fabricio Werdum - Tungvikt 
Är detta en relevant och intressant fight kan man undra? Självklart är det så! Ni som känner mig vet att tungvikt ligger mig varmt om hjärtat, och två relativt udda men farliga karaktärer i den tyngsta divisionen kan aldrig slå fel. Ishockeyfrisyren, Budweiser-magen och järnkäken Roy Nelson har hamnat i ett småtrist fack i UFC. Han slåss inte för någon topplacering på rankingen och eventuella titelfighter är ljusår bort. Ändå finns han där och utgör ett svårpasserat hinder för alla som vill komma någonstans. Nelson har avancerade kunskaper i sportens tre hörnstenar: brottning, boxning och BJJ. En obändig vilja finns också innanför den skenbart orimliga fasaden. Därför ska Nelson aldrig underskattas. 

Fabricio Werdum har återigen fått chansen i UFC, efter att Strikeforce kastat sin tungviktsdivision i avfallskvarnen. Brasilianaren är ingen personlig favorit. Vi vet att han likviderade Fedor med en triangel/armbar, vi vet att han spelade patetisk apa mot Alistair Overeem senast och vi vet att han är en BJJ-furste. Därtill har Werdum knockat, och jag har gråten i halsen när jag skriver detta, Frank Mir och även Gabriel Gonzaga. Jag tänker inte undervärdera brasilianaren, men jag har inte sett någon omfattande utveckling i hans game de senaste åren. Jiu-jitsun sitter obestridligen där den ska, men nu är det dags att Werdum åker på lite klassisk MMA-spanking. Mitt tips är att Roy Nelson vinner på knockout i andra ronden. 

Nick Diaz vs. Carlos Condit - Interim-titelfight i weltervikt
Med Georges St-Pierre på välbehövlig konvalescens har Diaz och Condit accepterat att mötas om den tillfälliga titeln i weltervikt. Och det kunde väl knappast bli mer dramatiskt än så här? Även om vi inte hört så mycket skitsnack från Stocktonslyngeln så är detta en remarkabel utopi av besinningslös aggressivitet. Det här oheliga slagsmålet kommer inte att gå tiden ut. Jag vill, för sakens skull, poängtera att GSP skulle dominera åtminstone Nick Diaz. Troligen också Carlos Condit. 

Nick Diaz är bättre än vad jag trodde. Matcherna mot Paul Daley och B.J Penn fick mig slutligen att inse storheten hos odågan från Cesar Gracies camp. Det handlar om genialitet i form av räckvidd, boxnings-egenskaper som inte lärs ut på vanliga gym, ett fighterhjärta från filmens värld och i grund och botten en riktigt gedigen BJJ-förståelse. Nick Diaz har införlivat bergreppet synergieffekt på bästa möjliga sätt. Direkt additon av kunskaper fungerar inte när man talar om storebror Diaz.

Carlos Condit är alldeles för perfekt för sitt eget bästa. Sällan kommer han med stora ord eller bullshit-snack. 27-5 totalt och 4-1 i UFC talar sitt tydliga språk. Exceptionella grundtekniker och taktfull boxning har alltid varit varit konceptet för "The Natural Born Killer". Med knän, verkligen ondskefulla knän, högt MMA-IQ och timing har Carolos Condit blivit mer än en WEC-mästare. Han är numera det största hotet mot GSP. Frågan är om Condit kan klara sig igenom den trotylbaserade minan Nick Diaz?

Detta kommer garanterat inte att handla om brottning eller brasiliansk jiu-jitsu. Jag ser en avvaktande fight med centrumkontroll och jabbar framför mig. Förr eller senare kommer en urladdning från något håll, och så kommer det att fortsätta tills infernot når sin kulmen. Mitt tips är att Nick Diaz vinner på teknisk knockout i tredje ronden, och det blir inte bara en helvetisk pärs; det blir även en match att minnas och självfallet "Fight of the Night".