Lycka till Papy! 

Nu är det klart! Jag kommer från och med nu att skriva för MMAForum.se och driva den Officiella Expertbloggen. Ett stort TACK till alla läsare av UFC - En Blogg om Ultimate Fighting Championship och MMA. Ni är varmt välkomna att följa mina kommande inlägg på MMAForum.se. Vi ses!

Förhoppningsvis, och troligen, är det en del spännande förändringar på gång för UFC - En Blogg om Ultimate Fighting Championship och MMA. Lagom till UFC 128 borde allt vara klart. Håll utkik för mer information!

Diego "The Dream" Sanchez slåss till sista blodsdroppen. Det är därför jag uppskattar honom så mycket. Efter en problematisk period med förluster mot B.J Penn i lättvikt och mot John Hathaway i weltervikt, verkar den före detta mardrömmen vara på rätt spår igen. Han såg faktiskt en aning otränad och plufsig ut när han mötte vår danske vän Martin Kampmann förra veckan. Sanchez har inte världens bästa teknik, varken stående eller på marken. Det som gör honom till en MMA-stjärna av rang är hans benårda mentalitet.

Han kan vara hur blodig och sönderslagen som helst; Diego fightas till det bittra slutet. Oftast vinner han. Det finns en glöd och en passion till sporten hos Diego Sanchez som gör honom till en oberäknelig joker i welterviktsdivisionen. Martin Kampmann ska absolut inte skämmas efter att ha gett oss en av årets bästa fighter så här långt. Han måste dock vässa sina kunskaper ytterligare ett snäpp för att kunna nå den absoluta toppen. 

Dan Henderson är en riktigt godbit. Hans sorti ur UFC var oväntad och till viss del beklaglig. Jag hade gärna sett honom jaga mellanviktsbältet i världens största MMA-organisation ännu en gång. Jag menar, tokknocken mot Michael Bisping i UFC 100 var inte att leka med. Nu har Hendo fått sin revansch, och Strikeforce-bältet i lätt tungvikt, i och med vinsten mot Rafael "Feijao" Cavalcante.

Dan Henderson är trots sina 40 år ett ymnighetshorn av MMA-kunnande. Livsfarlig såväl på marken som med sin bestialiska överhandshöger. Jag ler, troligen ikapp med Hendo himself, när jag tänker på vilken upprättelse han måste känna just nu. En legend som fortsätter att inge respekt. 

Jag vill inte gå händelserna i förväg, men vi kan mycket väl ha ett paradigmskifte i lätt tungvikt framför oss. Jon "Bones" Jones ska möta Mauricio "Shogun" Rua om bältet i lätt tungvikt den 19:e mars. UFC 128 heter galan. Jon Jones är stor för sin viktklass, han har en oberäknelig och dödsbringande stand up och hans armbågar är irrationella och direkt ohälsosamma. Jag vågar nästan säga att hans ground and pound och strypningar är i yppersta världsklass. Rent tekniskt finns det mer att önska. Även erfarenhetsmässigt och när det gäller vissa submissions har han den del kvar att lära, och någon Anderson Silva är han ännu inte på kickboxningsfronten. Ändå håller jag honom som klar favorit den 19.e mars.

Shogun har varit med länge och han har, bättre än de flesta veteraner, hängt med i utvecklingen. För att vinna mot Jon Jones måste han visa samma vilja till avslut som mot Lyoto Machida i UFC 113. Det finns inget utrymme för tveksamheter och halvmesyrer. Om 11 dagar får vi svaret på vem som regerar i UFC:s kanske mest prestigefyllda division. Jag håller andan. 

Antingen gillar man kaxige britten Michael Bisping eller så avskyr man honom. Han lämnar i alla fall ingen oberörd. Jag börjar mer och mer tillhöra den skara som faktiskt uppskattar "The Count". När han drar igång med sitt trash talk är det på riktigt. Självklart vet han hur man skaffar sig största möjliga uppmärksamhet inför en gala, men den gamle TUF 3-vinnaren fullkomligt osar av känslor och hett temperament. Det är en bra bit kvar innan jag blir ett riktigt fan av Michael Bisping, men det rådde absolut inget tvivel om vem jag höll på i matchen mot Jorge Rivera. 

Bisping har ännu inte tagit någon riktigt stor skalp i UFC. Han har kryssat sig fram och skrapat ihop hela elva UFC-vinster, utan att egentligen imponera. Mot stora namn som Rashad, Henderson och Wanderlei har han gått på pumpen. Nu behöver Bisping matchas mot ett toppnamn. Vitor Belfort har uttryckt sitt intresse och jag tycker att det är en god idé. Om Bisping någonsin ska få en titelmatch i mellanvikt måste han utvecklas ytterligare och spöa någon av divisionens storfräsare. 

Det var inget vackert knä som Bisping satte i skallen på Jorge Rivera. Spottloskan efter matchen var heller ingen höjdare. Hjärnsläpp eller övertändhet? Jag vill ogärna tro att det var genomtänkta beslut. Hur mycket Rivera påverkades av det illegala knät är svårt att veta, men troligen en hel del, åtminstone rent mentalt. Bisping vs Rivera blev aldrig någon riktig match. Britten visade upp fina nedtagningar, ett förbättrat och mindre stressigt fotarbete och som vanligt god kondition. Jag kan ibland sakna uppfinningsrikedom och hårdhet i slagserierna. Nu måste Bisping matchas mot någon dignitet för att vi ska få veta hans verkliga status i UFCs mellanviktsdivision. 

Penn vs Fitch kändes som en udda matchning redan från början. Nu, några dagar efter UFC 127, känner jag mig fortfarande konfunderad. Vad hände egentligen? 

B.J Penn är på sluttampen av sin karriär. Efter två raka förluster i lättvikt mot Frank Edgar gick han upp till weltervikt och tokknockade Matt Hughes. Därefter kom det överraskande beskedet att Penn skulle fightas mot Fitch för att avgöra vem som är utmanare nummer ett till welterviktstiteln. B.J är i någon slags limbo, för mot GSP kommer han aldrig att vinna. Hade Penn och Fitch gått fem ronder är det nästan självskrivet att Hawaiianen hade fått bita i gräset. Penn har vissa trolleri-trick som fortfarande fungerar, men han kan inte mäta sig med de superatleter och brottarfenomen som härskar i dagens UFC. 

Jon Fitch är Energizer-kaninen. Lika tråkig som en Lars von Trier-film, men med beundransvärd uthållighet och en klinch- och brottarfrenesi från en annan värld. Fitch borde ha avslutat matchen i tredje ronden, även om Penn faktiskt har ett kranium gjort av någon slags titanium-legering.

Oavgjort på majoritetsbeslut? Jag, och även B.J Penn själv, har svårt att se logiken i det domslutet. Hur man än vrider och vänder på situationen så är den otillfredställande. Varken Penn eller Fitch kan hota GSP, och någon Penn vs Fitch 2 vill åtminstone inte jag se. Vill ni det? 

Den 127:e UFC galan såg på förhand ut att bli spretig, ojämn och på flera punkter betydelsefull. Det fanns matcher som engagerade och det fanns matcher som verkade ovanligt enkla att förutspå. En mellangala med en stjärna i kanten helt enkelt. Besvikelsen var tyvärr stor när Carlos Condit blev tvungen att dra sig ur på grund av knäskada. Nu hade jag trots allt en prima måndagseftermiddag i soffan, ackompanjerad av Michael Bispings superstora ego samt Jon Fitchs oförtrutna brottarmongo-briljans. Och en svensk triumf så klart! 

Vi har fått en ny oktagongycklare, och han heter Brian Ebersole. Jag hade hellre sett Carlos Condit svinga loss och ta ett steg närmare welterviktstoppen, men "Bad Boy" Ebersole visade sig vara stark, rutinerad och en gnutta dråplig. Dessvärre har han absolut ingen boxning att tala om. Den läskiga pilformationen av brösthår ska vi inte tala om... Ebersole kan utan tvekan det här med MMA, men det kommer så klart inte att räcka särskilt långt. Det som förvånade mig var Chris Lytles mentala trötthet. Har han måhända gått en match för mycket i karriären? 

Hemmahoppet George Sotiropoulos var kvällens stora besvikelse. Han har verkligen imponerat med sin jiu-jitsu, uthållighet och strategi de senaste åren. Nu fastnade han i en tysk skyttegrav där isolerade explosioner av boxningsartilleri räckte för att vinna kriget. Man måste för övrigt beundras av Dennis Sivers förmåga att inte bli nedtagen. På något besynnerligt sätt lyckades Siver dra sig ur varenda single leg-försök från Australiensaren. Jag tror att Siver är för variationslös för att vinna titeln i lättvikt, men han ska ha credit för lördagens oväntade bedrift. 

Vi har en svensk på uppåtgående i UFC! Det är helt fantastiskt. Jag är stolt över Alexander Gustafsson. Det blev en tyst, värdig och ganska enkel seger för vår svenska hjälte. Jag har givetvis svårt att se hur Gustafsson ska kunna besegra tunga brottarkillar som Jon Jones och Rashad Evans, men att jag överhuvudtaget pratar i de termerna är helt underbart! Alex har bra teknik, etablerar sig snyggt och snabbt med leg hooks i överläge på golvet och har uppenbarligen en livsfarlig rear naked choke. Han fungerar bättre och bättre på mattan. Det är så jäkla kul att se! Det var relativt tyst i Acer Arena i Sydney när Alexander Gustafsson vann sin tredje match i UFC. Nu ställer jag mig upp, sjunger lovsånger och bugar för vår nya svenska MMA-stjärna. Vilken motståndare blir det nästa gång? Några gissningar från er MMA-galningar där ute? 

Strikeforce-galan är över och mina känslor är i gungning. Utan att överdriva kan man säga att det var en ordentligt underhållande show. Jag uppskattade verkligen den inledande presentationen av alla åtta fighters som deltar i turneringen. Man fick lite Affliction-vibbar, även om Affliction gjorde det bättre. Mer sånt.

De tre reservmatcherna var givetvis en transportsträcka till huvudmatcherna. Tre matcher och tre avslut i första ronden är alltid gemytligt. Valentijn Overeem, Chad Griggs och Shane Del Rosario gjorde alla ett gott dagsverke, och den som imponerade mest var Del Rosario.

Nu är karriären troligen över för den forne UFC-mästaren Andrei Arlovski. Hur kommer man tillbaka efter fyra raka förluster? Hans fötter såg visserligen ut att vara pigga, men när det väl blir hårdför slagväxling är Arlovski för vek. Det där snacket om glashaka är jag inte mycket för, men nog faller han lite för enkelt? En vitryss och ett vampyr-tandskydd som med största sannolikhet har gjort sitt i de stora sammanhangen. Jag kommer att sakna Pitbullen.

Sergei Kharitonov visste vi var tuff. Han smög runt och såg småseg ut under matchens första två minuter. Men när han väl smäller på är han ödesdiger. Jag tror mycket väl att han kan besegra Brett Rogers men han får det tuff om han hamnar under Josh Barnett. Semifinal nästa för ryske fallskärmsjägaren.

Domaren bröt matchen och Fedor förlorade. Jag trodde knappt mina ögon. Jag kan dessutom erkänna att tårarna inte var så fruktansvärt långt borta. Antonio "Bigfoot" Silva vann rättvist och hans vördnadsfulla agerande efter matchen var fint att se. Bigfoot är en överraskande stark fighter som förtjänar all respekt.

Men tillbaka till Den Siste Kejsaren. Har tiden sprungit ikapp Fedor? Ja, troligen är det så. Dels är han för lätt för dagens största tungviktare, men framförallt andades hans insats desperation. Det tålamod och den explosivitet som vi är vana att se har gått upp i rök. Fedor svingade och missade, och det var jobbigt att se. Nu undrar alla om Fedor ska sluta? Det lät onekligen så i intervjun efter matchen. Magin och mystiken kring den ryske legenden fick sig en törn i matchen mot Fabricio Werdum, men nu rasade det omsorgsfullt byggda korthuset. Självklart har 34-åringen mer att ge om han skulle vilja. En i mängden blir han aldrig. Frågan är om Fedor Emelianenko har lust att vara en fighter som inte längre är bäst i världen? Jag tror inte det.

Det blir Brian Ebersole som får möta Chris Lytle på UFC 127, nu när Carlos Condit skadat knät. Vem är då denne Brian Ebersole? Han är åtminstone rutinerad, för vad annat kan man säga om en kille som gått närmare 60 proffessionella MMA-matcher? Hans record ligger på 44-15 och han har en solid bas i brottning. 16 segrar i karriären på submission talar för att killen kan en del jiu-jitsu också. För tillfället har han vunnit sju raka fighter. I och med inhoppet mot Chris Lytle gör Ebersole sin UFC-debut.